Pappas lilla flicka (Lynley & Havers, #1) av Elizabeth George

Jag har ströläst några av böckerna om Thomas Lynley och Barbara Havers – troligen innan jag blev så fixerad vid att läsa böcker i rätt ordning, eller för att det inte fanns något annat lätt tillgängligt. Men nu tänkte jag att jag skulle börja från början, och det innebär alltså Pappas lilla flicka.

I en liten by i Yorkshire hittar den lokala prästen en man, mördad och bestialiskt stympad, i sitt stall. Bredvid honom sitter hans dotter, Roberta, vaggande och upprepandes orden ”Det var jag som gjorde det”.

Thomas Lynley sätts på fallet, och med sig får han Barbara Havers. Hon är illa omtyckt i poliskåren på grund av sitt hetsiga temperament, hon har fått gå ner en grad till Detective Constable och har rykte om sig att vara besvärlig. Lynley är adlig och värdig, Havers är raka motsatsen och föraktar allt Lynley står för. Trots det måste de nu hitta ett sätt att arbeta tillsammans för att få reda på vad som hänt i Kendale Valley.

Även om Roberta erkänt mordet och därefter vägrat tala överhuvudtaget (hennes kusin som nu är hennes målsman skickar henne till ett psykiatriskt sjukhus) verkar det inte troligt att hon faktiskt begått brottet. Fader Hart, som hittade kroppen, tror inte att det är möjligt. Den mördade mannen var omtyckt i byn, men det har alltid upplevts som märkligt att hans fru Tessa lämnade honom ensam med Roberta och hennes storasyster Gillian. Gillian flyttade hemifrån vid första tillfälle, så det var bara William och Roberta kvar.

Hela Keldale Valley verkar ha någon form av koppling till familjen, och det blir ett knivigt fall att lösa för Lynley och Havers. Ganska intressant, lite rörigt med alla karaktärer, men Lynley och Havers är rätt trevliga att hänga med.

(Spoiler alert – den svenska titeln gjorde att jag förstod väldigt tidigt vad som hänt, men vad göra. Hur tänkte förlaget där?)

Boken verkar numera bara finnas att köpa som ljudbok här.

Nemesis (Miss Marple, #12) av Agatha Christie

År 2008, eller något i den stilen, inledde jag mitt projekt att läsa alla Miss Marple-böcker. Spegeln sprack från kant till kant hade jag läst tidigare, men jag köpte resten i pocket och har uppenbarligen sugit på dem länge. Den sista – trodde jag – var Nemesis, så när jag läst färdigt var jag jättenöjd med att vara färdig med projektet. Men det finns ju en till! Sleeping murder, eller Miss Marples sista fall, är nummer tolv. Detta förstod jag när jag läste Dubbelporträtt, där Christie berättar för Kokoschka att hon har en bok färdig som ska publiceras efter hennes död.

Nåväl – jag har läst elva av tolv, i alla fall!

Miss Marple har en stillsamt liv, sedan doktorn har sagt åt henne att hon inte får lov att anstränga sig. Hon får gå korta promenader, men inte ägna sig åt sin älskade trädgård. Hemhjälpen, nästan sällskapsdamen, Cherry har flyttat in i vindsvåningen tillsammans med sin man och tar hand om – och förmanar – Miss Marple noga.

En dag anländer ett brev som Miss Marple sorterar ut blanda alla tråkiga kuvert som bara innehåller räkningar och annat krafs. Det är en advokatfirma i London som skriver och ber henne komma till deras kontor för ett möte. Mötet ger inte så mycket mer klarhet än att Mr Rafiel, som hon träffade i Karibien, har gått bort och lämnat en smärre förmögenhet till Miss Marple, om hon utför ett uppdrag åt honom. Det är bara det att hon inte får veta vad uppdraget går ut på.

Några dagar senare anländer ett brev från Mr Rafiel, postat lagom så att Miss Marple ska få det efter besöket på advokatbyrån. Där finns biljetter till en bussresa kring herrgårdar och trädgårdar i England – men ingen vidare förklaring. Men Miss Marple – nyfiken som hon är – går på bussen. Här finns alla möjliga människor, ett par yngre men de flesta medelålders och uppåt. Hur ska hon kunna lösa uppdraget utan att veta någonting om vad det går ut på?

