Kategori: 2010-tal

Where’d you go, Bernadette? av Maria Semple

Jag har haft denna på min läslista i många år – jag tror att det är titeln och det otroligt snygga omslaget som lockat, men jag har aldrig tagit mig för att läsa den – förrän nu! 
 
Det är ett kul format – praktiskt taget hela boken består av brev, mail, lappar. Epistolary vill jag kalla det på engelska, men den svenska översättningen verkar bli brevroman. Det är tacksamt, ju, eftersom det blir fritt fram för författaren att släppa fram olika röster, stilar och vinklar utan att behöva ge alla berättare egna kapitel. 
 
Handlingen cirkulerar kring en familj i Seattle, där dottern Bee har fått perfekta betyg och därför har lovats en resa till Antarktis av sina föräldrar. Mamma Bernadette, en skarpt intelligent introvert, dyker djupt ner i förberedelserna inför resan (med hjälp av en virtuell assistent i Indien) men när ett skolevenemang som hon ansvarade för blir total katastrof försvinner hon spårlöst, och lämnar Bee och hennes snälla pappa som sliter på Microsoft på dagarna ensamma. 
 
Bee bestämmer sig för att ta reda på vad som kan ha hänt, och lyckas få tag på massor av dokument som hjälper henne att pussla ihop händelserna innan Bernadette blev maka och mor, livet hon levde innan och kanske varför hon har så svårt att anpassa sig till livet i Seattle, som Microsoft-hustru. 
 
Detta är satir av god kvalité – kring såväl Microsoft-kulturen och montessoriskolor och hysteriska föräldrar – och det är delvis väldigt roligt. Bitarna som inte är roliga är dock jättetråkiga, så det känns lite ojämnt. Något jag hade väldigt roligt åt är en massa tech-uttryck som jag hör hela tiden på mitt jobb idag – de föddes tydligen på Microsoft för tio år sedan 😉 Så visst är det underhållande.  

Livrädd av Sharon Bolton

Det tog tid för mig att ge mig på Sharon Boltons böcker (delvis för att jag blandade ihop S J Bolton med M J Arlidge, lång historia) men jag blev imponerad av Nu ser du mig, som delvis cirkulerade kring Jack the Ripper och Ripper-mytologin, ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Bok nummer två, Livrädd, utspelar sig till största delen i Cambridge, en stad som ligger mig nästan lika varmt om hjärtat. Bolton lyckas göra vartenda kapitel spännande, det är rappt och smart och genomtänkt. Jag önskar att det fanns en hel radda böcker och inte bara fyra (hittills), så att jag skulle kunna dyka ner i en hel serie i rad denna sommar, som inte riktigt blir som någon tänkt sig. 
 
När universitetet i Cambridge översköljs av en självmordsvåg – kvinnliga studenter där varje död sker under hemskare omständigheter än den förra – skickas Lacey Flint dit av sin överordnade, Mark Joesbury, för att agera under täckmantel som student för att försöka ta reda på vad det egentligen är som försiggår i den idylliska studentstaden. Det som pågår kan inte vara sammanträffanden. 
 
Studentstäder är ju verkligen utmärkta för sådana här berättelser – här finns gamla byggnader, privata ägor, riter och ritualer och tillställningar som inte har motstycken någon annanstans. Och här blir Lacey lika utsatt och sårbar som de andra unga kvinnliga studenterna. 
 
Underhållande och intressant, som sagt. Första boken var bättre, men jag misströstar inte och lär fortsätta med serien. Kunde klara mig utan Laceys förälskelse i sin överordnade, dock, för det tillför inte speciellt mycket. 

Visheten vaknar av Elin Säfström

Till sommarbingot för två år sedan behövde jag läsa något med övernaturliga inslag och högg Elin Säfströms En väktares bekännelser mer eller mindre i farten – det är ju inte min genre, det där, men unga vuxna-hyllan brukar vara lite mer lätthanterlig än de stora tjocka fantasyepos som skrämmer vettet ur mig på andra hyllor. Och jag älskade den – men så blev det inte att jag läste de andra två, eftersom de inte finns som e-böcker och det är så jag helst konsumerar litteratur. 
 
Men så var det ju dags för sommarbingo även i år, och ännu en gång behövde jag något övernaturligt och kom på att jag hade ju faktiskt de andra två böckerna om Tilda kvar att läsa, så det fick bli Visheten vaknar först och främst. Det är alltid farligt med förväntningar, men jag kände mig rätt säker på att jag inte skulle bli besviken – och det blev jag verkligen inte heller. 
 
Stackars Tilda kämpar vidare i Stockholm med alla rådare: tomtar, troll, älvor och vättar som inte uppför sig ordentligt – och det är Tildas jobb att hålla ordning på dem. Inte det lättaste. De flesta människor kan inte se varelserna, tack vare Tildas arbete som väktare – det är hennes jobb att hålla isär rådare och människor. Men troll som uppför sig som huliganer underlättar inte hennes arbete det minsta. Det visar sig att de har en stor högtidsdag på gång och det är därför de löper amok på stan. Ryktet gör gällande att högtiden, Vishetens dag, involverar en fruktansvärt grym rit och Tilda måste stoppa dem. 
 
