Meera Syal är en stor favorit bland brittiska komiker – bland annat i Goodness Gracious Me och The Kumars at no. 42 – men jag tror inte att hon kanske blivit så stor här. Det var hur som helst hon som läste in den helt otroliga Erotic Stories for Punjabi Widows häromåret, och då tänkte jag att jag måste läsa eller lyssna på något mer av henne. Och tre och ett halvt år senare kom jag mig alltså äntligen för att göra det.
Anita and me är semi-självbiografisk och utspelar sig i den fiktiva fabriksstaden Tollington i närheten av Birmingham. Familjen är ensamma punjabis i staden, och i slutet på sextiotalet innebar det fortfarande stora kulturkrockar. Det blir både dråpligt och sorgligt när den nioåriga Meena försöker passa in genom att bli kompis med den vilda Anita, som lär henne svärord och hur man snattar godis. Meena fastnar helt enkelt mellan chapatis och fish ‘n’ chips – och hon vet vilket hon föredrar…
Berättelserna om alla ”fastrar” – alltså alla äldre damer i närheten – för tankarna till komediserierna som Meera Syal medverkat i tidigare, där hon spelat äldre kvinnor och varit fruktansvärt rolig. Det kan bli väldigt lyckat när rätt personer skojar om stereotyper. Framför allt, dock, handlar det om England, om fördomar och om hur det fortfarande var okej att döpa en hund till N-ordet. Det är sorgligt att läsa om hur familjen utsätts för förutfattade meningar och kass attityd, och det vävs in i en annars rolig berättelse på ett sätt som gör att det blir väldigt tydligt utan att skriva på näsan.
Anita and me blev film 2002 och jag ska verkligen försöka få tag på den.
Stories from the city, stories from the sea 