Svenskt – Sida 6 – Stories from the city, stories from the sea

Au pif! Franska recept och små berättelser av Emma Hamberg

Jag är Emma Hambergs största fangirl. Har älskat henne sedan Singel i stan och annat i VeckoRevyn på 90-talet (och, som jag har berättat förut, tog med mig en bild på hennes frisyr när jag skulle klippa mig kort i 15-årsåldern) och jag tycker väldigt mycket om hennes böcker. Je m’appelle Agneta var rent ljuvlig, och när det var dags för fransk kokbok från det ”riktiga” klostret Agneta bor i blev lyckan gjord.

Det var givetvis redan kö på biblioteket när den väl kom in, så jag lyssnade på ljudboken – som inte innehåller recepten, men alla små underbara berättelser och anekdoter från Provence upplästa av Emma själv – det är underbart. Jag har frankofila drag, gick fransk inriktning på gymnasiet och håller just på att slipa upp min mycket ringrostiga franska på Duolingo (619 dagar i sträck nu!) – och längtar alltid till Frankrike. Just Provence har jag aldrig besökt, men det står i allra högsta grad på min lista.

Jag har nu den fysiska boken hemma, och bläddrar i den så fort jag äntrar rummet där den ligger och är snygg på skrivbordet. Tyvärr ska den tillbaka till biblioteket om bara några dagar, så nu gäller det att suga ut allt. (Troligtvis kommer jag inte att kunna låta bli att köpa den längre fram.) Recept och bilder, tagna med en gammaldags kamera, är underbara. Kanske får det bli en riktig fransk sommar i köket för mig! Det finns så mycket livsnjuteri i denna bok och det är otrolit inspirerande.

Au pif! är ett uttryck som betyder ungefär ”på en höft”, eller lite allmänt spontant sådär. Jag lagar all mat au pif – decilitermått och sådant kommer bara fram när det ska bakas och inte ens då orkar jag mäta upp mjöl om jag ska baka bröd, så detta är helt i min smak på så många vis. Vive le pif!

Välj mig av Sofia Rönnow Pessah

Sofia Rönnow Pessahs debut kom ut 2020 och heter Männen i mitt liv. Jag var inte tokig i den, men jag tyckte om språket och bestämde mig för att lyssna på Männen i mitt liv – delvis eftersom det är Sissela Benn som läser, och delvis för att den är lagom lång på 5½ timmar för att försöka skola in mig i ljudboksläsning igen. Det sammanföll praktiskt nog med perioden då vår lilla baby bestämde sig för att man måste promenera minst tre gånger om dagen.

Boken inleds med meningen: ”När jag var tolv år blev jag folkpartist.” Det är ganska lätt att föreställa sig hur barn- och ungdomen sett ut, det är ordning och reda på huvudpersonen Mathilde som just börjat sin AT-tjänst på en akutmottagning. Listor och ordentliga planer borde väl lösa det mesta i livet kan man tycka. Hennes pojkvän är aktiv i ett ungdomsförbund och tillbringar mycket tid med att Twitterbråka med ”arga vänsterbrudar”. De har ett ganska socialt liv, men med mycket kallprat och inte så mycket känsla.

På akuten tävlar man mot klockan – vem kan ta flest patienter och vem kan ta kortast lunchrast? Man baktalar kollegor som verkar sitta kvar för länge (och har ful frisyr). Mathilde får för sig att hon måste ta sig an flyktingkrisen – det är 2015 – och blir volontär. Mycket som en strategi för att få något bra på sitt CV, men hon blir god vän med Malik som har en helt annan bakgrund än hennes och han får upp ögonen för att allt hon trott på kanske inte är hela sanningen. Alla vill inte bli akademiker, alla är inte straight, alla har inte åsikter åt höger.

Med flyktingkrisen kommer Mathildes egen kris – hon blir utbränd. Hon! Det är ju bara svaga personer som blir utbrända. Här kommer en viss vändning i romanen – tidigare har Mathilde tett sig väldigt känslokall och steril, men nu blir det tydligt att hon är en känslig människa. Det är lyckat. Jag tycker dessutom att det är intressant att få läsa lite om hur det går till bakom kulisserna på en akutmottagning och får nu mer förståelse för hur akutmottagningar och väntetiderna fungerar.

