Etikett: Brittiskt

I follow you av Peter James

Som ni säkert vet är jag väldigt förtjust i Peter James serie om Roy Grace. För ett par år sedan kom jag ikapp med serien, och nu får jag ju vara så god och vänta ett år mellan varje bok. Tur då att det finns fristående romaner att sticka emellan med! Jag läste The House on Cold Hill förra hösten och var inte helt såld, men kommer troligen att läsa uppföljaren The Secret of Cold Hill innan nästa vår när jag räknar med och hoppas på en ny Roy Grace.

I follow you utspelar sig på Jersey, vilket är trevligt. Jag hade nöjet att besöka Jersey för ett par år sedan, vilket jag alltid drömt om, och har fortfarande platser och miljöer färska i minnet. Det är förstås extra effektfullt att placera en spänningsroman på en plats som är lagom klaustrofobisk – Jersey är ju inte pyttelitet, men det är ändå så att ”alla känner alla”, eller åtminstone att man känner igen folk.

Berättelsen tar sin början när Marcus Valentine, hyllad överläkare på Jersey General Hospital, är nära att köra på en joggare. Han blir som förtrollad när han får syn på henne, för Georgie Maclean påminner honom starkt om hans ungdomskärlek, Lynette, som avvisade honom på ett smärtsamt sätt. Hemma har han allt – en vacker och kärleksfull fru och tre barn som han älskar – men finns det en chans att detta är Lynette, och att de skulle kunna återuppta sitt förhållande?

Marcus blir som besatt av Georgie. När det visar sig att de rör sig i samma sociala cirklar blir det etter värre. Jag vill inte riktigt gå in djupare på handlingen, den behöver liksom upplevas utan att veta mer än så, men jag hade aldrig kunnat förutse vart den här berättelsen tar vägen. Men det är snyggt och elegant, det håller ihop, det är uppenbarligen mycket väl researchat och väl ihopknutet.

Jag gillar Peter James språk, det är lättläst utan att vara banalt, men jag irriterar mig på hans väldigt frikostiga användning av utropstecken. Jag försökte läsa delar av dialogen högt för mig själv och de är kanske inte så malplacerade som det kan kännas när man ser dem i skrift. Men det är irriterande ändå 😉 Men berättelsen är bra nog för att vara en av de bättre psykologiska spänningsromanerna jag läst i år – jag gillar att bli överraskad och lagom förfärad och det blir jag verkligen här.

Som en fotnot läste jag i efterordet att James funderade på att göra denna berättelse till en Roy Grace-bok, men att han bestämde sig för att han ville placera den på Jersey just av anledningen att livet på en ö är annorlunda och jag tror att han valde rätt där. En stor del av det som gör denna bok så bra hade nog inte riktigt passat i en ”vanlig” deckare.

The Thursday Murder Club (The Thursday Murder Club, #1) av Richard Osman

Richard Osman har existerat i periferin för mig i många år, tack vare att han varit både programledare och deltagare i diverse brittiska humor/panelprogram genom åren. För ett par månader sedan började vi se brittiska versionen av Bäst i test, som heter Taskmaster och finns på TV4 Play, där Richard Osman var med. Jag gillade hans milda men humoristiska framtoning och började följa honom på Twitter, där jag upptäckte att han a) just skulle släppa sin debutroman, alltså The Thursday Murder Club, och b) att han är lillebror till Mat Osman, basist i ett av mina favoritband genom tiderna, Suede.

Så – jag bad förstås genast biblioteket att köpa in The Thursday Murder Club och kastade mig sedan över storebroderns The Ruins, som jag tyckte mycket om. Det tog sin lilla tid, men för ett par veckor sedan fanns boken äntligen att hämta. Jag kastade mig över den och bar omkring på den överallt, läste när jag lagade mat och tills ögonen nästan ramlade ihop på kvällarna, på lunchraster och minsta lilla lediga stund under dagarna. Ett gott betyg från start, alltså.

