Etikett: Bokserie

Det vackra mysteriet (Kommissarie Gamache, #8) av Louise Penny

Det är väldigt lätt att vilja plöja böckerna om Gamache, men jag försöker som sagt hejda mig lite grann för att de inte ska ta slut för fort. Just denna blev ingen favorit för mig, för mycket av det som jag tycker allra mest om med serien finns inte med. Såsom Three Pines och dess fantastiska, besvärliga invånare. Hela boken utspelar sig nämligen inne på ett munkkloster på landsbygden utanför Québec.

Klostret är berömt för sina sånger, vilket är speciellt då de även avgivit tystnadslöfte. De har blivit världsberömda tack vare CD-skivor som släppts med sångerna, och klostret går under namnet ”Det vackra mysteriet”. Det verkar fridfullt och vackert alltsammans, de sjunger och odlar och tillverkar choklad – men någon har också mord i sinnet, då körledaren hittas mördad en dag efter morgonbönen.

Gamache och Beauvoir reser dit i all hast och bestämmer sig för att bli kvar tills det hela är löst. Och det blir lite tjatigt, det måste jag säga. Väldigt många munkar och väldigt många namn, och jag kan omöjligt ens försöka skapa mig en visuell bild över hur klostret med alla sina rum och celler och kapell och prång ser ut. Det blev svårt att hålla reda på allt och jag tappade sugen någonstans i mitten.

Alltså – det är ju fortfarande bra. Louise Penny är alldeles lysande – men låt oss säga att jag är glad att jag inte råkade läsa denna först, för då hade jag aldrig fortsatt.

Nu gläds jag åt att nästa bok i serien – Hur ljuset tar sig in – verkar vara en av de absolut bästa hittills, och att jag snart kommer ha tid att läsa betydligt mycket mer än jag haft hittills i år.

Boken finns att köpa t.ex här!

Tidigare böcker i serien som jag läst och kommenterat:
#1 Mörkt motiv
#2 Nådastöt
#3 Den grymmaste månaden
#4 Ett förbud mot mord
#5 Ett ohyggligt avslöjande
#6 Begrav dina döda
#7 En ljusets lek

Vera Svansons dagbok för vloggstjärnor och lifehackberoende (Vera Svanson, #2) av Moa de Bruin

I höstas kom första boken om Vera Svanson – Vera Svansons dagbok för tacoälskare och halloweenfantaster och det var ju en ljuvlig överraskning att bok nummer två följde så snart! Jag har följt Moa de Bruin, a.k.a Spiderchick i bloggvärlden i närmare femton år, och det var ju inte direkt någon chock att böckerna om Vera är vansinnigt roliga – och Clara Henrys inläsning är verkligen pricken över i.

I Veras universum är mycket sig likt. Storebrorsan Svante kämpar fortfarande för att få fler prenumeranter till sin Youtube-kanal med diverse challenges. Lillasyrran Olivia är allmänt jobbig och på väg att bli Sveriges yngsta mormor då katten Lovis ska få ungar. Mamma har plötsligt blivit extremt intresserad av yoga, och pappa försöker renovera köket, med väldigt dåligt resultat. Moster Bibban bor kvar i huset bredvid men har lagt sin nästan-polis-karriär på hyllan och ska nu bli kalsonggrossist istället.

Som om det inte vore nog med allmänt kaos hemma så är det problem i skolan också. Någon har klottrat något om rektorn på väggen i aulan, och nu hotar rektorn med att riva hela aulan och lägga ner dramagruppen. Men det får ju inte hända! Det är i dramagruppen som Vera får leva ut och glänsa – och där går ju även Hugo, med de leende guldbruna ögonen…

Det är väldigt roligt från start till slut. Alla karaktärer har något som gör dem till något alldeles extra – såsom att bästisen heter Lise Berg, och att en yogaguru har något alldeles särskilt i sin väska. Fartfyllt och stilsäkert som ger massvis av mersmak. Om ändå så här roliga böcker fanns när jag var 9-12 år! Tur att det går alldeles utmärkt att läsa även i 38½-årsåldern.