Men, jag vet inte. Jag fastnar inte riktigt. Ibland är det lyckat när huvudpersoner är osympatiska men jag blir inte så engagerad i Mathilde, jag stör mig bara på henne. En kul grej är att Sonia från Männen i mitt liv dyker upp i en biroll – och att det verkar gå bra för henne.

Boken kan man köpa t.ex här.

Skarp av Helena Dahlgren

Under påskhelgen ska det ju läsas. I år gjorde det varken till eller från ur ett ledighetsperspektiv för mig, ty påsken föll under mina sista veckor som mammaledig och dessutom jobbade min man både fredag, lördag och söndag natt. Alltså borde det inte ha funnits någon lästid alls för mig, men med en bok som Skarp ligger jag gärna vaken längre än jag borde för här sögs jag verkligen in.

Emma Wijkman har haft några jobbiga år, med skilsmässa och varannan vecka-liv. Hon dricker lite mer än hon borde under de barnfria veckorna och har lagt sin avhandling om favoritförfattaren Beata Skarp på is. När möjligheten att söka ett vistelsestipendium där den utvalda får tillbringa en tid under sommaren på Skarps familjegård hoppar hon givetvis på chansen. Äntligen kan hon få tid och inspiration att faktiskt avsluta sitt arbete. Det dröjer och hon ger nästan upp hoppet, men när hon får stipendiet är lyckan gjord.

Beata Skarp dog under mystiska omständigheter i slutet på nittiotalet, och strax efter ankomst till Svartån blir Emma fast besluten att ta reda på vad som verkligen hände. Den officiella förklaringen är att Beata dränkte sig, men är det verkligen hela sanningen?

Parallellt med Emmas grävande bland gamla böcker och anteckningar får vi följa hennes arbete med avhandlingen i hennes fältdagbok. Det finns massor av kulturella referenser, såväl till popkultur som klassiska pusseldeckare och sådant är alltid roligt (när man hänger med och i detta fallet gör jag det). Läsaren får även äran att läsa utdrag ur Beata Skarps egna texter och det är inte utan att jag blir lite besviken när jag blir påmind om att böckerna i sin helhet faktiskt inte finns i verkligheten.

Mot slutet blir det nästan orimligt spännande och mycket smart uttänkt. Jag hade mina farhågor om ett och annat ganska tidigt, men inte förstod jag hur det skulle utveckla sig alls.

Välskrivet, engagerande och en väldigt kreativ och kul idé för en roman. Fina miljöer och en huvudperson jag gillar skarpt (!) – det var alldeles utmärkt påskläsning för mig, och inte utan en touch av påskekrim. Tätt och genomtänkt.

Boken kan man köpa t.ex här.

Björnen sover (Jana Berzelius, #7) av Emelie Schepp

Efter förra boken om Jana Berzelius var jag lite trött på henne. Hennes bakgrund började bli tjatig och jag ser att jag skrev att hon måste få gå vidare nu – det kändes som om jag läste ungefär samma sak om henne och Danilo och hennes pappa om och om igen. Och den finns absolut närvarande här också, men som en bihistoria (som jag tror att boken hade klarat sig alldeles utmärkt utan).

Brottet som boken cirkulerar kring är väldigt spännande – det blir en riktig bladvändare och det var det jag hoppades på. En äldre man hittas mördad i sitt hem utanför Norrköping. Inuti kroppen finns en nallebjörn, en sådan man kan spela in meddelanden på. Det inspelade meddelandet är kort – Filippa Falk. Falk visar sig vara en före detta polis som lever under skyddad identitet, men hon är motvillig vad gäller att hjälpa poliserna Henrik och Mia vidare.

Jana tillsätts som förundersökningsledare samtidigt som hon försöker att vårda sin relation med Per, som hon äntligen landat hos. Han är hennes bakgrund på spåren och hon försöker skydda honom från att veta för mycket, men det börjar komma väldigt nära.

Som sagt – spännande och en riktig bladvändare. Schepp skriver bra och jag är fortfarande imponerad över hennes resa från egenutgivning av första boken som snappades upp av Wahlström och Widstrand och ledde henne till att bli en av Sveriges populäraste deckarförfattare – numera på Norstedts.