Och det förblir ett gott betyg, för boken håller verkligen hela vägen. Jag älskade den! Strösslar inte direkt med fem stjärnor på Goodreads, men det var givet för denna mycket trevliga och spännande deckare.

I en ”pensionärsby” (alltså retirement community, så någon form av lyxigare seniorboende) i Kent, på gammal klostermark, har en liten grupp pigga 70+-are startat klubben The Thursday Murder Club. En av kvinnorna jobbade tidigare som polis och tar med sig mappar med olösta fall för de andra att gå igenom och försöka hitta detaljer kring som polisen missat. Det är förstås inte meningen att hon ska ha de här mapparna från första början, men det bryr hon sig inte så mycket om. Så Penny, Elizabeth, Ron och Ibrahim sitter i ett samlingsrum varje torsdagskväll och klurar. De är osannolika vänner med helt olika bakgrund – en sjuksköterska, en psykiater, en fackföreningsaktivist och en… ja, vad har hon jobbat med egentligen? De har bokat tiden under ”Japanese Opera – a discussion” för att undvika att andra nyfikna typer ska bli intresserade. När Penny blir sjuk rekryterar Elizabeth istället Joyce till gruppen och kvartetten är återigen komplett.

När en lokal byggherre hittas mördad i sitt hem med ett mystiskt fotografi bredvid sig hamnar den lilla gruppen plötsligt mitt i händelsernas centrum. De är inte bara kluriga, de är företagsamma också, och lyckas nästla sig in hos polisen – som är tacksamma för deras hjälp, men lite smått frustrerade också. Poliserna är riktigt bra karaktärer och det är alltid trevligt som omväxling. Fler mord sker och det blir bara mer och mer att nysta i.

Det är så originellt, smart, intelligent, observant och insiktsfullt – och skrivet med enorm värme och respekt. Och humor. Det är fruktansvärt kul. Berättelsen varvas med Joyces dagboksanteckningar och det är där mycket av humorn finns, 70+-are som ska handskas med teknik är inte alltid det lättaste, men man skrattar liksom inte på de äldres bekostnad för det är skrivet på ett så respektfullt sätt. Det är lätt att föreställa sig de olika karaktärerna och det är otroligt kul att rättigheterna har sålts till Steven Spielberg – jag hoppas att det kan bli en riktigt härlig tv-serie av detta. (Om Mr Spielberg behöver hjälp med casting så kan han gärna höra av sig till mig för jag har redan plockat ut skådespelare till de flesta rollerna ;))

Toppenläsning. Så brittiskt, så fantastiskt bra.

Just like you av Nick Hornby

Nick Hornby har varit en stor favorit sedan jag (och många med mig) blev helt såld på High Fidelity på nittiotalet. Det är garanterat den bok jag har gett bort flest gånger och jag har läst den många gånger själv också. Jag har fortfarande inte läst hans senaste roman innan denna, Funny Girl som kom 2014, men efter Just like you blev jag påmind om hur mycket jag tycker om Hornbys böcker så nu ska det bli av. Kanske under julledigheten!

Lucy gifte sig med ”rätt” kille. De har samma bakgrund, samma tankar om livet, och fick två söner tillsammans. Det var bara det att ”rätt” kille blev totalt fel kille, när han började dricka och ta droger. Nu lever de separerade och Lucy håller på att vänja sig vid att vara singelmamma, lärare och strax över fyrtio. Hur hamnade hon här?

I slakteributiken nära Lucy jobbar Joseph. Han är 22 år och kombinerar sitt lördagsjobb där han säljer korv och kotletter med diverse andra uppdrag, som fotbollstränare och på lokala fritidsgården och barnvaktande – men allra helst vill han bli DJ och jobbar med sin musik så ofta han kommer åt. Han bor hemma hos sin mamma som jobbar som sjuksköterska och hälsar så sällan han kan på sin pappa, som är långtidsarbetslös byggarbetare och förbannad på det mesta. Handlingen utspelar sig under 2016 – Det Stora Brexit-året – och Brexit spelar en stor roll i handlingen. Lucy och alla hon känner ska rösta Remain men Joseph är kluven. Hans föräldrar tycker att Leave är det enda raka – det utlovas mer pengar till den offentliga sjukvården och färre utlänningar som tar byggjobben – och Joseph vet inte vilket ben han ska stå på.

