Nittonåriga Joan blir påkörd av en bil som sladdar av landsvägen och klarar livhanken med några centimeter. Blåslagen och sargad ska hon nu förhålla sig till en varm sommar som konvalescent, med bäste vännen och lägenhetskamraten Maccen som stöd.
En allvarlig och stark start, som baseras på författarens egen upplevelse av en liknande olycka. Tyvärr fortsätter det inte så starkt. Det blir mycket fokus på vardagliga saker (särskilt rökning) som staplas på varann i en oändlig ström, och jag förstår liksom inte vad författaren egentligen vill med romanen. Ofta gör inte det mig något, jag kan snarare bli lite irriterad när det ska grävas för djupt efter syften – för mig får romaner gärna vara underhållning och inte så mycket mer. Men här hittar jag inte riktigt ens det, det händer ingenting i mig. Det doftar lite för mycket författarskola och det är tyvärr inte alltid en kompliimang.
Stories from the city, stories from the sea 