Boken kan man köpa t.ex här.

Tidigare böcker i serien:

Bröd och mjölk av Karolina Ramqvist

Karolina Ramqvist har skrivit några av mina favoritböcker – Alltings början, Flickvännen och Den vita staden är alla fantastiskt bra. Sedan har det inte blivit av att jag läst något sedan dess, men Bröd och mjölk tilltalade mig på en gång. En berättelse om ett liv genom maten är förstås väldigt attraktivt för en person som mig, som är både matintresserad och förtjust i (bra) uppväxtskildringar.

När Bröd och mjölk var min söndags-Smakebit nämnde jag att jag inte kan låta bli att tänka på Nigel Slaters underbara Toast, vilket jag även gjorde på instagram så jag ska inte tjata för mycket om det ännu en gång, men maten som fordon för att berätta om ett liv kan vara väldigt effektivt. Det är det här. Hur självbiografiskt det är har jag inte fått klart för mig, men det spelar ju ingen roll.

Huvudpersonen minns när hon åt en hel skål mandariner som treåring, när mamma lämnade ett fat med pannkakor på diskbänken som innebar att hon skulle gå hemifrån på kvällen och flickan bli ensam. När hon som ganska litet barn lagar kalops till morfar på landet, persikorna som mormor köper på Hötorget och plockar fram ur sin väska under en bussfärd, och framför allt mormoderns risgrynspudding, som är trygghet och kärlek. Risgrynspuddingen, som hon sedan försöker återskapa åt sin egen lilla dotter när de bor i sin lilla etta med det stora, vita matbordet som alltid varit med. Och raseriet som bubblar upp när dottern inte vill äta. Och skammen när hon istället sätter i sig hela puddingen själv.

Relationen till maten är problematisk – något som jag tror att väldigt många av oss, särskilt kvinnor, kan relatera till. Ätstörningen som finns här handlar om maten, inte om kroppen, och det är en ovanlig vinkel som gör texten än mer intressant.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja när jag ska skriva om Bröd och mjölk. Den är helt otroligt bra. En så fantastisk stil och stämning är inget jag är bortskämd med. Jag blir helt uppslukad av läsningen och låg vaken alldeles för länge på nätterna, när jag egentligen borde göra allt för att få den sömn en bebisförälder ofta saknar. Men vad gör man inte för en riktigt, riktigt bra bok?

Boken kan man köpa t.ex här.

I dina händer av Malin Persson Giolito

Efter den otroliga Störst av allt är vi många som längtat efter nästa roman av Malin Persson Giolito. Jag kan inte fatta att det är sex år sedan den kom ut – det känns verkligen inte så länge sedan. Kanske har den utmärkta Netflixproduktionen hjälpt med den saken.

På en lekplats som ligger på gränsen mellan två områden – det ena rikt och privilegierat, det andra mer åt miljonprogramshållet – skjuts en fjortonårig pojke till döds. Billy ligger död på marken, och Dogge, som polisen tror höll i mordvapnet, hämtas in till förhör ett par timmar efter att han ringde larmsamtalet.

Billy och Dogge har växt upp tillsammans, och hela deras historia berättas i varsin kapitel, som löper parallellt med det som hänt efter mordet. Många människoöden har påverkats av såväl Billy och Dogges vänskap, som av mordet. Det är lokalpolisen Farid, som flyttat från Våringe men fortfarande är engagerad i ungdomarna som hamnar snett. Billys mamma, som försöker hålla ihop familjen. Sudden, som driver livsmedelsbutiken, och hans familj.

Det handlar om förutsättningar och ett samhälle där somliga glöms bort – och om gängkriminalitet, framför allt. Och, liksom i Störst av allt, en påminnelse om att pengar och privilegium inte skapar lycka eller att man nödvändigtvis har ett enkelt liv för att man kommer från ”finare” förhållanden. Pusselbitarna kring motiv och vad som egentligen hände den där natten faller långsamt på plats och det blir ibland extremt spännande. Jag har inte hunnit lyssna speciellt mycket på ljudböcker på sistone, men det var så extremt lång kö på biblioteket att jag gav det en chans och det blev väldigt bra. Alexander Salzbergers uppläsning är utmärkt.