Boken finns att köpa t.ex här!

Skyddsängeln (Emma Sköld, #9) av Sofie Sarenbrant

Att avsluta en bok om Emma Sköld ger alltid mersmak, men man får vara så god och vänta ett år eller så på nästa. Skyddsängeln började jag läsa samma dag som den kom ut och det tog inte lång tid att bli färdig trots att jag läser så långsamt för närvarande. Detta är bok nummer nio, och böckerna håller väl. Denna är faktiskt bättre än de senaste två eller vad det kan vara, eftersom en karaktär som fått lite onödigt (och orimligt) mycket plats tidigare nu är lite nertonad.

Skyddsängeln är mörk, och tar som övriga böcker i serien upp samhällsproblem. Det är flera olika som tas upp här, men jag tänker allra mest på psykiatrireformen på nittiotalet, då personer med psykisk ohälsa skulle ut och integreras istället för att slutenvårdas. Många blev isolerade i de lägenheter där de placerades och många var såpass institutionaliserade att de fortfarande idag finns i slutenvård trots att de kanske inte behöver just vården. Dessutom läste jag mig till att en mycket låg procentsats av de som idag ska vårdas i öppenvården faktiskt erbjuds samtalsterapi och stöd – det verkar handla mycket om psykofarmaka som ju i många fall är tungt beroendeframkallande. En riktigt ond cirkel, alltså.

Det finns förstås ett par deckargåtor också. En poliskollega till Emma försvann spårlöst precis innan sin rättegång i slutet på förra boken, och även om polisen gripit den som senast såg polisen i livet är han fortfarande borta. När en äldre man hittas död i en säng på ett övergivet mentalsjukhus och han visar sig ha haft en koppling till den försvunne polisen blir Emma som besatt av fallet.

Och visst är det underhållande och visst är det en bladvändare. Att ett övergivet mentalsjukhus spelar en central roll ger på något vis en extra spännande touche till berättelsen – det är ju något med övergivna hus i allmänhet och sjukhus i synnerhet som är creepy. Sedan kan jag, som så ofta, bli lite förbannad på hur karaktärer fattar beslut i deckare – de borde ha lärt sig vid det här laget, alla dessa poliser som är inne på bok #9 och #17 och #23. Nu gäller dessa kommentarer inte specifikt Skyddsängeln, men poliser, SLUTA gå från stationen/bilen/hemmet utan en laddad mobil, SLUTA gå in i hus och ner i källare ensamma, SLUTA vara så slarviga. (Jodå, jag förstår att det lägger upp för spänning i slutskeden men det börjar bli lite tjatigt.)

Boken finns att köpa t.ex här!

Gröna, sköna vårvindar (Cilla Storm, #4) av Christoffer Holst

Kvartetten om Cilla Storm kommer nu till sin ände medelst vårboken, och jag har verkligen gillat böckerna. Men kanske är det helt rätt att nöja sig med fyra böcker, en för varje årstid, och det hela knöts ihop fint.

Cilla är rätt nöjd med tillvaron och sitt jobb som manusförfattare för en true crime-podd, men börjar känna sig redo att ta nästa steg i relationen med polisen Adam. Hennes bästa kompis Zacke har separerat från sin partner och lånar Cillas kolonistuga på Bullholmen tills han och Jonathan kan lösa sina problem.

På ön befinner sig även Julia, som jobbar med mat och vin och just håller på att färdigställa en bok. Även hon har fått låna ett hus, och njuter fullt ut av den fina miljön och allt gott hon har med sig att äta och dricka (och skriva om) – tills hon bevittnar något märkligt en kväll. Det visar sig vara ännu värre än det först verkar, och det hela visar sig ha tagit sin början i ett mord som begicks på 60-talet…

Det är lite stökigt till en början, men inom kort befinner sig förstås Adam, Cilla och Rosie på ön för att reda ordning i det hela. Det är underhållande, charmigt och kul men även allvarligare än de tidigare böckerna. Trevlig läsning, så långt mord nu kan vara trevliga. Jag ser fram emot att se vad Christoffer Holst kommer med härnäst!