Men samtidigt måste hon försöka rädda sina vänskaper, och den spirande kärleken med Hakim, och försöka stå ut med mammans nye asjobbige kille – och mitt i allt detta börjar en skitsnygg vittra dyka upp överallt och pocka på Tildas uppmärksamhet. 
 
Det är så underhållande att det är inte klokt. Roligt, vasst, lite lagom mörkt och riktigt spännande. Dessutom väldigt skickligt av Säfström att väva samman ”vanliga” tonårsproblem med ytterst ovanliga dito – som om det inte är nog att vara tonåring utan att behöva passa på troll och älvor…! 
 
Älskar! Ser fram emot att läsa den avslutande delen inom kort – för snart, snart är det semester. 

Döden är alltid sann av Anna Jansson

 

 
Detta är den första av Maria Wern-böckerna som skrivits särskilt som följetong till Storytel – det är snarare en kortroman och det märks tyvärr lite grann att den är skriven för ett visst, lättsmält ändamål. Maria åker till en stuga för att ha återträff med klassen från högstadiet – tjugo år har gått och det blir en blöt natt. När klasskamraterna en efter en gäspat sig fram till frukostbordet upptäcker man att en person saknas. Gamla konflikter har rivits upp under natten, band har brustit och återknutits – det finns definitivt anledning för oro. 
 
Jag tycker att det var en helt okej kortare deckarberättelse. Det är alltid intressant med gruppdynamik, och särskilt i en grupp som en gång stått varandra nära för att sedan glida isär ut i livet och sedan återförenas – särskilt livsfarligt förstås när det finns alkohol och sena nätter inblandat. 
 
Ingen höjdare – men habil underhållning. 

Breathe av Sarah Crossan

Jag behövde leta rätt på en bok som utspelar sig i framtiden till ett bokbingo under våren (inte samma som pågår nu) och det här med framtidsskildringar är ju inte riktigt min grej. Men – alltid nyttigt att vidga sina vyer och på Goodreads hittade jag Breathe av Sarah Crossan. Jag har läst en del av hennes prosalyrik och tycker att de är fantastiska – och även en lätt utväg, prosalyrik har jag lättare att begripa mig på än sci-fi-romaner. 
 
Nu visade det sig att detta inte alls är prosalyrik utan en ganska klassisk YA-sci-fi. Men tiden var knapp och tja, det var bara att tugga i sig. Och det gick ändå över förväntan, även om den är väldigt mycket längre än nödvändigt. Jag upphör aldrig att förvånas över detta, men inser att jag nog är lite överkänslig. 
 
I Crossans framtidsvärld finns inte längre något naturligt syre, för det finns inga träd kvar. Det finns premiummänniskor, som bor i en bubbla med obegränsat syre, det finns auxiliaries (jag vet inte hur jag ska översätta detta, reserver kanske?) som bor utanför bubblan och överlever med hjälp av syretuber, och så finns det revolutionärer, som vill störta regimen.
 
Vi följer tre tonåringar – en ur varje grupp. Quinn bor i bubblan och har aldrig behövt oroa sig för syretillförseln. Bea är hans bästa vän, men hör till reservfolket som måste betala höga skatter för extra syre om de vill kunna springa, dansa och idrotta. Och Alina hör till den hemliga motståndsrörelsen, men måste fly från bubblan när ett av hennes uppdrag går fel. Hon har hört talas om The Grove, ett ställe där det fortfarande finns träd som tas omhand av rebeller. Men hon har bara två dygns syre i sin tub. Hennes vägar korsas med Quinns och Beas när de är på väg ut på en campinghelg. 
 
Det är ganska spännande och språket är bra – en extra bonus är när jag börjar känna igen London (väl?), fast i ett helt annat format än det jag är van vid. Lite för långt dock, som sagt, och lite för flummigt för mig, kanske. Men kul att läsa något jag inte brukar – jag har (peppar peppar) kommit in i ett fantastiskt läsflow sedan några veckor tillbaka, vilket gör det enklare och trevligare att prova nya saker. 

The Celestial Café av Stuart Murdoch

 

 
Jag har älskat Belle & Sebastian i minst tjugo år, och har med nöje läst Stuart Murdochs dagbok på hemsidan under flera av dessa år. Detta är en samling av hans texter där, och det är en sann fröjd att läsa. Även om man inte är något större B&S-fan tror jag att man kan njuta av hans språk och hans värme och humor.
 
Vardagliga betraktelser vid sidan av turnéberättelser. Murdoch skriver listor över sina favoritmatematiker och köper extra mjuka tofflor för att inte störa grannarna. Han anser sig själv vara max 26% rockstjärna. Ödmjukt, alltså, och alldeles ljuvligt. 
 
Den som gillar Belle & Sebatian bör även läsa Stuart Davids In the all-night café – även den alldeles underbar. 

Osebol av Marit Kapla

 

 
Osebol valdes till bokcirkelbok i en av mina grupper häromsistens. Jag har tänkt läsa den men varit lite skräckslagen över hur tjock den är – insåg dock att det inte är 816 tättskrivna sidor, utan en sorts intervjuer skrivna i lyrikform. Och det är ju lite mer inbjudande. 
 