Naturligtvis sker en mystisk död utmed vägen och Miss Marple hamnar i rätt riktning – och till slut till en lösning på såväl mord som Mr Rafiels uppdrag. Underhållande och klurigt, ibland lite långsökt och rörigt, men absolut i sann Marple-anda.

Boken finns att köpa t.ex här.

The wire in the blood (Tony Hill & Carol Jordan, #2) av Val McDermid

Ett antal tonårsflickor försvinner från olika platser i Storbritannien. Myndigheterna är övertygade om att det handlar om vanliga rymlingar, baserat på hur de försvunnit och vad de tagit med sig hemifrån. Till slut kopplas Tony Hill och hans profiling-grupp in.

Tony och Carol Jordan har ett något spänt förhållande sedan förra boken, när hon försökte närma sig honom på ett romantiskt plan men han avvisade henne på grund av sina egna neuroser. Nu ska de ännu en gång arbeta tillsammans – hon från polisens sida, han genom sin specialstyrka. Tony bär fortfarande på ärr från upplösningen i första boken när det var mycket nära att han dog i tjänsten, men har nu samlat en grupp studenter under sig som ska bli lika vassa profilerare som han är. Om det ens är möjligt.

Tony Hill ger sina studenter i uppdrag att titta på fallet, som en övning. En av dem ser ett samband mellan flickornas försvinnande – i samband med varje försvinnande har en karismatisk idrottsman-cum-TV-personlighet gjort ett framträdande i staden där de bott. Ingen tar hennes teori på allvar, men när hon hittas död hemma hos en av de personer hon misstänkt måste de tänka om.

Jacko Vance var en otroligt framgångsrik friidrottare som ung, men förlorade en arm när han räddade ett barn vid en trafikolycka och kunde inte längre utföra sin sport (jag minns pinsamt nog inte vad det var nu, slägga tror jag). Nu lever han i ett skenäktenskap med en kvinna som också arbetar inom TV och är tillsammans med sin assistent, de har det gott ställt och Vance är otroligt populär.

Han är också en totalt perverterad mördare, som snöat in på tortyr och någon sorts hämnd för sin egen olycka. Detta vet vi tidigt, så jag spoilar faktiskt ingenting, men det blir ett väldigt intressant inslag. Ofta får ju mördaren berätta sin historia i kursiv stil (vilket jag inte gillar), eller i brev eller liknande, men här får vi precis hela berättelsen från båda håll. Mycket effektivt.

Parallellt jobbar polisen med en mordbrännare i Bradfield. Han sätter eld på lokaler som är tomma på natten – fabriker, lager och skolor. En natt begår han sitt brott i en lokal där en hemlös person sökt skydd för natten och sökningen efter gärningsmannen blir därmed till en mordutredning.

Ljudboken är fantastiskt väl inläst, men jag skulle ha behövt en förteckning på alla som jobbar med Hill och Jordan för det blir en väldig massa efternamn på poliser och studenter och jag får lite svårt att hålla reda på vem som är vem. Boken är nästan 16 timmar lång, så det blev många kortare lyssningsstunder och jag hade svårt att få rätsida på dem. Men det är ingen katastrof.

Spännande, klurigt (trots att vi vet sanningen) och väldigt välskrivet. McDermid har snabbt blivit en favorit hos mig och jag är glad att jag än så länge har nio böcker framför mig.

Boken finns översatt till svenska och heter då Under ingrodda ärr, som liksom den engelska titeln är tagen från T S Eliots dikt:

The trilling wire in the blood
Sings below inveterate scars
Appeasing long-forgotten wars

T S Eliot

Death of a hollow man (DCI Barnaby, #2) av Caroline Graham

Chief Inspector Barnaby är ju definitivt mest känd för den stora massan som karaktären i tv-serien som John Nettles spelar med bravur. Jag tycker väldigt mycket om Morden i Midsomer och ser gärna ett avsnitt eller två ur de gamla säsongerna när jag är ensam hemma och bara vill sticka och titta med ena ögat – men serien är ju baserad på en kortare bokserie av Caroline Graham och det är kul att läsa. Jag har läst den första någon gång för längesen och hittade denna på min iPad när min gamla Storytel Reader plötsligt tackade för sig i mellandagarna. Sagt och gjort!

