Stories from the city, stories from the sea

 

Nittonåriga Joan blir påkörd av en bil som sladdar av landsvägen och klarar livhanken med några centimeter. Blåslagen och sargad ska hon nu förhålla sig till en varm sommar som konvalescent, med bäste vännen och lägenhetskamraten Maccen som stöd. 

 

En allvarlig och stark start, som baseras på författarens egen upplevelse av en liknande olycka. Tyvärr fortsätter det inte så starkt. Det blir mycket fokus på vardagliga saker (särskilt rökning) som staplas på varann i en oändlig ström, och jag förstår liksom inte vad författaren egentligen vill med romanen. Ofta gör inte det mig något, jag kan snarare bli lite irriterad när det ska grävas för djupt efter syften – för mig får romaner gärna vara underhållning och inte så mycket mer. Men här hittar jag inte riktigt ens det, det händer ingenting i mig. Det doftar lite för mycket författarskola och det är tyvärr inte alltid en kompliimang. 

 

Det har varit spännande att följa Jenny Jägerfeld och Mats Strandberg på sociala medier när de arbetat med denna bok och jag köade otåligt på biblioteket. Men till slut kom den! Detta är nämligen inte en bok som gör sig bäst som e-bok – den är så fantastiskt fint formgiven! 

 

Premissen är att en psykolog i Stockholm är försvunnen. På hennes mottagning hittas en mängd papper – en arbetsdagbok, anteckningar, brev och transkriberingar från terapisamtal som utförts inom ramarna för ett bokprojekt. En läkare med en identitetsstörning, en lesbisk vampyr, en galen vetenskapsmans avkomma och en narcissist. Javisst är det Dr. Jekyll, Carmilla, Frankensteins monster och Dorian Gray hon har träffat. De kommer från olika tider, men deras problem är tidlösa. 

 

En så smart och rolig idé. Fiktion blandat med lättillgänglig psykologi. Jag är som bekant smått allergisk mot populärpsykologi och självhjälp, men sättet som dessa karaktärers dilemman tas upp och diskuteras skulle absolut kunna vara en sorts självhjälp – men på helt rätt sätt. Humor och allvar om vartannat. Riktigt skickligt. 

 

Och som sagt – så snyggt. Man ser gem och kaffefläckar och handskrivna anteckningar, kopierade artiklar och utdrag ur böcker och ja, det är en fröjd att bläddra. Jag har läst Dr Jekyll and Mr Hyde och Frankenstein – Carmilla är en ny bekantskap och Dorian Grays porträtt har jag av oklar anledning ännu inte tagit mig an. Men nu är jag inspirerad att göra det.  

 

Det är luciamorgon i Stockholm, och som jag har förstått från Lotta-böckerna var det på 60-talet kutym för hela skolklasser att traska hem till sina lärare och servera dem kaffe med dopp på sängen till tonerna av skönsång. Jag är väldigt glad att vi slapp sådant 😉 Och visst får en magister besök av sin skolklass, men ett par i en säng i samma hus får besök av en helt annan sorts lucia. En de inte känner igen, men som förgiftat glöggen. 

 

Christer Wijk slits från sitt eget luciafirande med Camilla för att reda rätt i situationen. Och vilken situation det är, sedan. Lite stökigt, minst sagt. 

 

Min största behållning av just Vitklädd med ljus i hår är just skildringen av 60-talet. Uttryck och slangord som kittlar – såsom att någon har en ”raff” klänning på sig. Även här får man en smak av forna tiders studentexamen faktiskt, då en ung kvinna ska göra sina examina just på luciadagen. 

 

Och visst är det spännande och klurigt! Det är dock inte en av mina favoriter bland Langs alster. 

David Yoon är gift med Nicola Yoon, som skrivit de fina Everything Everything och The sun is also a star – möjligen är det orimligt att tänka att han därmed måste vara lika bra, men så tänkte jag och jag hade rätt för detta var en riktigt härlig läsupplevelse som ännu en gång släpper in oss i den koreansk-amerikanska kulturen, som jag inte har någon koll på förutom just i populärkulturen (jf. Lane i Gilmore Girls, osv.) – så det är fascinerande i sig. 

 

Frank själv säger att han är i ”limbo” – fast emellan de traditionella koreanska värderingarna som finns i familjen, och den amerikanska kulturen och den egna high school-upplevelsen i södra Kalifornien. Hans föräldrar umgås bara med andra koreanska familjer och det förväntas att Frank endast ska dejta koreanska tjejer. Allt annat är uteslutet. Men Frank blir förstås kär i en vit amerikansk tjej, Brit Means, och problemet är ett faktum. Dock visar det sig att Joy Song, dotter till en av familjerna de umgås med, är i samma sits och Frank och Joy bestämmer sig för att ingå en pakt där de låtsas att det är de två som dejtar, fast de egentligen träffar sina riktiga partners. 

 

Roligt, gulligt, varmt och lite för tillrättalagt på sina ställen, kanske. Men fascinerande och välskrivet. Och på sina ställen oerhört känslosamt. 

   

 

Om det var svårt att hålla ordning på gubbarna i Vår sång blir stum så är det ingenting mot att hålla reda på alla damer i Att vara kvinna. Pust! 

 

Kvinnoklubben har sin årliga kongress på Blacksta gård i närheten av Skoga. Här träffas massor av yrkeskvinnor från alla delar av landet (men bara somliga får sin dialekt representerad i ljudboken ;-)). Camilla Martin, Christer Wijks operasångerska till hustru, är en av deltagarna och när en av de femtio kvinnorna hittas mördad är det förstås Christer som kallas till platsen. 

