Kategori: 1980-tal

Vad händer om man vänder på Paris? av Viveca Lärn

 
Böckerna om Tekla och Ulle har kommit ut i elektroniska nyutgåvor, tack vare att Saga Egmont har den goda smaken att plötsligt ge ut en massa av mina gamla favoriter. Kul! Mot slutet av vårbingot behövde jag läsa en gammal favorit, och är det någon bok jag har läst säkert trettio gånger är det denna. Så det passade bra! Extra bra eftersom jag längtar till Frankrike och Paris. 
 
Det är en smart och söt historia om tolvåriga Tekla, vars konstnärspappa Tommy får ett stipendium för att åka och måla i Paris under en period. Tekla får ledigt från skolan tack vare pappans charm och vi får följa med – och det hinner hända mycket. Dialogen är precis så härlig som vi känner Viveca Lärn för och även om Tekla är lite lillgammal tycker jag att hon är en trovärdig tolvåring, där på gränsen till tonåring. Tweens existerade inte 1980, när boken först kom ut, men detta är en perfekt tween-bok om man vill ha något roligt och lagom spännande. Passar lika bra för nästan 38-åringar, särskilt de som är så förtjusta i Viveca Lärn (då Sundvall) som jag är och förblir. 

The Secret Diary of Adrian Mole, aged 13 3/4 av Sue Townsend

Till vårbingot som jag nämnt tidigare behövde jag även en bok från mitt födelseår, som är 1982. Det kom mycket bra detta år, såsom Purpurfärgen av Alice Walker, Tänd ett litet ljus av Maeve Binchy och andra boken om syskonen Tillerman av Cynthia Voigt, Dicey’s song, men dessa har jag ju läst och orkar inte läsa om. Något hyfsat kort behövde det vara, dessutom, ty tiden höll på att rinna ut för detta bingo och jag hade ett par besvärliga rutor att fylla. 
 
Men så landade blicken på The Secret Diary of Adrian Mole, som jag egentligen hade tänkt läsa till rutan ”en gammal favorit” – men jag tänkte om och lyssnade på denna istället. Och åh, vad jag älskar Adrian Mole. Jag älskar alla Townsends böcker ska sägas, men Adrian Mole är en tidig förälskelse och den första ”riktiga” boken jag läste på engelska i sjuan. Och det håller. Det är fortfarande så fruktansvärt roligt. Och hjärtknipande, ibland, men allra mest hysteriskt kul. Hela serien om Adrian Mole är otroligt bra, och jag ska nog försöka beta mig igenom dem allihop faktiskt. Skön sommarlyssning! 
 
Vad har vi då här? Jo, en engelsk kille i Ashby-de-la-Zouch som är 13 3/4 år gammal och intellektuell, till skillnad från sina slarviga föräldrar. Han skriver dagbok och skickar dikter till BBC och hjälper pensionärer med arga schäfrar och en fäbless för rödbetsmackor och är förtjust i Pandora Braithwaite och det är så välfunnet och härligt – allt paketerat i tonårsangst och en dysfunktionell familj. Fantastiskt. 

Älskaren av Marguerite Duras

Äntligen plockade jag en klassiker från den långa TBR-listan – och det var dags för Älskaren av Margurite Duras. Den nämndes när vi läste postkolonial litteratur på universitetet, men inte mer än så. Nu har jag läst den och jag njöt verkligen av texten, även om jag inte är helt säker på att jag förstod allt. Ibland har jag svårt att hänga med i flackande minnesbilder. 
 
Vår huvudperson är en namnlös fransyska, uppvuxen i Sa Dec, på en färja på väg tillbaka till sin internatskola i Saigon. Hon träffar en äldre kinesisk man, son till en affärsmagnat, accepterar skjuts i hans chaufförskörda limousin, och de inleder en relation. Varje dag därefter hämtar chauffören henne på internatet, och varje dag åker hon till kinesens ungkarlslya där de går upp helt i sin relation. 
 
Det blir en sorts omvänd kolonialistisk vinkel, då flickan är från en ganska fattig familj, hennes mor är änka och bipolär, och mannen är från en fin familj och arvtagare till en stor förmögenhet. Det är hans far som till slut tvingar relationen till sitt slut.  
 
