Marianne lämnade hemorten Nusstead i Suffolk när hon var sjutton år. Det fanns många anledningar till det, men nu måste hon återvända för att hjälpa sin syster att ta hand om sin sjuka mamma. Hennes man överraskar henne genom att köpa en lyxlägenhet i ett nybyggt komplex – men byggnaden bär med sig minnen från Mariannes barn- och ungdom som hon aldrig kunnat glömma. Och det finns ett par andra personer som inte heller kan glömma.
En av dem hotar att avslöja sanningen om vad som hände då, för trettio år sedan. Och det får bara inte hända.
Stone mothers syftar till en viktoriansk benämning på gamla mentalsjukhus, och denna bok behandlar främst vad som hände när mentalsjukhusen stängdes ner – såväl för patienter som deras anhöriga och de som arbetade där. I Nusstead sysselsatte The East Anglia Pauper Lunatic Asylum en stor del av ortens vuxna befolkning, och när politikerna stänger ner sjukhuset blir många människor lidande, vilket leder till de gräsliga händelser som föregår – och berättas i – denna bok.
Det är en ganska långsam berättelse, och det tog lite tid innan jag fastnade på riktigt, men den blir riktigt spännande och väcker många tankar. Jag känner många vars familjer blivit lidande av Thatcher-politiken på 90-talet i och med bl.a nerständningen av gruvorna i norra England, och det är lätt att förstå vad det kan göra med en mindre ort.
Berättelsen om politikern Helen Greenlaw, som var ordförande i nämnden som en gång stängde ner sjukhuset men faktiskt även varit patient där i sin ungdom i slutet på femtiotalet är otroligt intressant och hjärtskärande. Det är inte ens speciellt länge sedan.
Stories from the city, stories from the sea 
En tanke på “Stone mothers av Erin Kelly”