Här finns mest böcker och annan kultur, men även lite mat och stickning och resor och andra härligheter. Vill du komma i kontakt med mig? Maila gärna tufvanderanna@gmail.com. Varmt välkommen!
Det var längesen jag var med på Tisdagstrion hos Ugglan och Boken, men nu när jag äntligen fått lite flow i bloggen igen efter att ha legat långt efter med mina texter vill jag haka på där jag kan!
Veckans tema är vintervitt.
Blonde av Joyce Carol Oates håller jag på att läsa just nu – men den är inte högsta prio då det är så mycket annat som pockar på min uppmärksamhet. Det är ju en rejäl tegelsten och, som jag skrev häromdagen – den får ta den tid den tar. Jag plockar upp den några gånger i veckan och läser några sidor och det funkar den bra till.
The Hate U Giveav Angie Thomas är en av de bästa unga vuxna-böckerna jag har läst under de senaste åren. Otroligt bra – och väldigt aktuell just nu när BLM-rörelsen fått fart i hela världen.
Everything, everythingav Nicola Yoon är också en unga vuxna-roman, som jag fortfarande tänker på då och då fast det var tre år sedan jag läste den. Otroligt fin! Boken har blivit film men jag har av någon anledning inte sett den än – det kanske får bli till helgen!
Det var meningen att jag skulle ha läst denna till en nystartad bokcirkel för fyra-fem år sedan, men så krockade den tilltänkta träfftiden med något annat och boken blev liggande oläst. Nu blev den vald till månadens bok för Varmprat, på det öppna temat VAL, och det är sannerligen ett av flera teman i boken.
Irina och Lawrence är amerikaner, men har varit bosatta i London i ett antal år. Hon illustrerar barnböcker, han jobbar på en tankesmedja och är specialist på terrorism, och boken tar sin början mitt under IRA:s värsta härjningar i Storbritannien. Paret har det ganska bra, om än lite avslaget. Lawrence är snäll, men inte speciellt passionerad, och Irina känner att det inte räcker till.
En sommarkväll när Lawrence är bortrest uppmuntrar han Irina att upprätthålla traditionen att gå ut och äta med den gemensamme nyskilde vännen Ramsey Acton, som är en berömd snookerspelare. Han är allt som Lawrence inte är – eldig, spontan och oberäknelig, och när Irina följer med honom hem till det stora vackra huset i östra London drabbas hon av en intensiv instinkt att kyssa honom över snookerbordet. Där slutar kapitel ett och romanen börjar på riktigt.
Vartannat kapitel berättar hur historien hade utvecklat sig om Irina hade kysst Ramsey och lämnat Lawrence för honom – vartannat berättar hur det hade gått om hon stått emot sin lust och åkt hem för att låta livet fortskrida som vanligt. De två berättelserna är parallella i tid, samma saker händer i båda världar men med somliga olikheter. Somligt blir identiskt, men under helt andra omständigheter. Det är ett spännande grepp, och det är alltid roligt när författare vågar ta ett steg bort från det traditionella romanbygget.
Det är spännande att fundera på det här med timing och val. Såväl större val, såsom Irinas beslut i början, men även mindre händelser. Ska Irina följa med Ramsey på turné eller stanna hemma och jobba? Ska hon konfrontera Lawrence gällande hans motvilja att kyssa henne eller låta det bero? Ska hon laga den mat hon vill eller följa mannens önskan? Det blir lågmält spännande och ibland tycks det mig omöjligt att ens bestämma vad jag själv hade valt i hennes situation.
Boken är lite för långdragen – vissa snarlika situationer upprepas flera gånger och det är inte riktigt nödvändigt. Kapitlen är väldigt långa och meningarna likaså – på sina ställen hade Shriver kunnat ge Proust a run for his money. Den engelska ljudboken är drygt 24 timmar lång, vilket är åtminstone sex-sju timmar längre än de flesta böcker på drygt 500 sidor och då säger maken att inläsaren inte ens pratar fort. Det säger väl en del om hur tätt den är skriven, vilket är skickligt förstås men passar bättre på hälften så många sidor för mig. Det är kul att läsa om kulturskillnader och krockar, mellan såväl amerikaner och britter som britter och Irinas ryska familj – och medelklass och arbetarklass-som-blivit-stenrik.
