Breathless av Jennifer Niven

Jennifer Nivens tidigare böcker, All the bright places och Holding up the universe har verkligen tagit mig med storm. Otroligt känslosamma och vackra berättelser som lämnat djupa spår och som jag ofta tänker på nu, tre-fyra år efter att jag läste dem. Jag hade därför jättehöga förväntningar på Breathless – men ni vet vad som händer när man har höga förväntningar – det är ett undantag snarare än en regel att det blir så bra som man hoppats.

Och det undantaget infann sig inte den här gången (heller). Jag tyckte absolut inte att Breathless var dålig, men den fastnade inte på samma sätt och jag fick nästan kämpa mig igenom den. Kanske är det för att den var rätt lång, kanske för att så många intressanta potentiella berättelser tas upp som sedan inte leder någonstans.

Claudine ska just gå ut high school och har allt planerat – till hösten blir det Columbia University i New York, sedan ska hon bli berömd författare. Men först – en sommar i Ohio med bästa kompisarna. Så kommer hennes pappa och släpper en bomb – han har bestämt sig för att han vill skiljas. Claudine och hennes mamma får genast andra planer och reser iväg till en ö utanför Georgias kust, där mamman ska forska i sin släkt inför ett projekt av något slag (jag minns faktiskt inte vad).

Ön är full av mygg och det finns ingen mobiltäckning. Claudine vet inte riktigt vad hon ska ta sig till, men så dyker den mystiske och tjusige Jeremiah Crew upp och golvar henne totalt. Han ser sådant ingen annan ser och de inleder ett stormigt förhållande. Förstås. Men han har ett förflutet han inte vill prata om, och ingen av dem ska vara på ön för alltid. Hur ska detta nu gå?

Jag gillar somligt i denna bok väldigt mycket – Claudines förhållande med sin mamma, till exempel, och likaså hennes roliga kommunikation med sin bästa kompis därhemma (ja, det går att få mobiltäckning på ett ställe på hela ön). Kul och varmt! Däremot finns det så mycket som jag mest irriterar mig på. Claudine är ibland otroligt naiv och barnslig, och ibland blasé och dekadent. Hon har väldigt blåögda föreställningar om mänskliga relationer, men hon dricker sprit för att bli djärvare och sådana här personlighetsdrag matchar inte riktigt för mig.

Miljöbeskrivningarna av detta landskap som är helt främmande för mig är helt underbara och jag hade väldigt gärna läst en bok som fokuserade mer på mammans forskning, om släkten som kom från ön och gammelfastern som verkar ha varit en fantastiskt spännande dam. Resten blir lite för fluffigt och upprepande – det känns som om samma sak händer flera gånger om, jag fick ibland dubbelkolla att jag inte lagt bokmärket fel för jag tyckte att jag läste samma sak som jag läst dagen innan.