Efter Störst av allt hade jag förväntat mig mer av ett rättegångsdrama. Så blir det inte riktigt här, men det gör mig ingenting. Persson Giolito skriver på ett ganska neutralt och rättfram sätt, men det saknas inte känsla eller driv, tvärtom. Jag hoppas att vi inte behöver vänta lika länge på nästa roman, för jag tycker väldigt mycket om hennes sätt att skriva om samtiden och dess problem.

Boken kan man köpa t.ex här.

Onda drömmar (Maria Wern, #23) av Anna Jansson

Jag har aldrig varit särskilt känslig för innehåll i böcker, visst är somligt riktigt obehagligt att läsa men jag har inte direkt dragit mig för någonting. Men sedan jag blev mamma blir jag helt förstenad av att läsa om försvunna barn och barn som på något vis far illa. Intressant hur sådant fungerar, tycker jag.

Tillbaka på Gotland med Maria Wern, alltså. Jag tycker fortfarande att böckerna är bra och underhållande, vilket är imponerande av Anna Jansson. 23 böcker in i en serie skulle man kunna tro att det blir tjatigt, men jag tycker faktiskt inte att det är det. Inte än, åtminstone!

Amelie är barnpsykolog, Laura specialpedagog. De träffas på en kurs, blir blixtförälskade och flyttar ihop praktiskt taget på en gång. Laura har en son med sig in i relationen, och när Amelie en kväll har ansvaret för honom begår hon ett ödesdigert misstag.

Maria Wern i sin tur är i djup sorg. Hon jobbar så mycket hon kan, och tar extrapass i yttre tjänst för att gräva ner sig så gott det går. En liten pojke försvinner mitt i en snöstorm och det blir upptakten för ett helt gäng hemska händelser. Det är många trådar att dra i, och det är en ganska sorglig berättelse där problem i samtiden tas upp på ett viktigt och realistiskt sätt.

Jag gillar att det är lättläst (trots att det ibland är plågsamt) och vid det här laget känner jag poliskaraktärerna tillräckligt väl för att slippa lägga ner tid på att försöka lista ut vem som är vem och vem som har vilken relation till någon annan. De får lagom mycket plats i berättelsen och det är också skönt – i vissa andra serier tar polisernas privatliv så stor plats att man nästan glömmer att det är en deckare man läser. Underhållande och bekant.

Boken kan man köpa t.ex här.

Lucky Lada och jag av Maria Maunsbach

Först och främst ska jag villigt erkänna att jag aldrig läst Bombi Bitt och jag av Fritiof Nilsson Piraten – en bok som huvudpersonen i Lucky Lada och jag försöker skriva en parafras på, och som Lucky Lada och jag är en parafras på. Hänger ni med? Mycket meta.

Jag är stormförtjust i Maria Maunsbach, och har så varit sedan jag sträckläste Bara ha roligt för ett antal år sedan. Därefter kom Hit, men inte längre och nu, efter vad som känns som en evighet (2½ år, ungefär) Lucky Lada och jag. Jag har följt Maunsbach på sociala medier och inte alls förstått vad Lucky Lada är och uppenbarligen inte tänkt tanken att ta reda på det heller – jag har nog tänkt att det är ett namn på en person. Men ingalunda – det är ett nöjespalats i Höör. Från Höör kommer Freja Morgonstjerne, och hit har hon nu återvänt för att fira jul med sin mamma.

Boken tar sin början på juldagsmorgonen. Freja har bestämt sig för att gå på hemvändarkvällen på Lucky Lada under förevändningen att hon ska göra research för sin bok – men egentligen handlar det om att återknyta kontakten med den hon var under uppväxten. Dagen tillbringas tillsammans med mamman, Freja försöker desperat få tag på sina gamla vänner för att få sällskap till kvällen, och genom detta får vi berättelsen om hennes barndom och uppväxt. Parallellt med detta berättar mamman skrönor från bygden och jag måste nog lyssna på boken nu när den släppts som ljudbok, för det är skrivet på skånska och är så fruktansvärt roligt. Jag har halländska rötter åt ett håll och förstår det mesta kanske tack vare det, men det måste vara ännu roligare på skånska – särskilt som boken är inläst av författaren själv.