 

Allt verkar totalt ologiskt och Wijk sliter sitt hår för att komma underfund med vad som egentligen hänt. Det är intressant och känns hyfsat modernt för att ha kommit ut för nästan sextio år sedan, för nog slåss många yrkeskvinnor med samma problem som Langs Kvinnoklubb gör. Men som sagt. Lite stökigt. 

 

Jag har gnällt många gånger över alla dessa dussinomslag på feelgood-böcker (nå, det finns schabloner för deckare också) – brush letter-bokstäver, pasteller och kvinnor bakifrån eller här – som täcker ansiktet. Samt lite plottriga detaljer utslängda här och där. Trots att detta omslag egentligen skriker NEJ för mig så plockade jag upp boken då jag hört mycket gott om den. Och ja, jag är jätteglad att jag gjorde det för detta är riktigt bra och roligt. (Men snälla förlagen, SLUTA med dessa likartade omslag!) 

 

Clara är gymnasielärare, och ser det som sitt kall att väcka läslust hos sina elever. Åh, vad härligt det ska bli! Men det visar sig vara lättare sagt än gjort, det där. Eleverna är mest intresserade av sina mobiltelefoner, dokusåpor och annat världsligt. Föräldrarna är besvärliga och rektorn (och somliga kollegor) är mest dum(ma) i huvudet.

 

När ungdomskärleken Jonathan dyker upp verkar Claras liv ta en annan riktning, men hennes syster är strängt emot deras relation. Vad nu hon har med saken att göra. Parallellt med detta ska moderns 60-årskalas planeras – vilket är svårare än man kan tro med så mycket besvärliga granntanter.  

 

Naturligtvis uppstår en massa förvecklingar och missförstånd till höger och vänster, och jag kan bli lite frustrerad av Claras beslut och godtrogenhet. Men det är trevlig läsning, stundtals väldigt kul, och jag ser fram emot att läsa mer av Sara Molin. 

 

En dos stryknin, eller The mysterious affair at Styles, är Agatha Christies första roman, och första gången vi träffar på Hercule Poirot. Han är inte min favorit egentligen, men ju mer jag läser desto mer charm kan jag finna hos honom. Poirots kompis Arthur Hastings agerar berättare. 

 

Hastings bjuds till godset Styles, där mrs Inglethorp härskar, för att vila upp sig efter vedermödorna i kriget. Mrs Inglethorp har även bjudit in ett gäng belgiska flyktingar att bo på ägorna, och i närheten bor alltså Hercule Poirot. Det finns förstås en hel del andra på godset också – mrs Inglethorps söner, en svägerska, en vän till famljen som praktiskt nog är apoteksassistent, mrs Inglethorps nye man och hennes sällskapsdam, Evelyn. 

 

När mrs Inglethorp hittas giftmördad tar Poirot på sig fallet, och detta blir en riktig rasande pusseldeckare. Små ledtrådar kommer fram, andra ledtrådar lurar undan läsaren, förklädnader och förfalskningar och allt man önskar sig av Christie. Kul att ha läst den allra första – den kom ut redan 1920 – det är trevligt med deckare utan alla moderna hjälpmedel. 

 

Den nystartade bokcirkeln Palmegruppen tog sig an Nätterna på Mon Chéri över kaffe och scones en söndag för ett tag sedan. Detta är Stefan Lindbergs litterära fantasi om 33-åringen, Victor Gunnarsson, som figurerade i Palmeutredningen, och som senare flyttade till USA och själv hittades mördad i North Carolina efter en middag med sin flickvän och dennas mor, som också hittades mördad. 

 

Det är en intressant berättelse – somligt är sant, somligt troligtvis inte – jag tycker att det är roligt att läsa litterära fantasier, man får exercera både sin ”suspension of disbelief” och sin källkritik. Jag gillar även böcker som får mig att söka mer information och läsa på, ty kunskapstörstande är jag alltid. 

 

Jag kan bara tänka mig hur digert förarbetet till romanen måste vara, och visst är det välarbetat. För mig är det dock lite rörigt – jag har ibland svårt att hitta fotfästet i romanens tid och rum, då det även finns en introspektiv del där författaren ser tillbaka på sina tonår, Men visst är det fascinerande. 

Jag gillar kompakta, lagom korta och kärnfulla romaner och Aubert lyckas bra med detta här. 

 

Ida närmar sig 40-årsstrecket. Hon har en lyckad karriär som arkitekt, men gör sig skyldig till en stor skam i samhällets ögon – hon har varken barn eller fast partner. Hon har tagit steget att söka sig till Sverige för att frysa ner sina ägg, till den dag i framtiden då hon räknar med att hitta den rätte som passar som far till hennes framtida barn. 

 

Nu är det dags att fira mammans 65-årsdag, och Ida tar bussen till landstället där de ska ha trevligt, äta skaldjur och dricka vin och umgås. Här finns även systern Marthe och hennes man, och hans dotter från ett tidigare äktenskap, och när Marthe släpper en stor nyhet blir ingenting som tänkt.  

 

Annars är det svårt att tycka om någon i boken, egentligen. Alla tycker så hemskt synd om sig själva och jag har svårt att ta till mig karaktärer som är så tätt insvepta i offerkoftor som detta är. Temat familjerelationer och avundsjuka inom familjen är annars intressant, men jag önskar att jag kunde ta till mig huvudpersonerna lite bättre. Vi kommer tyvärr inte överens. 

 

Men jag gillar tonen i boken och jag gillar språket. Och som sagt – det är skickligt att lyckas säga så mycket på så få sidor, den inbunda boken består bara av 111 sidor – utan att det känns avhugget eller framstressat i slutet.