Varken Lucy eller Joseph letar efter kärleken när de möts över slakteridisken. Lucy är ute efter en barnvakt och Joseph erbjuder sig. På den vägen är det. De är helt olika – det skiljer tjugo år i ålder, han är svart och hon är vit, han är arbetarklass och hon typisk norra-London-medelklass. Hon är färdig med barnalstrande, han vet inte ens om han vill ha barn i framtiden. Men de trivs i varandras sällskap och Lucys söner älskar att spela FIFA med Joseph – de gör varandra lyckliga. Är det tillräckligt för att få en osannolik relation att bli det enda rätta?

Man vet aldrig vart Hornbys böcker är på väg. Det finns aldrig någon garanti för lyckliga slut, ens i böcker som lutar åt feelgood, och vägen till ett eventuellt lyckligt slut är aldrig spikrak eller förutsägbar. Hans språk är så flytande och med ett sådant driv, och det är svårt att sluta läsa även om man vill spara på boken så länge det går. Så mycket värme och mänsklighet strålar ut från berättelsen och det är just det som är Hornbys signum. Dessutom har han en fantastiskt brittisk humor vilket alltid är njutbart. Otroligt fin roman.

I en mörk, mörk skog av Ruth Ware

När jag googlade lite recensioner om Bröllopsfesten fladdrade I en mörk mörk skog förbi någonstans. Jag tyckte att Kvinnan i hytt 10 var okej, men inte så mycket mer, men var ändå lite sugen på spänning och ”låsta rum”, så varför inte. Jag borde kanske ha tänkt ett steg längre och plockat upp något som jag egentligen var mer sugen på, men det blev denna till slut ändå.

Nora förstår verkligen inte varför hon blivit bjuden till sin gamla skolkamrat Clares möhippa och försöker undvika brudtärnans mail så länge det bara går. Till slut måste hon svara, och bestämmer sig tillsammans med sin bästa vän att de ska tacka ja och åka tillsammans till det märkliga glashuset i Northumberland där möhippehelgen ska hållas. Det finns förstås ingen mobiltäckning, och husets glasväggar skapar en känsla av att man befinner sig på en scen när man är där inne.

Spänningar uppstår ganska snabbt i det lilla gänget på plats och det blir inte direkt tydligare för Nora varför hon är bjuden överhuvudtaget, och särskilt varför hon är bjuden till möhippan men inte till bröllopet. Men så kryper det fram vem det är som Clare ska gifta sig med – det är Noras pojkvän från tonåren, en relation som vi förstår avslutades på ett dåligt sätt men vi vet inte vad som faktiskt hände.

Från märklig stämning och mycket sprit vänds handlingen hastigt och inte speciellt lustigt till brutalitet och våld när en objuden (?) gäst tar sig in i huset. Nora hamnar på sjukhus och har inget minne av vad som hänt från det att hon lämnade huset till att hon hamnade, skadad, i sjukhussängen.

Sakta men säkert kryper sanningen fram och det blir förvisso rafflande, men det är så långsökt alltsammans att jag bara skakar på huvudet till slut. Även om det inte direkt går att förutse slutet hela vägen är det lätt att lista ut vem som ligger bakom, och jag tycker inte att storyn riktigt hänger ihop. Karaktärerna är platta och ganska ointressanta, och även om jag inte har tolkningsföreträde så tycker jag att de starka känslorna kring ungdomsrelationen är orealistiskt löjliga.

Bröllopsfesten av Lucy Foley

Klaustrofobiska miljöer är ofta effektfulla, och så även här. Vi befinner oss på en liten ö utanför Irlands västkust, där tidningsredaktören Jules ska gifta sig med den stigande tv-stjärnan Will. Allt är minutiöst planerat och mycket påkostat – men det är tretton personer på gästlistan och det vet vi ju vad det betyder.