Boken finns att köpa t.ex här.

Tidigare böcker i serien om Cilla Storm:
Söta röda sommardrömmar
Blå, blå höstvågor
Kalla, vita vinternätter

Left you dead (Roy Grace, #17) av Peter James

Jag får aldrig nog av böckerna om Roy Grace, verkar det som, och förbeställde denna till min Kindle så att den ramlade in på utgivningsdagens morgon, klockan 06:00. Kvällen därpå var jag klar, och då är detta ingen liten nätt historia (512 sidor som inbunden) – så det var ju tydligt att det var långhelg och dåligt väder = massor av lästid.

Kan den sjuttonde boken i en serie vara så himla bra, då? Ett rungande JA – detta var den bästa på ett tag tycker jag, och då har de andra inte varit dåliga på något vis. Så himla spännande och extremt intensivt, då det händer flera viktiga saker parallellt – även om jag hade önskat att utgången av somligt vore annorlunda. Men så är det ju.

Niall och Eden Paternoster är lite halvlyckligt gifta, men när vi träffar dem verkar de ha haft en trevlig söndag tillsammans. De har varit ute på en biltur och besökt en vacker gammal herrgård (nära den lilla staden Pulborough, där jag faktiskt varit några gånger) och Eden tjatar sig nu till att de ska stanna vid en stormarknad och köpa kattsand. Niall vill hem och se på rally, men går med på det. Men Eden kommer aldrig ut från affären igen och det finns inte ett spår efter henne.

Niall anmäler förstås hustrun försvunnen, men polisen måste förstås nästan utgå ifrån att han skyldig till hennes försvinnande och kanske till och med mord. Men det finns ingen kropp – och vi har ju varit med Niall från början. Hur har det gått till? Polisen hittar fler och fler ledtrådar som pekar på Niall som förövare och han har ingen möjlighet att försvara sig mot kalla fakta – även om han vet att de inte kan vara äkta.

Roy Grace och hans kollegor kallas förstås in för att ta hand om fallet, och Grace är med på kollegornas spår men kan ändå inte förstå hur det hänger ihop. Bevis och ledtrådar motsäger varandra och det blir bara mer och mer oförklarligt.

Som vanligt är Graces privatliv lika intressant som mordgåtan. Hustrun Cleo är gravid för andra gången, lille sonen växer så det knakar och store sonen är besvärligare än någonsin, tycker att allt vad skola och utbildning heter är nonsens och vill mest bara sitta hemma och gejma. Det är mycket att jonglera med vid sidan av ett krävande arbete – och mer ska det bli.

James skriver enkelt och rakt och det är lätt att hänga med. Det finns även en härlig torr brittisk humor som är närvarande större delen av tiden, vilket gör även de tyngre berättelserna lättare att hantera.

Jag gav denna 4,5 stjärnor på Goodreads – på vippen till en femma, alltså – och så bra är den verkligen. Boken finns att köpa här!

Mellan raderna (Schantz förlag, #1) av Johanna Schreiber

Jag läser inte så mycket feelgood egentligen, men fick en känsla häromdagen av att jag nog faktiskt ska göra det ett tag. Läsa lite sådant som inte kräver så mycket av mig, som mest är lustfyllt och småroligt och kanske till och med lite inspirerande. Mellan raderna var en bra inkörsport.

Kul med en serie som utspelar sig i bokvärlden, tycker jag. Emily jobbar med PR på Schantz förlag, ett anrikt bolag som nu styrs av ett syskonpar efter faderns frånfälle. De två har helt olika uppfattning om hur det hela ska gå till, och det blir ganska stökigt på förlaget. Emily ansvarar för releasefester och att hålla diviga författare i schack. På hemmaplan försöker hon bearbeta sin skilsmässa och faktumet att sonen numera bara kommer att bo hos henne på heltid.