Hur som helst är det absolut en roman som kommer att stanna i mitt medvetande ett bra tag, just för att vi ju gör så många vardagliga val utan att alls fundera vidare över konsekvenserna. När stora beslut ska fattas stöter och blöter vi argument och föreställer oss olika scenarier, men de små är allt som oftast impulsiva. Det är roligt att ha läst den, och jag ser fram emot att diskutera den vidare på söndag.
Boken gör mig även väldigt sugen på att äta kryddade popcorn och titta på snooker. Det var alltid väldigt mysigt att komma hem efter pubquiz och göra varma mackor med ost och Worcestershiresås och se på snooker till läggdags i kollektivet i Whitechapel – vi har alldeles för lite snooker i Sverige 😉
Det var inte medvetet att även denna veckas Smakebit skulle komma ur en Elly Griffiths-bok, men jag har plötsligt blivit förtjust i inbundna böcker och beställde därför andra boken i Stephens & Mephisto-serien på biblioteket (tillsammans med ännu en fristående av Peter James, som visade sig vara en veritabel tegelsten så det är tur att dessa inte ska tillbaka förrän i mellandagarna…!) – Smoke and Mirrors. Jag gillade tonen och miljön i den första, The Zig Zag Girl, så det blir roligt att återse polisen Edgar Stephens och magikern Max Mephisto igen.
Smakebiten kommer från kapitel två. Max Mephisto har engagerats till att spela i en pantomime (den brittiska versionen är musikteater baserad på klassiska sagor som brukar spelas kring jul) av Aladdin på Brighton Palace Pier Theatre, det är november och det snöar på sydkusten.
Max Mephisto hated snow. But then he liked to say that he hated all weather. He was happiest indoors, in a bar or a club or, best of all, in a theatre. When he dreamt of leaving the business (which was quite often these days) he knew that what he would miss most would not be the applause or the satisfaction of a neatly executed trick but that particular backstage smell – greasepaint and Calor gas and musty costumes – the same the world over. In a theatre the outside world didn’t matter. Rain or shine, it was always night-time in a theatre. But this winter it was hard to ignore the weather, and cold was what Max hated most. He wondered if this was a legacy from his long-dead Italian mother. Surely he was made for sun and fast cars and drinking Campari in roadside cafés, not for slogging through grey slush in his best shoes, sleeping with his overcoat on and, when he woke in the night, seeing his breath vaporising around him like the ectoplasm in Mamie Gordon’s fake medium act.
Ur Smoke and Mirrors av Elly Griffiths, Quercus: 2015
Jag avskyr också slask, och har också sovit med kanske inte kappan på men flera lager kläder för att fightas mot den brittiska, blöta, iskalla vintern. Man fryser mer där vid noll grader än i Göteborg vid -15, och då har vi ändå också blött kustklimat. Brrr! Men tanken på doften bakom scenen på en teater är på något vis väldigt lockande.
Göteborg är vått och grått även idag, men vi får skapa adventsstämning genom att färdigställa pepparkakshuset som påbörjades igår (det har lila belysning inifrån, en tänd snölykta, grodor på taket och Paul McCartney på en enhörning som husets herre) och äta saffransgifflar!
Fler Smakebitar finns denna veckan hos Astrid Terese. Ha en fortsatt fin söndag!
Just nu läser jag: Blonde av Joyce Carol Oates, som är något av ett evighetsprojekt. Den får ta den tid den tar! På kvällarna läser jag The QI Book of General Ignorance där jag lär mig saker såsom att Henry VIII i lagens mening bara hade två fruar, att tvestjärtshanar har en extra penis ifall den primära skulle brytas av när den vänslas med en tvestjärtshona och att Jorden egentligen har minst sju månar (även om inte astronomerna riktigt håller med). Så började jag så smått på Pretending av Holly Bourne idag, och ska börja på andra boken om Stephens & Mephisto av Elly Griffiths, Smoke and mirrors, någon gång under helgen.
Just nu tittar jag på The Crown, SVT:s julkalender, Alla mot alla och säkert lite annat också. Mitt guilty pleasure och avkopplingsprogram Paradise Hotel har final på onsdag och det ska bli rätt skönt att slippa bry sig om det där längre 😉 Och På Spåret, givetvis!