Och det finns sannerligen drama på gästlistan. Brudgummens marskalkar är alla kompisar från skoltiden och vi förstår att svensexan varit något i hästväg. Brudtärnan, brudens halvsyster, vill helst vara någon helt annanstans – var som helst än på det här bröllopet, faktiskt.

Och så hittas någon död. Mördad, förstås Liksom i Foleys förra bok, Nyårsfesten, tar det tid innan vi får reda på vem offret är, och varför mordet skett och det bygger absolut upp en spänning. Extra spännande blir det då mobiltäckningen är dålig och en storm blåser upp…

Vi får berättelsen ur flera perspektiv – bruden Jules, tärnan Olivia, Hannah som är flickvän (eller fru, jag minns inte) till en av marskalkarna, brudgummens best man Johnno och bröllopskoordinatorn Aoife, som är en av de få som är bofasta på ön tillsammans med sin man Freddy, som är kock. Detta är det första evenemanget de tar hand om på sitt nyköpta hotell, Fåfängan, och de kommer garanterat att få publicitet – men kanske inte av de rätta anledningarna.

Jag tyckte att detta var en fullt habil spänningsroman, men det var lite stökigt att hålla reda på allt folk. Även om det är en begränsad skara människor så blev det ibland klurigt att minnas vem som var vem, speciellt bland marskalkarna. Men det var underhållande och lagom spännande och jag läser gärna mer av Lucy Foley framöver.

Us av David Nicholls

Jag läste någonstans att Us har blivit tv-serie, och även om den inte lär komma till någon streamingtjänst nära mig under den närmaste tiden så blev jag sugen på att läsa boken, som legat i min Storytelhylla i flera år. Sagt och gjort! Jag lyssnade på den engelska ljudboken och den funkade fint i det formatet. Lagom långa kapitel och en bra berättarröst.

Douglas Petersen, hans fru Connie och deras son Albie ska resa runt i Europa i en hel månad. Det är Connies idé, att de ska se huvudstäder och väcka Albies konstintresse och Douglas, mild och snäll, tänker att detta ska bli resan då deras relation får en ny gnista och när han ska få chansen att bonda med sonen, som är en typisk lite humörsvängig tonårsgrabb.

Det är bara det att strax innan resan ska bli av meddelar Connie att hon funderar på skilsmässa. Douglas har längtat efter att de ska bli gamla tillsammans – men varför skulle någon längta efter det, frågar sig Connie. De bestämmer sig för att åtminstone göra denna resa tillsammans – Douglas med en viss naiv optimism.

I dessa tider, när vi inte får resa fritt, tyckte jag att det var väldigt trevligt att åka tåg genom Europa tillsammans med familjen Petersen. Somliga platser de besöker har jag egna bilder av, somliga är nya (och där känns det lite som om jag läser en guidebok). Det är förstås inte bara en uppradning av konstgallerier och katedraler – det händer en hel del annat också, blandat med tillbakablickar från när Douglas och Connie var unga och förälskade. Och det är rätt mysigt. Ibland väldigt roligt, ibland extremt vemodigt och sorgligt.

Lite ojämnt och lite för långdraget – men jag tyckte ändå ganska mycket om den, om än inte lika mycket som de andra böcker jag läst av Nicholls. Jag kommer absolut att se serien om jag får chansen!

Annat – bättre – av David Nicholls: En dag, Starter for ten och Bitterljuva dagar.

The Five: The untold lives of the women killed by Jack the Ripper av Hallie Rubenhold

Det finns massor av böcker som beskriver Jack the Ripper och hans dåd, i blodiga och lite skandalsökande ordalag – men hur mycket vet vi egentligen om hans offer? Man säger lite slarvigt att han mördade prostituerade, men hur var det med den saken? Hur hamnade kvinnorna i Londons slumkvarter, och varför var det just dessa fem som hamnade i Jack the Rippers väg? Detta undersöker historikern Hallie Rubenhold i sin fantastiska bok The Five – the untold lives of the women killed by Jack the Ripper. Otroligt hantverk och research. Jag kom över en bild av en slump på Twitter eller Instagram där författaren fotograferats bredvid en reklamskylt av sin bok, jag har för mig att det var på King’s Cross Station, och visste genast att detta var en bok för mig.

