Jag är Emma Hambergs största fangirl. Har älskat henne sedan Singel i stan och annat i VeckoRevyn på 90-talet (och, som jag har berättat förut, tog med mig en bild på hennes frisyr när jag skulle klippa mig kort i 15-årsåldern) och jag tycker väldigt mycket om hennes böcker. Je m’appelle Agneta var rent ljuvlig, och när det var dags för fransk kokbok från det ”riktiga” klostret Agneta bor i blev lyckan gjord.
Det var givetvis redan kö på biblioteket när den väl kom in, så jag lyssnade på ljudboken – som inte innehåller recepten, men alla små underbara berättelser och anekdoter från Provence upplästa av Emma själv – det är underbart. Jag har frankofila drag, gick fransk inriktning på gymnasiet och håller just på att slipa upp min mycket ringrostiga franska på Duolingo (619 dagar i sträck nu!) – och längtar alltid till Frankrike. Just Provence har jag aldrig besökt, men det står i allra högsta grad på min lista.
Jag har nu den fysiska boken hemma, och bläddrar i den så fort jag äntrar rummet där den ligger och är snygg på skrivbordet. Tyvärr ska den tillbaka till biblioteket om bara några dagar, så nu gäller det att suga ut allt. (Troligtvis kommer jag inte att kunna låta bli att köpa den längre fram.) Recept och bilder, tagna med en gammaldags kamera, är underbara. Kanske får det bli en riktig fransk sommar i köket för mig! Det finns så mycket livsnjuteri i denna bok och det är otrolit inspirerande.
Au pif! är ett uttryck som betyder ungefär ”på en höft”, eller lite allmänt spontant sådär. Jag lagar all mat au pif – decilitermått och sådant kommer bara fram när det ska bakas och inte ens då orkar jag mäta upp mjöl om jag ska baka bröd, så detta är helt i min smak på så många vis. Vive le pif!
Stories from the city, stories from the sea 