En blöt förlagsfest slutar med att Emily hamnar i armarna på serietecknaren Herman i en fotoautomat, och de inleder en stormig relation. Det känns ganska givet hur det ska gå – men vägen dit hade jag inte kunnat lista ut.

Det är underhållande och trevligt skrivet, men jag hade nog lite för höga förväntningar (då Tolv veckor med dig var så himla bra). Lite för många spår på sina ställen (vilket i och för sig kan tänkas spegla huvudpersonens sinnesstämning) och inget som gav mig wow-faktorn. Men det är en fin feelgood, och jag kommer absolut att fortsätta att läsa serien.

Boken finns att köpa t.ex här. Jag lyssnade till största delen på ljudboken, som är inläst av en av mina favoriter, Emma Molin.

Dagen är kommen (Hagforsserien, #7) av Ninni Schulman

Det är alltid så tråkigt när en serie jag verkligen gillat tar slut. Samtidigt kanske det är helt rätt att avsluta efter sju böcker, istället för att hålla på med samma persongalleri i en evighet. Hammarbyserien, t.ex, av Carin Gerhardsen avslutades efter åtta böcker och det kanske var lagom – även om jag gärna skulle återse dem.

Så nu är det alltså dags att säga so long till Hagfors-serien med journalisten Magdalena och poliserna Petra och Christer i spetsen. Det blir en riktig tegelsten och det är bra, för då får allt knytas ihop utan att det känns tillknökat.

Strax före julafton hittas ett äldre par mördade i sitt hus. De har levt ett stillsamt liv, till synes utan fiender. Pengar och smycken saknas, vilket tyder på att det kanske kan röra sig om en rånliga som rört sig i området. Samtidigt finns det ett och annat som pekar åt ett annat håll. Familjen försöker få rätsida på vad som hänt medan polisen jobbar stenhårt mot samma mål. Även Magdalena Hansson, som är tillbaka på jobbet efter sjukskrivning, blir djupt engagerad i fallet.

Karaktärerna hos Schulman är mänskliga och trovärdiga, vilket är en stor styrka i dessa böcker. Det är lagom mycket privatliv blandat med deckargåtan – bland annat figurerar en höggravid kvinna i bakgrunden och man kan ju inte låta bli att bli spänd på när förlossningen tänker sätta igång – för risken finns ju att det händer alldeles precis när barnafadern behöver vara någon annanstans i tjänsten.

Det blev ett fint avslut på serien, tycker jag. Inget känns förhastat och framstressat, utan alla karaktärer som vi följt från start får ett värdigt avslut – eller steg in i nästa del av livet, ska jag kanske säga. Mordgåtan är spännande på alldeles lagom nivå och detta är alltså en riktigt bra deckare. Det ska bli spännande att se vad Schulman skriver härnäst! Hennes fristående spänningsroman Bara du och den självbiografiska Flickebarn nr. 291 är båda mycket välskrivna, så jag har full tilltro till att det kommer fler bra titlar.

Dagen är kommen finns att köpa här.

Övriga böcker i Hagfors-serien:
1. Flickan med snö i håret
2. Pojken som slutade gråta
3. Svara om du hör mig
4. Vår egen lilla hemlighet
5. Välkommen hem
6. När alla klockor stannat

Ljudet av fötter: Första Monikabok av Sara Lövestam

Monika Bengtsson föddes inte till framgång, direkt. Alkoholismen fanns i blodet och hennes föräldrar var inte vad man skulle kalla särskilt lämpliga att ta hand om barn. Men hon har tagit sig vidare för egen maskin, hon har doktorerat i mytologi och köpt sin bostad och har en forskartjänst på universitetet i Stockholm.