Just nu lyssnar jag på mer musik än jag gjort de senaste två åren, typ. Alltså, den senaste veckan har jag nog lyssnat på mer än 2019 och 2020 tillsammans. Det blir mycket Belle & Sebastian, Monica Zetterlund, The Libertines, Weezer och lite andra gamla favoriter, men jag måste verkligen lära mig att lyssna på ny musik också. Och Flashback Forevers julkalender, givetvis!
Just nu längtar jag efter julledighet och att få ligga i soffan och läsa en hel dag om andan faller på. I det lite kortare perspektivet längtar jag efter fish tacos med mangosalsa och pico de gallo inom en halvtimme!
Sarah Crossan är, i mitt tycke, som allra bäst när hon skriver prosalyrik. The weight of water är ett starkt bevis på min övertygelse, och det känns skönt att återvända till genren efter att ha läst ett par av hennes romaner på prosa på sistone (Breathe och Apple and Rain).
13-åriga Kasienka och hennes mamma lämnar Gdansk för Coventry, efter att Kasienkas pappa lämnat familjen med en lapp där han meddelar att han rest till England. De hyr ett rum med kokskåp där de måste dela säng, Kasienka börjar skolan där hon genast blir omdöpt till Cassie och mobbad av de coola tjejerna. Det är ett ensamt liv. På kvällarna ger sig hennes mamma ut för att leta efter pappan. Någonstans måste han ju finnas.
Kasienka har alltid varit en duktig simmare, och det är i simhallen hon hittar sin plats även i Coventry. Vattnet är universellt, och där passar hon in och vet hur hon ska röra sig.
“When I am in the water
My body moves like a wave:
There is a violence to it
And a beauty.”
Ur The weight of water av Sarah Crossan, Bloomsbury: 2012
I simhallen finns även William, som är ett par år äldre och blir en viktig person för Kasienka. Och hemma finns grannen, som också är invandrare men från ett afrikanskt land (jag minns varken landet eller hans namn nu), och Kasienka hittar äntligen en vuxen hon kan prata med och som kan hjälpa henne att hitta strategier. Och sin pappa.
Finstämt och innerligt om att komma som ny till ett land, en stad, en skola, och ensamheten och främlingskapet man kan uppleva – särskilt som tonåring, då det inte är helt lätt att hitta fotfästet ens i en bekant miljö. Mycket bra.
Jag läste God och opåverkadav Jack Hildén för ett par år sedan och upplevde att jag inte riktigt förstod vad författaren ville med boken. Oftast bryr jag mig inte så mycket om det, konst behöver kanske inte alltid ha en strävan, men jag känner precis likadant med Många gånger i regn.
Premissen är tydlig och väcker känslor. Mikaela vet att hennes bror Victor kommer att dö, men inte när eller hur. Men han kommer att dö för att han vill dö, efter att ha levt hela sitt liv med psykisk ohälsa. Han vill inte vara med och bli vuxen vid sidan av kompisgänget – Mikaela, Tom, Siri och Edwin. Ett gäng hyfsat privilegierade stockholmare i slutet av tjugoårsåldern, med goda förutsättningar för ett gott liv men med en hel rad misslyckanden på vägen.
De festar mest, tycks det mig. Festar och byter partners, åker på festival, träffar någon ny utanför kompisgänget men återvänder till det mindre gruppen. Jag är inte speciellt road av att läsa fest- och supar- och knarkarskildringar och kanske ännu mindre intresserad när det är ett ganska bortskämt Stureplan-gäng som ägnar sig åt det. Karaktärerna är vilsna och vet inte vart de är på väg och det tycks inte romanen heller veta. Victors berättelse är, om än fruktansvärt tragisk, den mest intressanta – men hans röst hörs alldeles för lite.
Det finns passager där Hildéns formuleringar och språk verkligen får blänka till – en sen natt på ett utomhusbad, och ett ödesdigert besök på Bokmässan, till exempel. Han är definitivt en duktig författare, men jag känner att det går förlorat i Många gånger i regn. Kanske för att jag saknar igenkänning och är långt förbi nätter på klubbar och festivaler där man måste campa, kanske för att berättelsen inte fångar mig. För visst är det välskrivet och intressant disponerat – men det flyger inte.
