Det var meningen att jag skulle ha läst denna till en nystartad bokcirkel för fyra-fem år sedan, men så krockade den tilltänkta träfftiden med något annat och boken blev liggande oläst. Nu blev den vald till månadens bok för Varmprat, på det öppna temat VAL, och det är sannerligen ett av flera teman i boken.
Irina och Lawrence är amerikaner, men har varit bosatta i London i ett antal år. Hon illustrerar barnböcker, han jobbar på en tankesmedja och är specialist på terrorism, och boken tar sin början mitt under IRA:s värsta härjningar i Storbritannien. Paret har det ganska bra, om än lite avslaget. Lawrence är snäll, men inte speciellt passionerad, och Irina känner att det inte räcker till.
En sommarkväll när Lawrence är bortrest uppmuntrar han Irina att upprätthålla traditionen att gå ut och äta med den gemensamme nyskilde vännen Ramsey Acton, som är en berömd snookerspelare. Han är allt som Lawrence inte är – eldig, spontan och oberäknelig, och när Irina följer med honom hem till det stora vackra huset i östra London drabbas hon av en intensiv instinkt att kyssa honom över snookerbordet. Där slutar kapitel ett och romanen börjar på riktigt.
Vartannat kapitel berättar hur historien hade utvecklat sig om Irina hade kysst Ramsey och lämnat Lawrence för honom – vartannat berättar hur det hade gått om hon stått emot sin lust och åkt hem för att låta livet fortskrida som vanligt. De två berättelserna är parallella i tid, samma saker händer i båda världar men med somliga olikheter. Somligt blir identiskt, men under helt andra omständigheter. Det är ett spännande grepp, och det är alltid roligt när författare vågar ta ett steg bort från det traditionella romanbygget.
Det är spännande att fundera på det här med timing och val. Såväl större val, såsom Irinas beslut i början, men även mindre händelser. Ska Irina följa med Ramsey på turné eller stanna hemma och jobba? Ska hon konfrontera Lawrence gällande hans motvilja att kyssa henne eller låta det bero? Ska hon laga den mat hon vill eller följa mannens önskan? Det blir lågmält spännande och ibland tycks det mig omöjligt att ens bestämma vad jag själv hade valt i hennes situation.
Boken är lite för långdragen – vissa snarlika situationer upprepas flera gånger och det är inte riktigt nödvändigt. Kapitlen är väldigt långa och meningarna likaså – på sina ställen hade Shriver kunnat ge Proust a run for his money. Den engelska ljudboken är drygt 24 timmar lång, vilket är åtminstone sex-sju timmar längre än de flesta böcker på drygt 500 sidor och då säger maken att inläsaren inte ens pratar fort. Det säger väl en del om hur tätt den är skriven, vilket är skickligt förstås men passar bättre på hälften så många sidor för mig. Det är kul att läsa om kulturskillnader och krockar, mellan såväl amerikaner och britter som britter och Irinas ryska familj – och medelklass och arbetarklass-som-blivit-stenrik.
Hur som helst är det absolut en roman som kommer att stanna i mitt medvetande ett bra tag, just för att vi ju gör så många vardagliga val utan att alls fundera vidare över konsekvenserna. När stora beslut ska fattas stöter och blöter vi argument och föreställer oss olika scenarier, men de små är allt som oftast impulsiva. Det är roligt att ha läst den, och jag ser fram emot att diskutera den vidare på söndag.
Boken gör mig även väldigt sugen på att äta kryddade popcorn och titta på snooker. Det var alltid väldigt mysigt att komma hem efter pubquiz och göra varma mackor med ost och Worcestershiresås och se på snooker till läggdags i kollektivet i Whitechapel – vi har alldeles för lite snooker i Sverige 😉
Stories from the city, stories from the sea 
En tanke på “The Post-Birthday World av Lionel Shriver”