Jag bodde i ungefär fyra år mitt i ”Ripperland” – jag passerade två av mordplatserna på väg till jobbet varje dag och de övriga med jämna mellanrum. Detta gör förstås att jag är lite extra fascinerad av hela historien, men visst kan det bli lite mycket med alla blodiga och brutala skildringar av det hela som gjorts. Med det sagt så har jag gått en Ripperwalk en gång, när jag hade besök av amerikanska vänner, och det var verkligen intressant och spännande.

En annan sak som gör det hela extra intressant är förstås att ett av offren kom från Torslanda, på Hisingen, och tillbringade en hel del tid i Majorna, ett par kilometer ifrån där jag bor nu. Historiens vingslag, ni vet. I Rubenholds bok får vi veta vem Elisabet Gustavsdotter, senare Elizabeth Stride, var. Hur hon växte upp på småbruket i Tumlehed, prostituerade sig i hamnkvarteren i Göteborg, tog anställning som tjänsteflicka, fick tillstånd att emigrera och sedermera gifte sig med John Stride, drev en kaffebutik och verkade blomstra – men sedan gick något fel och hon hamnade i Whitechapel och till slut i Jack the Rippers väg.

Detsamma gäller de fyra andra offren. Vi får veta hur deras barndom var, deras familjeförhållanden, deras ungdom och vuxenliv och till slut till inkvarteringshusen i Whitechapel. Här får vi reda på att det inte finns några bevis för att tre av de fem någonsin prostituerat sig, och om de tragiska händelser som gjorde att de hamnade där de gjorde. Whitechapel var en riktig slum på den tiden och det är svårt att föreställa sig det, åtminstone om man rör sig kring Spitalfields och Brick Lane där gentrifiering och hipsters numera, 130 år senare – men Rubenhold beskriver allt så att man kan se det för sig. Och vet man var man ska gå kan man promenera på gator som nästan är orörda vad gäller byggnader sedan den tiden, förutom sådant som bombades under andra världskriget, förstås. Jag ser fram emot att åka till London så snart det blir klokt att resa igen, och titta på Whitechapel med lite nya ögon. En helt fantastiskt välskriven och researchad bok. Helt enkelt lysande.

Jag vill även rekommendera Sian Cains intervju med Hallie Rubenhold i The Guardian, som finns att läsa här.

Lögnernas träd av Frances Hardinge

Fjortonåriga Faith och hennes familj har flyttat till en liten ö utanför Storbritannien där utgrävningar ska ske och hennes pappa, som är framstående vetenskapsman, ska delta. Det finns anledningar till att familjen tvingats flytta dit, och Faith upptäcker att det handlar om något djupare – hennes far anklagas för att ha förfalskat ett fossil. När de bott på ön ett tag omkommer fadern tragiskt. Polisen beslutar sig för att det måste handla om självmord, men Faith är säker på att det inte kan stämma och beslutar sig för att ta reda på sanningen. När hon letar bland faderns saker hittar hon ett träd, som berättar en sanning för varje lögn det får. Faith börjar mata trädet med lögner, men det får ett högt pris.

Min behållning med denna bok är inte så mycket den övernaturliga aspekten, som ni vet är det inte min bästa gren (!), utan att få läsa om viktorianska England och Faiths kamp som ung kvinna i denna miljö. Hon vill helst bli vetenskapsman själv, men förväntningarna på henne är främst att vara tyst och söt och gärna lite korkad, särskilt i mäns sällskap. Det har hon absolut ingen lust med, hon är en tuff tjej och en tidig feminist och det är förstås härligt. Beskrivningen av hennes relation till sin lillebror är också jättefint beskriven.

Det blir dock lite långdraget för mig. Kapitlen känns evighetslånga, vilket kanske är delvis för att jag inte riktigt orkar med det övernaturliga, för det är inte en dålig bok på något vis – den var bara lite seg.

