Bärarna av Jessica Schiefauer

För drygt tre år sedan lyssnade jag på Jessica Schiefauer när hon läste ur sin novell Vomb på Göteborgs Romanfestival. Novellen publicerades senare i en samling, och jag har skrivit om den här. Bärarna är, så vitt jag kan förstå, en utveckling på denna idé.

Vi befinner oss i en värld där en smitta härjat i över ett sekel, och där männen är de enda som bär på smittan. Kvinnorna är bärare – männen spridare. Därför lever män och kvinnor helt åtskilda – männen i en sorts karantän, kvinnorna styr samhället. Resurserna som finns är skrala men delas systerligt mellan alla som behöver.

Nikki och Simone lever tillsammans, och Nikki blir förvånad när Simone berättar att hon så gärna vill få bära ett barn. Det har aldrig varit aktuellt förut, men Nikki vill förstås uppfylla hennes önskan – men det blir inte lätt. Sakta glider utopin över i dystopi, där männen förföljs av fördomar och fruktan. När Nikki får en insikt om sin situation flyr hon sitt samhälle och upptäcker något som hon aldrig trodde var möjligt.

Det är spännande och fascinerande läsning, och framför allt sätter det igång tankarna kring separatism och stereotyper. Varför vill somliga egentligen leva åtskilt från andra – kanske med en annan hudfärg eller religion – och varifrån kommer fördomar och generaliseringar? Schiefauer skriver mycket bra, hennes värld är otroligt väl uppbyggd och trovärdig. Det är något som saknas för mig, jag kan inte riktigt sätta fingret på det – men jag hoppas att det kommer ännu en berättelse om vad som hände sedan, det skulle nog knyta ihop det hela för mig.