2016: 317 – Vi är en av Sarah Crossan

 

Detta är något alldeles nytt – nämligen en ungdomsbok om ett par siamesiska tvillingar. 

Grace och Tippi är två personer, med två hjärtan och två hjärnor – men från höften och neråt är de en. De stöder sig på varandra och på kryckor, och de har aldrig någonsin velat genomgå en operation med försök att dela på dem. Aldrig! De är ju en. 

 

Fram till nu har de hemundervisats, men nu går inte det längre. Deras sjukhusräkningar och terapi kostar alldeles för mycket för familjen, särskilt sedan pappan har blivit arbetslös och börjat dricka för mycket – de måste börja i en vanlig skola. Trots deras farhågor om att folk kommer att glo (självklart gör de det) går det ändå ganska bra. De får två fantastiskt fina kontaktpersoner, Yasmeen och Jon, och det är fint att läsa om vänskapen dem emellan. Yasmeen vet dessutom hur det känns att ha en oviss framtid och att vara annorlunda. 

 

Men det som går mindre bra, förutom alla problem därhemma, är att det är något som är på tok. En av tvillingarna kollapsar då och då – inte alltid samma tvilling – och till slut blir det tydligt att något drastiskt måste göras – och det snabbt. Men var ska pengarna hittas till detta? 

 

Boken är skriven på en sorts prosapoesi, eller fri vers – den rimmar alltså inte. Det är inte mycket text, således, och det är sparsamt med beskrivningar, men det gör verkligen ingenting. Berättelsen och stilen öppnar upp för egen fantasi. Det är Grace som berättar, så vi får ju egentligen en ensidig berättelse – men kom ihåg att de alltid är två personligheter med två viljor, med olika tycke och smak. Det finns dessutom en härlig humor mitt i allt det mörka. 

 

Jag älskade boken. Älskade! Läste den på en kväll och en morgon och var helt fast. En mycket ovanlig och väldigt fin berättelse.