Allt detta lyckas hon med – men hon lyckas inte bli gravid. Nu är det dags för det sista IVF-försöket på egen hand. Sista chansen, vilket leder till att Monika börjar blicka bakåt i sitt liv och analysera sin barn- och ungdom. Vi får lära känna hennes föräldrar och henne själv genom livet, och det berättas på ett typiskt Lövestamskt sätt – med värme och humor, trots att ämnet är tungt.

Kvinnoporträtten är fantastiska, men jag blir även otroligt förtjust i tonårskillen Texas, som bor i trappuppgången med en missbrukande mamma och som tyr sig till Monika. Så fint skildrat.

Sorgligt och strålande. Boken finns att köpa t.ex här.

You love me (You, #3) av Caroline Kepnes

Jag är inte ensam om att ha blivit väldigt tagen av den första boken i Kepnes serie (Du) och heller inte ensam om att inte ha tyckt att bok nummer två (Gömda kroppar) inte riktigt levde upp till förväntningarna. Två säsonger av tv-serien har sänts på Netflix och en tredje planeras att sändas i slutet på 2021. Jag måste erkänna att jag har lite svårt att hålla ordning på vad som hänt i böckerna och vad som hänt i serien, men det spelar kanske mindre roll.

Huvudpersonen Joe är hur som helst densamma, och det är ju honom man älskar att hata – eller hatar att man älskar. Det är nämligen väldigt etiskt besvärligt att heja på honom, men jag kan inte låta bli 😉

Nu har han förflyttat sig till Pacific Northwest, till en liten ö utanför Seattle. Dags att ta det lugnt, komma nära naturen och jobba på det lokala biblioteket. Nu får det vara bra med kärlek – eller det han kallar kärlek, åtminstone.

Det håller givetvis inte så länge, för snart träffar han Mary Kay DiMarco. Hon är hans chef på biblioteket, hon har make och barn och ganska fullt upp – hon har alltså absolut inte så mycket tid över för Joe som han hade önskat.

Jag blev lite trött på Joe och hans inre monologer här. Storyn var intressantare än den förra, men vissa passager är dödstråkiga. Han är ju onekligen rätt jobbig, även om det som sagt är svårt att inte heja på honom. Jag gillar miljöerna, jag tycker att Joe gör sig rätt bra på en ö istället för att vara i storstäder,

Och visst är det spännande – men inte nagelbitande. Kepnes lyckas så bra med att porträttera galenpannan Joe, han är en fantastisk karaktär i all sin vidrighet.

Boken finns att köpa t.ex här.

Galgbergets väktare (Maria Wern, #22) av Anna Jansson

En deckarserie som är uppe i över tjugo böcker riskerar förstås att börja tappa sin charm. Maria Wern-böckerna gör faktiskt inte det, jag tycker att detta var den bästa på ett tag. En riktigt bra story.

Marias man Björn har blivit förlamad från halsen och neråt, och kan knappt kommunicera alls. Han vårdas i hemmet av Maria och diverse personliga assistenter, och när ett lik hittas i vattnet behöver hon arbeta mer och därmed lämna över en stor del av ansvaret just till assistenterna. Ett annat mord sker efter ett par tonåringars hemliga kärleksmöte, och flickans föräldrar hanterar det på ett väldigt underligt sätt.

Det är väldigt spännande och lagom intrikat, även för min hjärna som just nu ofta beter sig som gröt och vill somna så fort jag lägger mig ner. Här finns gammal folktro sida vid sida med modern teknik, det blir en bra balans.

Som så ofta är det polisernas privatliv som blir riktigt intressant, och tyvärr hade jag förstått lite för mycket av en annan bloggrecension gällande slutet – men det är sådant som händer, är man känslig för sådant får man undvika att läsa!

Boken finns att köpa här. Jag lyssnade på den i en app nära dig eftersom Norstedts numera tar evigheter på sig att släppa e-böcker vilket är hemskt tråkigt.