Det var inte jättelängesedan jag såg detta avsnittet, men jag kom inte riktigt ihåg hur det gick – och dessutom har ett extra mord lagts till i tv-avsnittet. Boken fokuserar på Caustons teatergrupp, som ska sätta upp Amadeus. I en del av pjäsen ska en karaktär ta sitt liv med en rakkniv, som givetvis ska ha preparerats med tejp – men på premiären är den inte det och skådespelaren faller till marken. Som tur är finns Barnaby på plats i publiken och kan ta tag i situationen.

Det blir en rafflande utredning – som alltid i Midsomer. Det är hemligheter och otrohet och falskhet och lögner och kärlek och jag vet inte allt, men Barnaby och Troy tar såklart kommando över situationen.

Bokversionen är väldigt lång och stundtals extremt långrandig och lite babblig. Bok-Barnaby vill mest ägna sig åt trädgårdsskötsel och måleri, Troy är rödhårig och gift (men svag för damer, ändå). Jag vågar lova att tv-versionerna är betydligt mer karismatiska och med mycket mer humor. Men nog är det underhållande! Slutet är likadant som tv-avsnittet och det är verkligen en riktig höjdare.

The Seagull (Vera Stanhope, #8) av Ann Cleeves

Vera Stanhope är vanligtvis en av mina favoritfigurer att hänga med i deckare, men The Seagull var inte helt lättläst. Det var några veckor sedan jag läste den, och nu känns det som om jag knappt kommer ihåg någonting av handlingen. Jag får ta lite hjälp av Goodreads, helt emkelt…!

Det börjar bra – Vera besöker en gammal chef och ärkefiende, John Brace, i fängelset. Vera var en av dem som såg till att han åkte dit för korruption och inblandning i en persons död, men nu vill han träffa henne. Han erbjuder henne information om Robbie Marshall, en småkriminell typ som försvann på nittiotalet – i utbyte mot att Vera tar hand om hans dotter och barnbarn. Hon lovar att göra det, och Brace berättar att Robbie Marshall är död och begraven i närheten av halvön St Mary’s Island i närheten av Whitley Bay. När sökteamet kommer dit hittar de inte bara ett skelett på platsen, utan två.

Sedan blir det lite rörigt för mig – antagligen på grund av massor av flashbacks i historien. Brace var god vän med Veras pappa Hector, den ökände fågeläggtjuven, och de två tillsammans med Marshall och en mystisk person som bara kallades The Prof, var ett järngäng som hängde på nattklubben The Seagull. Det förflutna möter nutiden och Vera får gräva djupt bland sina minnen, och bland erfarenheter hon helst hade velat glömma.

Det intressantaste i The Seagull är familjerelationerna. De är bräckliga och destruktiva och det är givetvis hemskt men även fascinerande. Kriminalberättelsen har praktiskt taget lämnat mitt medvetande, vilket i och för sig händer ofta med deckare men berättelserna om Vera brukar faktiskt stanna hos mig. Oklart om det beror på mig eller boken 😉

The Seagull är ännu inte översatt till svenska, men finns att köpa som engelsk pocket t.ex här.

Falska vänner (Aaron Falk, #2) av Jane Harper

Teambuilding, alltså. Det finns roliga sorters teambuilding (quiz och problemlösning) och tråkiga sorter (fysiska aktiviteter där ingen tänkt igenom om det passar alla deltagare). Och så finns det gräsliga sorter – att vandra i bushen och tälta. Detta är högst subjektiva åsikter från mitt håll, men efter att ha läst Falska vänner är jag än mer övertygad om att jag har rätt.

Fem kvinnor från samma företag ger sig ut på vandring i bushen. Lagandan behöver stärkas och någon anser att detta är bästa sättet. Dessa fem kvinnor är inte speciellt trevliga varken i allmänhet eller mot varandra, och det tar inte lång tid innan känslorna börjar blossa upp. Redan på dag två går de vilse, och när de ska återsamlas ett par dagar senare är det bara fyra stycken som kommer tillbaka. Alice, den ambitiösa men manipulativa chefen, är borta.