Som ni säkert vet är jag väldigt förtjust i Peter James serie om Roy Grace. För ett par år sedan kom jag ikapp med serien, och nu får jag ju vara så god och vänta ett år mellan varje bok. Tur då att det finns fristående romaner att sticka emellan med! Jag läste The House on Cold Hillförra hösten och var inte helt såld, men kommer troligen att läsa uppföljaren The Secret of Cold Hill innan nästa vår när jag räknar med och hoppas på en ny Roy Grace.
I follow you utspelar sig på Jersey, vilket är trevligt. Jag hade nöjet att besöka Jersey för ett par år sedan, vilket jag alltid drömt om, och har fortfarande platser och miljöer färska i minnet. Det är förstås extra effektfullt att placera en spänningsroman på en plats som är lagom klaustrofobisk – Jersey är ju inte pyttelitet, men det är ändå så att ”alla känner alla”, eller åtminstone att man känner igen folk.
Berättelsen tar sin början när Marcus Valentine, hyllad överläkare på Jersey General Hospital, är nära att köra på en joggare. Han blir som förtrollad när han får syn på henne, för Georgie Maclean påminner honom starkt om hans ungdomskärlek, Lynette, som avvisade honom på ett smärtsamt sätt. Hemma har han allt – en vacker och kärleksfull fru och tre barn som han älskar – men finns det en chans att detta är Lynette, och att de skulle kunna återuppta sitt förhållande?
Marcus blir som besatt av Georgie. När det visar sig att de rör sig i samma sociala cirklar blir det etter värre. Jag vill inte riktigt gå in djupare på handlingen, den behöver liksom upplevas utan att veta mer än så, men jag hade aldrig kunnat förutse vart den här berättelsen tar vägen. Men det är snyggt och elegant, det håller ihop, det är uppenbarligen mycket väl researchat och väl ihopknutet.
Jag gillar Peter James språk, det är lättläst utan att vara banalt, men jag irriterar mig på hans väldigt frikostiga användning av utropstecken. Jag försökte läsa delar av dialogen högt för mig själv och de är kanske inte så malplacerade som det kan kännas när man ser dem i skrift. Men det är irriterande ändå 😉 Men berättelsen är bra nog för att vara en av de bättre psykologiska spänningsromanerna jag läst i år – jag gillar att bli överraskad och lagom förfärad och det blir jag verkligen här.
Som en fotnot läste jag i efterordet att James funderade på att göra denna berättelse till en Roy Grace-bok, men att han bestämde sig för att han ville placera den på Jersey just av anledningen att livet på en ö är annorlunda och jag tror att han valde rätt där. En stor del av det som gör denna bok så bra hade nog inte riktigt passat i en ”vanlig” deckare.
Vilken är din favorit bland böcker som utspelar sig under jul? Vilken julbok ser du mest fram emot att läsa i år?
Jag tycker otroligt mycket om Christmas Days – 12 stories and 12 feasts for 12 daysav Jeanette Winterson som jag läste för tre år sedan, och funderar faktiskt på att läsa om den igen i år. En blandad kompott noveller kombinerade med juliga recept och små berättelser kring maten – helt underbart!
I år har jag bara läst en julig bok hittills, och det är En oönskad julklappav Sara Molin, som jag verkligen gillade. Det är egentligen bara den jag har längtat efter i år, men jag lär säkert läsa någon mer innan december är över. Det lutar åt Julen enligt Juliaav Kristin Emilsson och kanske Agatha Christies Äventyret med julpuddingen och/eller Poirots jul. Poirot är inte min favorit bland Christies karaktärer, men i en julmiljö så kanske vi kan komma överens!
Nick Hornby har varit en stor favorit sedan jag (och många med mig) blev helt såld på High Fidelity på nittiotalet. Det är garanterat den bok jag har gett bort flest gånger och jag har läst den många gånger själv också. Jag har fortfarande inte läst hans senaste roman innan denna, Funny Girl som kom 2014, men efter Just like you blev jag påmind om hur mycket jag tycker om Hornbys böcker så nu ska det bli av. Kanske under julledigheten!
Lucy gifte sig med ”rätt” kille. De har samma bakgrund, samma tankar om livet, och fick två söner tillsammans. Det var bara det att ”rätt” kille blev totalt fel kille, när han började dricka och ta droger. Nu lever de separerade och Lucy håller på att vänja sig vid att vara singelmamma, lärare och strax över fyrtio. Hur hamnade hon här?