Anita and me av Meera Syal

Meera Syal är en stor favorit bland brittiska komiker – bland annat i Goodness Gracious Me och The Kumars at no. 42 – men jag tror inte att hon kanske blivit så stor här. Det var hur som helst hon som läste in den helt otroliga Erotic Stories for Punjabi Widows häromåret, och då tänkte jag att jag måste läsa eller lyssna på något mer av henne. Och tre och ett halvt år senare kom jag mig alltså äntligen för att göra det.

Anita and me är semi-självbiografisk och utspelar sig i den fiktiva fabriksstaden Tollington i närheten av Birmingham. Familjen är ensamma punjabis i staden, och i slutet på sextiotalet innebar det fortfarande stora kulturkrockar. Det blir både dråpligt och sorgligt när den nioåriga Meena försöker passa in genom att bli kompis med den vilda Anita, som lär henne svärord och hur man snattar godis. Meena fastnar helt enkelt mellan chapatis och fish ‘n’ chips – och hon vet vilket hon föredrar…

Berättelserna om alla ”fastrar” – alltså alla äldre damer i närheten – för tankarna till komediserierna som Meera Syal medverkat i tidigare, där hon spelat äldre kvinnor och varit fruktansvärt rolig. Det kan bli väldigt lyckat när rätt personer skojar om stereotyper. Framför allt, dock, handlar det om England, om fördomar och om hur det fortfarande var okej att döpa en hund till N-ordet. Det är sorgligt att läsa om hur familjen utsätts för förutfattade meningar och kass attityd, och det vävs in i en annars rolig berättelse på ett sätt som gör att det blir väldigt tydligt utan att skriva på näsan.

Anita and me blev film 2002 och jag ska verkligen försöka få tag på den.

Apple and Rain av Sarah Crossan

Sarah Crossan har blivit något av en favorit hos mig efter att jag blev totalt golvad av hennes prosalyriska Vi är en för några år sedan. Jag har inte lyckats läsa så mycket som jag skulle ha velat, men lite grann har det blivit – mer prosalyrik i form av We come apart som hon skrev tillsammans med Brian Conaghan, och dystopin Breathe som jag läste i somras. Apple and Rain stod på engelska YA-hyllan när jag gick omkring smått planlöst på biblioteket innan restriktioner kring planlöst vandrande på bibliotek trädde i kraft och jag plockade med den hem.

Apple har växt upp med sin ganska strikta och religiösa mormor, efter att Apples mamma lämnade dem på julafton för elva år sedan, för att söka lyckan på Broadway. Livet med mormor är väl helt okej, även om Apple känner sig väldigt begränsad jämfört med sina skolkamrater. Och när hennes mamma plötsligt dyker upp, och vill bli Apples mamma igen, ställs allt på huvudet. Det börjar med små utflykter, men inom kort flyttar Apple in hos sin mamma – där det visar sig finnas en lillasyster, Rain.

Och om Apple känner sig vilsen i livet är det inget emot hur Rain har haft det hittills, och hur det är för henne att plötsligt ha flyttat till ett annat land, med en mamma som är allt annat än tillräknelig. Rain är tio år gammal, men bär omkring på en docka, Jenny, som hon är helt övertygad om är en riktig bebis. Det är så hjärtskärande att läsa om, ett sådant bevis på att hon är utsvulten på närhet och kärlek.

Apple är så otroligt stark för att bara vara i tidiga tonåren, och ingenting berättas med någon sorts skönmålning här. Det är gräsligt. Men hon finner tröst i skolan, på engelsklektionerna när de jobbar med och skriver egen poesi. Till en början försöker hon dölja sin talang och sina sanna tankar – vi får läsa dem, men inte läraren eller klassen – men hon kommer till slut ur sitt skal, även om det inte riktigt är med flit, och det blir en sådan triumf. Hon är en fantastiskt fin tonårskaraktär. Och detta är en riktigt fin YA-bok.