Alice är även källan som poliskommissarie Aaron Falk haft hjälp av när han utrett företaget som kvinnorna arbetar på, och det blir han som kallas till platsen för att försöka ta reda på vad som har hänt. Har hans utredning av företaget något med försvinnandet att göra, eller ligger det något annat och kokar?

Berättartekniken är intressant – sökningen och efterforskningarna berättas i nutid, men vandringen berättas i tillbakablickar i kronologisk ordning. Det intressantaste med denna kriminalroman är inte deckargåtan, utan den psykologiska och gruppdynamiska aspekten. När stressen är hög och den fysiska ansträngningen tär på krafterna krävs det kanske inte så mycket för att vågskålen ska tippa över.

I första boken om Aaron Falk blev jag väldigt förtjust i miljöerna. De är inte riktigt lika tydliga för mig här – jag fick bildgoogla ”Australian bushland” och kunde ändå inte riktigt greppa hur det ser ut. Jag tyckte även att deckargåtan var betydligt intressantare i Hetta – men denna vinner den psykologiska biten. Ofta är ju psykologiska spänningsromaner riktiga thrillers, som säljs in som nästa Gone girl eller Kvinnan på tåget med en TWIST – så är inte Falska vänner upplagd och det piggar ju upp.

Boken finns att köpa t.ex här.

En mörk och förvriden flod (Lacey Flint, #4) av Sharon Bolton

Det verkar inte bättre än att denna fjärde bok om Lacey Flint även är den avslutande i serien, då ingen mer del kommit ut sedan 2014. Men man kan aldrig sluta hoppas! Jag har läst alla fyra under ett knappt år och jag har verkligen tyckt om dem. En lagom blandning av spänning och psykologi – de tre tidigare böckerna har haft ett mycket högre tempo än denna, dock.

Och det går förstås hand i hand med Lacey Flints plan på ett lugnare liv. Hon har sagt upp sig från grova brott-avdelningen på Metropolitan Police och börjat jobba för flodpolisen. Floden Themsen är även hennes hem numera – hon bor på en båt och tillbringar så mycket av sin tid som hon kan med att simma i Themsen. (Hur man nu kan vilja göra det är ett mysterium för mig, den är brun och grumlig för jämnan.)

En dag när hon är ute på en simtur hittar hon en död kropp, fastbunden i en pir (tror jag). Därmed är samarbetet med de tidigare kollegorna, främst Dana Tulloch, igång igen. Parallellt med detta har Mark Joesbury, Laceys kärleksintresse från tidigare böcker försvunnit under en polisinsats där han arbetar under täckmantel, någon placerar gåvor (och senare ullhandskrabbor från floden) inne i Laceys båt och Dana Tulloch försöker bli gravid med sin partner.

Och under simturerna är Lacey säker på att hon flera gånger ser en sjöjungfru…

Det blir betydligt mer invecklat än såhär – här finns människohandel och ett underligt tvillingpar och rafflande episoder blandade med mer makliga dito. Det jag gillar bäst är skildringarna av London och livet vid floden. Trots att jag bott där så länge har jag nästan aldrig varit såpass långt österut (just vid floden) att jag riktigt kan föreställa mig att det finns ett helt samhälle med människor som lever och bor där omkring. Det verkar både mysigt och lite läskigt.

Något annat som är läskigt är ullhandskrabborna. Jag har träffat en hel del krabbor i mitt liv, såväl strandkrabbor som större exemplar och har inte den minsta avsmak för dem – men det är något motbjudande med ullhandskrabbor. Min moster hade en liten bok med diverse flora och fauna på västkusten som alltid var med på sjön när jag var yngre och jag minns fortfarande teckning av ullhandskrabban och hur otrevlig jag tyckte att den var. Här träffar vi många sådana och jag blev såklart tvungen att läsa på lite. Här kan man läsa mer om ullhandskrabban, om man så önskar. (Nu ser jag att den kinesiska varianten, som är den som finns i Themsen, de facto inte har ”ull” på klorna, men det visste jag inte när jag läste.)

Jag gillar även Dana Tullochs berättelse i denna del. Intressant och tankeväckande om att skaffa barn som samkönat par och funderingarna kring detta.