Skrattet sätter sig i halsen då och då, men det är fantastiskt kul läsning. En uppväxtskildring likt ingen annan jag läst – liksom Piratens bok sägs vara (jag måste verkligen läsa den). Jag har skrivit förut om hur jag kan känna mig klaustrofobisk när jag läser om små orter där alla känner alla och man inte kan göra någonting utan att varenda kotte känner till det, men Maunsbachs Höör ger någon sorts känsla av gemenskap och främlingskap som går hand i hand. Svårt att förklara, men det är angenämt.

På baksidan läser vi:

Det är tydligt att Freja borde strunta i hemvändarkvällen, hennes motiv är ynkliga – men att inte gå är inte ett alternativ. Som bara kan förklaras så här: den som tyvärr inte varit flicka i Höör kan inte förstå hur mycket Freja längtar till Lucky Lada.
Ur Lucky Lada och jag av Maria Maunsbach, Natur & Kultur: 2022

Kärleken till vännerna, familjen och hembygden lyser tydligt i berättelsen. Även om det är så humoristiskt och ibland burleskt skrivet är det en otroligt varm och mysig roman – finstämd trots att den egentligen inte gör sken av att vara det. Jag njuter i fulla drag och måste nu läsa Bombi Bitt och jag omgående. Och lyssna på denna, förstås.

Missa för allt i världen inte denna förtrollande, förtjusande, förjordat bra boken! Man kan köpa den t.ex här.

Monopolet av Måns Wadensjö

Måns Wadensjös Monopolet handlar om Alice, som börjar jobba som timvikarie på Systembolaget, i en butik i ett köpcentrum någonstans i Stockholms utkanter. Det låter inte så intressant, kanske? Det är det – för det visar sig att Systembolaget är som ett eget samhälle inom Stockholm och Sverige. Här finns ett eget språk, egna regler, egna mål och egna fasor (julhandeln).

Jag har jobbat i ett par olika sorters butiker, och det är mycket man kan känna igen även om jag aldrig behövt avvisa folk från att handla cornflakes eller skor för att de är för berusade. Personalrummen, uniformerna, de outtalade ”tävlingarna” om vem som är snabbast. Stamkunder och storhelger. Wadensjös berättelse är både humoristisk och ömsint, på något vis. Karaktären Alice utvecklas både fysiskt och psykiskt, och även om jag först tyckte att hon var lite mesig växte hon hos mig – alltid välkommet i en roman. En intressant och välskriven skildring av samtiden och detaljhandeln.

Livsregler för en medelstor get av Ina Ekegård

I februari hade vi tema Grekland på Kaffe och Kultur, och när det var min tur att lämna förslag på böcker till Bokbubblarna sökte jag på ”Grekland” på Storytel och fick bland annat upp denna, som blev vald i omröstningen. Det var väl inte riktigt så mycket Grekland som jag hade hoppats eller som baksidestexten utlovade, men jag läste klart i alla fall. Det är lättläst och stundtals riktigt humoristiskt.

Det hela var lite stökigt för mig, men nu ska vi se: Julia och Adam jobbar på ett äldreboende, där den vresige Bernt bor. Han berättar som sitt barnbarn Elvira, som han skulle vilja få kontakt med, och när hon äntrar berättelsen kommer även hennes kompis Patrik, som har en cp-skada och sitter i rullstol, och hans kompis Anton, med vilken Patrik planerar en road trip till Grekland (den vi lovades i baksidestexten). Om det stannade här och berättelsen höll ihop hade det varit en sak, men jag håller med enligt O om att det kunnat bli flera böcker där karaktärerna fått ta plats med sina egna berättelser, nu blir det väldigt flaxigt men inte utan flera goda idéer. Jag hade gärna velat veta mer om Patrik och hans liv, och förstås om hans och Antons upplevelser i Grekland. Jag har inte kommit över speciellt mycket i litteraturen om funktionshindrade som i stort sett lever ”vanliga” liv men behöver assistans på heltid och jag tycker väldigt mycket om Patrik.

Boken kan man köpa t.ex här. Det är en fristående uppföljare till Schimpansen från Munkfors som handlar om Elviras mamma och utspelar sig många år tidigare.