Det visade sig dock att detta format inte var något för mig. Jag tycker att berättelserna från Osebol är jätteintressanta, men formatet gör att de känns så redigerade och isärplockade. Jag hade nog faktiskt hellre läst intervjuerna i sin helhet, även om det innebar 816 tättskrivna sidor, för detta blir för fragmenterat. Jag lyssnade på den efter inrådan av en vän, men det blev ännu rörigare än att läsa texten, det var för lätt att tappa tråden. 
 
Vi var ganska eniga i bokcirkeln om detta – jag trodde att jag skulle vara ensam om att vara så kinkig eftersom vi faktiskt pratar om en Augustvinnare – och det var ju befriande att inte vara ensam eftersom resten av världen verkar helt begeistrade. 

If I never met you av Mhairi McFarlane

Mhairi McFarlane är verkligen en lysande stjärna på feelgood-himlen.Hon överraskade mig med sin debut, You had me at hello, och har gått från klarhet till klarhet sedan dess. Produktiv är hon också! Hennes böcker är roliga, smarta, vassa och väldigt brittiska. Många rätt, med andra ord. 
 
I If I never met you, som fått titeln Vi kunde lika gärna aldrig nånsin mötts på svenska (jag gillar verkligen HarperCollins drag att översätta titlarna till lämpliga popsångsreferenser), träffar vi Laurie som är i chock efter att hennes partner sedan tonåren lämnar henne för en annan kvinna. De har varit tillsammans i arton år, och det är det sista hon väntat sig. Till råga på allt jobbar de på samma advokatbyrå och måste alltså ses varenda jäkla dag framöver. Suck. 
 
På byrån jobbar även Jamie, som kämpar för att bli delägare men för att kunna imponera på de äldre delägarna behöver han en lämplig kvinna vid sin sida. (Jadå, så gammalmodigt är det nog fortfarande i England.) Laurie vill ha någon hon kan göra Dan, exet, svartsjuk med. Av en händelse träffas Laurie och Jamie i en hiss som fastnar, och de kommer på den lysande idén att skapa en fauxmance, en låtsasromans väl uppbyggd med bilder och allt i sociala medier som ett modernt förhållande kräver. Enkelt, eller hur? 
 
Naturligtvis är det inte riktigt så enkelt, då det visar sig att Laurie och Dan har en hel del gemensamt. Och tiden de tillbringar tillsammans visar sig vara hemskt trevlig. Vilken soppa, va? 
 
Som sagt – kul, fräscht och inte utan mörker. Otroligt underhållande. Jag lyssnade på den i inläsning av Sara Novak, och den passar fint i det formatet. 

Nu ser du mig av Sharon Bolton

Metta och jag läste #karantänkrim över påsk och först ut var Nu ser du mig av Sharon Bolton. Jag har haft den på min lista länge då det är en sådan deckare som ”alla” verkar gilla, så det var kul att få en anledning till att äntligen plocka upp den. 
 
Ibland blir jag galen på deckare där jag listar ut hur det står till tidigt i berättelsen – i en såpass välskriven deckare som denna gör det inte så mycket. Det blir lika spännande att få reda på hur upplösningen kommer att te sig, som det är när man sitter och biter på naglarna i väntan på en upplösning på sista sidan som hos tant Agatha och de andra pusseldeckarna. 
 
Och en stor behållning av Nu ser du mig är att London, min kära gamla hemstad, spelar en roll i sig själv. Flera av miljöerna är sådana jag känner väldigt väl, såsom Camden Town och Camden Lock, och det är ett rent nöje att läsa fina beskrivningar av välkända platser tycker jag. 
 
En annan favoritgrej hos mig är Jack the Ripper, så otroligt fascinerande! Och även här något som ligger lite lokal-varmt om hjärtat hos mig, då jag bodde i Whitechapel i fyra år och både pluggade och jobbade på promenadavstånd, så hela Ripper-grejen har varit ganska nära då jag passerade flera fyndplatser flera gånger i veckan, och passerade skylten ”Berner Street (formerly Henriques Street)” praktiskt taget varje dag. Och mötte flera Ripperwalk-grupper ofta – och gått en Ripperwalk själv också för den delen. Läser gärna om fallen och slutar aldrig häpnas. 
 
Och hos Bolton får Jack the Ripper ta plats, då mördaren som den ganska oerfarna polisen Lacey Flint får tampas med. Mordet hon börjar jobba med indikerar inget särskilt, men när fler personer hittas mördade syns ett tydligt mönster av att seriemördaren i fråga kopierar Ripper. När hon får ett brev, skrivet i blod, råder det ingen tvekan – och mördaren verkar fixerad vid just henne… 
 
Jag gillar hela storyn och jag gillar även bifigurerna, så det råder ingen tvekan om att jag kommer att fortsätta att bekanta mig med Lacey Flint. Det är nämligen en sådan ”första-bok” i en serie som gör att det är uteslutet att inte få reda på mer. Mycket bra.