Andra som skrivit om boken är I hyllan, Fiktiviteter, enligt O, Litteraturkvalster och småtankar och många fler. Boken kan du köpa t.ex här.

Ett förbud mot mord (Kommissarie Ganache, #4) av Louise Penny

Man vet att när en stor grupp människor samlas på ett och samma ställe – gärna en herrgård eller en ö – och det är en deckare man har i händerna så kommer stort drama att uppstå. Så även här. Det är väldigt spännande, för i detta fallet är det en familj som ska ses och då blir det förstås alltid extra dramatiskt.

På Manoir Bellechasse ett par timmar från Montréal har familjen Finney samlats för sin årliga sammankomst. I år är det extra speciellt, då en staty över familjens patriark som nu är bortgången sedan flera år, ska avtäckas i herrgårdens trädgård. Sommarhettan är tryckande, och ju mer temperaturen stiger i luften, desto mer stiger temperaturen hos de deltagande familjemedlemmarna. Somliga har inte setts på flera år, somliga har en bitter rivalitet som aldrig slutat koka, och somliga har hemligheter. Till familjen hör även Peter och Clara, som vi ju känner från tidigare böcker.

En kväll blåser hettan upp till storm, och morgonen därpå hittas en av deltagarna död i trädgården – krossad av faderns staty.

Som tur är befinner sig även kommissarie Gamache på herrgården tillsammans med sin fru med det fantastiska namnet Reine-Marie (som betyder Drottning Marie på franska). De ska fira bröllopsdag, men Gamache får förstås annat att pyssla med. Det konstateras snabbt att det inte finns någon chans att statyn fallit av sig själv, men det verkar även otroligt att någon skulle ha kunnat välta statyn utan hjälp av någon form av tung maskin, och sådana spår finns inte.

På herrgården finns även personal, förstås. Somliga har varit där i evigheter, andra är unga, oerfarna säsongsarbetare. Alla blir sällade till den stora skaran misstänkta.

Jag har sagt det förut, men jag är så glad att jag och kommissarie Gamache-böckerna har träffat varandra, till slut. Riktigt spännande och klurigt, med alldeles lagom mycket om huvudpersonernas privatliv för att man ska kunna komma dem inpå livet och förstå mer om varför de tänker och agerar som de gör och kanske framförallt interagerar. Jag rekommenderar denna serie varmt!

Boken finns att köpa t.ex här.

The mermaids singing (Tony Hill & Carol Jordan, #1) av Val McDermid

Det är väldigt oklart varför det tagit mig så lång tid att läsa Val McDermid, då jag blivit tipsad om henne i många herrans år, och har lyssnat på henne på Bokmässan med stor beundran och vördnad. Men förra veckan hade jag mycket monotont administrativt jobb för mig, och då passar det väldigt bra att lyssna på ljudbok samtidigt. Sagt och gjort – nu har jag lyssnat på första boken i serien om Tony Hill och Carol Jordan. Jag lyssnade på engelska, i inläsning av Saul Reichlin, som gjorde ett mycket bra jobb med dialekter och annat utan att det blev alltför teatraliskt.

Boken utspelar sig i Bradfield, som är en fiktiv stad som McDermid själv säger är en blandning av många olika nordengelska städer. Jag föreställde mig Manchester när jag läste, mycket på grund av att gayscenen är väldigt stor där och den är även viktig i boken – men McDermid säger att Bradfield troligtvis ligger någonstans mellan Manchester och Leeds. Miljöerna är mycket bra, och det är de väl avrundade karaktärerna också.

När fyra unga män med jämna mellanrum hittats sexualmördade i Bradfield går äntligen polischefen med på att de förmodligen har med en seriemördare att göra. Carol Jordan är en av polisinspektörerna i teamet, och när man beslutar sig för att ta in en profilerare, psykologen Tony Hill som är expert på just seriemord, blir Carol utsedd till att vara länken mellan polisens spaning och profilering.

Tony Hill har ett förflutet som hjälper honom i arbetet i det att han förstår sådant som ingen annan förstår – men han är ovillig att ta itu med just de delarna av sitt förflutna. Hans förflutna gör honom inte bara till en skicklig problemlösare, utan även till det perfekta offret för mördaren.