I slakteributiken nära Lucy jobbar Joseph. Han är 22 år och kombinerar sitt lördagsjobb där han säljer korv och kotletter med diverse andra uppdrag, som fotbollstränare och på lokala fritidsgården och barnvaktande – men allra helst vill han bli DJ och jobbar med sin musik så ofta han kommer åt. Han bor hemma hos sin mamma som jobbar som sjuksköterska och hälsar så sällan han kan på sin pappa, som är långtidsarbetslös byggarbetare och förbannad på det mesta. Handlingen utspelar sig under 2016 – Det Stora Brexit-året – och Brexit spelar en stor roll i handlingen. Lucy och alla hon känner ska rösta Remain men Joseph är kluven. Hans föräldrar tycker att Leave är det enda raka – det utlovas mer pengar till den offentliga sjukvården och färre utlänningar som tar byggjobben – och Joseph vet inte vilket ben han ska stå på.
Varken Lucy eller Joseph letar efter kärleken när de möts över slakteridisken. Lucy är ute efter en barnvakt och Joseph erbjuder sig. På den vägen är det. De är helt olika – det skiljer tjugo år i ålder, han är svart och hon är vit, han är arbetarklass och hon typisk norra-London-medelklass. Hon är färdig med barnalstrande, han vet inte ens om han vill ha barn i framtiden. Men de trivs i varandras sällskap och Lucys söner älskar att spela FIFA med Joseph – de gör varandra lyckliga. Är det tillräckligt för att få en osannolik relation att bli det enda rätta?
Man vet aldrig vart Hornbys böcker är på väg. Det finns aldrig någon garanti för lyckliga slut, ens i böcker som lutar åt feelgood, och vägen till ett eventuellt lyckligt slut är aldrig spikrak eller förutsägbar. Hans språk är så flytande och med ett sådant driv, och det är svårt att sluta läsa även om man vill spara på boken så länge det går. Så mycket värme och mänsklighet strålar ut från berättelsen och det är just det som är Hornbys signum. Dessutom har han en fantastiskt brittisk humor vilket alltid är njutbart. Otroligt fin roman.
När jag googlade lite recensioner om Bröllopsfestenfladdrade I en mörk mörk skog förbi någonstans. Jag tyckte att Kvinnan i hytt 10var okej, men inte så mycket mer, men var ändå lite sugen på spänning och ”låsta rum”, så varför inte. Jag borde kanske ha tänkt ett steg längre och plockat upp något som jag egentligen var mer sugen på, men det blev denna till slut ändå.
Nora förstår verkligen inte varför hon blivit bjuden till sin gamla skolkamrat Clares möhippa och försöker undvika brudtärnans mail så länge det bara går. Till slut måste hon svara, och bestämmer sig tillsammans med sin bästa vän att de ska tacka ja och åka tillsammans till det märkliga glashuset i Northumberland där möhippehelgen ska hållas. Det finns förstås ingen mobiltäckning, och husets glasväggar skapar en känsla av att man befinner sig på en scen när man är där inne.
Spänningar uppstår ganska snabbt i det lilla gänget på plats och det blir inte direkt tydligare för Nora varför hon är bjuden överhuvudtaget, och särskilt varför hon är bjuden till möhippan men inte till bröllopet. Men så kryper det fram vem det är som Clare ska gifta sig med – det är Noras pojkvän från tonåren, en relation som vi förstår avslutades på ett dåligt sätt men vi vet inte vad som faktiskt hände.
Från märklig stämning och mycket sprit vänds handlingen hastigt och inte speciellt lustigt till brutalitet och våld när en objuden (?) gäst tar sig in i huset. Nora hamnar på sjukhus och har inget minne av vad som hänt från det att hon lämnade huset till att hon hamnade, skadad, i sjukhussängen.
Sakta men säkert kryper sanningen fram och det blir förvisso rafflande, men det är så långsökt alltsammans att jag bara skakar på huvudet till slut. Även om det inte direkt går att förutse slutet hela vägen är det lätt att lista ut vem som ligger bakom, och jag tycker inte att storyn riktigt hänger ihop. Karaktärerna är platta och ganska ointressanta, och även om jag inte har tolkningsföreträde så tycker jag att de starka känslorna kring ungdomsrelationen är orealistiskt löjliga.
Stories from the city, stories from the sea 