2016: 66 – Pojken som slutade gråta av Ninni Schulman

När jag hade läst Flickan med snö i håret skrev jag att jag skulle se till att läsa Pojken som slutade gråta så snart som möjligt. Och jag har letat på loppisar och gud vet allt hur länge som helst (ja – jag är för snål för att köpa nya pocketböcker för närmare 100:-), men inte hittat den. Till slut lyckades jag dock, och jag hade en riktigt skön lässtund med den förra helgen. 
 
För jag tycker att Ninni Schulman är himla bra. 
 
Som vanligt brukar jag roa mig med att läsa andra recensioner när jag läst en bestseller, så att säga, och det var ju blandade åsikter om denna. Några saknade det värmländska, några undrar om vi verkligen har en så imkompetent poliskår i Sverige att journalister måste lösa alla brott (hej Camilla Läckberg!), några tyckte att den var tråkig och bara följer det gamla vanliga deckarreceptet. 
 
Jag vet inte, jag vill inte riktigt hålla med någon. Jag har lärt mig att ta saker för vad de är, nu är detta en svensk deckare i småstadsmiljö (klaustrofobin!) med en journalist i huvudrollen. Och jag tycker att Magdalena Hansson är en fantastisk huvudperson, för övrigt. Mänsklig, realistisk och känns… sann. 
 
Dessutom tycker jag att Schulmans språk är väldigt bra. 
 
Nu härjar en pyroman i Hagfors. Ett äldre par brinner inne, och inom kort sker samma sak i andra villor. Man upptäcker en koppling emellan de förolyckade – en rättegång i Finland för många år sedan – men är det verkligen den enda kopplingen? Den som de vittnade emot i mordmålet har alibi för bränderna. 
 
Jag tycker att det är lagom spännande hela vägen igenom, även om jag för en gångs skull faktiskt listade ut vem mördaren var i någorlunda god tid. (Det brukar inte hända – jag vet inte om jag är lite dum eller om jag helt enkelt struntar i att försöka lista ut det då jag gillar att bli förvånad. Har kommit över folk som påstår att de alltid vet vem mördaren är efter en tredjedel av en deckare – ganska imponerande kan jag tycka med tanke på att allt som oftast har mördaren inte ens dykt upp i handlingen så tidigt. But I digress.) Det flyter på på ett mycket trevligt sätt och ja, jag tycker att det är riktigt bra. 
 
Dessutom, precis som hos Jansson, Jungstedt och Kallentoft, tycker jag att det är en lagom blandning mellan privatliv och arbetsliv hos huvudpersonerna. Poliserna är inte huvudpersoner i Schulmans bok, men man tycker om dem också. Ja, de bra av dem då. 
 
Och nu ska det inte ta lika lång tid innan jag läser nästa bok – Svara om du hör mig – för den har jag redan hemma 🙂 

En tanke på “2016: 66 – Pojken som slutade gråta av Ninni Schulman”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s