Parallellt med den mer klassiska kriminalhistorien får vi utdrag ur mördarens berättelse om vad som hänt – det är ingående och gräsliga beskrivningar och inget för den känslige. Det blir inte alltid så bra när mördaren får komma till tals men här är det fenomenalt.

Det finns ett helt otroligt driv och en sällan skådad intensitet i texten. Jag kan ibland tappa fokus och intresse när jag lyssnar på krim, men här ville jag aldrig sluta lyssna. Det är alltid härligt att börja på en serie där det finns massor av böcker kvar – ofta får man ju vara så god och vänta ett år på nästa bok. Nu har jag tio till framför mig, och det verkar som om det är samma ypperliga inläsare på allihop.

Det är svårt att ta in att boken faktiskt är tjugofem år gammal – somligt märks, men för det mesta tänker jag inte alls på det. Det är inte lätt att skriva tidlöst nu för tiden, när utvecklingen på så många olika plan är så otroligt snabb.

Smoke and mirrors (Stephens & Mephisto, #2) av Elly Griffiths

Brighton! Teater! 50-tal! Elly Griffiths! What’s not to love, liksom. Denna serien har gått mig lite förbi, i och med att den av någon anledning inte översatts till svenska, men jag gillade verkligen The Zig Zag Girl som är första boken om polisen Edgar Stephens och hans gamle armékamrat, trollkonstnären och illusionisten Max Mephisto så nu var det dags för bok nummer två. Jag har blivit plötsligt nykär i att läsa inbundna böcker, och det känns som om det passar extra bra här. Tur att biblioteket är välsorterat, för det sista som behövs i detta hushåll är fler böcker. Det passar också extra bra att läsa boken just nu, då den utspelar sig under december månad, ända fram till julafton.

Max Mephisto befinner sig ännu en gång i Brighton, denna gång för att spela i pantomimteatern Aladdin längst ut på Brighton Palace Pier. Han är berömd och populär, men hans löpsedlar faller i skugga när två barn, Annie och Mark, försvinner till synes spårlöst när de skulle gå och spendera sina ransoneringskuponger på godis. Efter flera dagars sökande hittas de i dalen Devil’s Dyke, omgivna av just godis. Det visar sig att somligt av godiset är från tiden innan andra världskriget, vilket inte gör det lättare för DI Stephens och hans team, Bob och Emma (som är toppenkaraktärer) att ta reda på sanningen.

När de försöker kartlägga Annie och Marks liv upptäcker de att Annie brukade skriva pjäser, blodiga och grymma sådana baserade på Bröderna Grimms sagor. Kan svaret finnas i hennes sista manuskript, eller hos läraren som hon skrev tillsammans med? Eller finns det en koppling till ett annat mordfall relaterat till en pantomimföreställning nästan fyrtio år tidigare? The Great Diablo, eller Stan, som också är armékompis med Edgar och Max och som också är med i Max föreställning var med på den tiden och ser paralleller – men den mördaren hängdes 1912…

Jätteklurigt och väldigt spännande. Jag fick mina misstankar ganska tidigt i berättelsen, men Griffiths lyckades lura mig på fel spår, även om det var åt rätt håll. Det är intressant att få en inblick i teatervärlden under efterkrigstiden, när artisterna reste runt till olika kuststäder för att spela, dansa eller på annat vis uppträda under en säsong och sedan åka vidare till nästa. En annan sorts säsongande än det vi kanske hör talas om idag!

Både Edgar Stephens och Max Mephisto är väldigt intressanta karaktärer, tycker jag. De är mångfacetterade, de har ett mörkt förflutet och fel och brister som alla andra. Det är alltid befriande när poliser inte är labila missbrukare – Stephens är en reko karl som är schysst mot sina kollegor. Det hörde nog inte till vanligheterna att en ung kvinna som Emma fick jobba med mordutredningar på femtiotalet, men det bringar absolut en extra krydda och progressivitet till boken, som på sina ställen annars har en hel del (tidsenlig) arkaiska skeenden och uttalanden.

Elly Griffiths är en riktigt stor favorit, och det är ju väldigt positivt att hon är oerhört produktiv!