Gestaltningen i boken är genial – texten flyter på ett riktigt härligt vis. Som sagt finns en hel del flackande minnesbilder, och det bästa brukar ju vara att då försöka att bara läsa och njuta av språket utan att bry sig om om man förstår allt. Jag är inte så duktig på det, men detta var bra övning. Särskilt som jag tänkte ge mig på att läsa på franska snart igen. Kanske inte just denna, dock… 🙂 

Skiten av Ulla Donner och Aldrig godnatt av Coco Moodysson

   

 
Resonemanget bakom dessa två i ett inlägg är så enkelt att jag läste dem på samma eftermiddag och båda är grafiska romaner. Och så matchar omslagen ganska fint! 
 
Ulla Donners Skiten handlar om ett gäng kollegor som jobbar på reklambyrå och går på AW efter att ha fått reda på att de eventuellt kommer att bli av med jobbet. Det blir ett omtumlande samtal om frihet, kapitalism, hur vettigt det egentligen är att jobba med potatisproteinköttsubstitutet PORV på jobbet och en önskan att egentligen bara spola ner sig i toaletten. Roligt, kritiskt och tankeväckande. 
 
Aldrig godnatt av Coco Moodysson är albumet som ligger till grund för paret Moodyssons film Vi är bäst – som jag tyvärr inte sett, men jag ska! Året är 1982 (bra årgång) och de mycket unga söderbönorna Coco, Klara och Matilda som har varit vänner sedan folkdansen på lågstadiet bestämmer sig för att starta punkband. Tyvärr har de inga instrument, men det ska nog lösa sig med det också. En underbart varm och rolig berättelse som jag har förstått fångar tidsandan perfekt. Jag minns ju inte så mycket från tidigt 80-tal av förklarliga skäl, men detta var som att läsa en kärleksförklaring till den tiden. Underbart! 

En dag, Jennifer av Risto Pakarinen

Peter Eksell börjar närma sig femtio, och det mesta har kört fast. Han driver ett eget IT-konsultbolag i Helsingfors, men tyvärr har han bara en kund – och den kunden säger upp hans tjänster. Kärlekslivet är stendött, han ser bara sina vänner på sociala medier, och ekonomin är på väg att rasa samman. 
 
Strax därefter får han ett brev på posten, från sin gamla lärare som för trettio år sedan fick alla elever att skriva brev till sig själva i framtiden. Och även om han inte har någon flygande bil eller äter pizza i tablettform till middag, som hans tonåriga jag förutspått, väcks massor av gamla minnen. Ett större röj i garaget gör inte nostalgin lättare. 
 
Efter en kväll med Tillbaka till framtiden på VHS kommer han plötsligt på vad han måste göra. Han måste ta sig tillbaka till åttiotalet, när livet var sprudlande och tillfredsställande, och han måste försöka få en andra chans med tonårskärleken Jennifer. Allt annat är uteslutet. 
 
Sagt och gjort – han stänger av mobilen och lämnar datorn hemma, och flyttar hem till sina föräldrar en bit ifrån huvudstaden. Där låter han håret växa och ägnar all sin tid åt sitt projekt. Men plötsligt dyker ännu ett projekt upp – biografen på den lilla orten har slagit igen och köpts upp av ett fastighetsbolag – men kanske, kanske kan Peters gamla dröm om att driva biografen bli verklighet? 
 
Fantastiskt charmig och härlig feelgood, men inte utan svärta och mörk humor. Det är underhållande, men väcker även en hel del tankar om nostalgi och ”det var bättre förr… eller?”. Osentimentalt trots nostalgin – jättetrevlig läsning. 
 
Boken är översatt från finska av Peppe Öhman (of Bokhora och Mellan Raderna fame) och det märks att det är en finlandssvensk person som har översatt, för somliga uttryck är så distinkt finlandssvenska och jag älskar det! Det enda exemplet jag kommer på nu är ”ge sparken åt någon”, men det finns mer och det är härligt. Passar perfekt, förstås. 
 
En annan mysig sak är att kapitlen i boken är benämnda efter låttitlar, och det finns en Spotify-lista som med fördel kan användas som kompanjon till boken – om man är inne på sådant 😉 
 
Boken finns att köpa här eller här. (Och jag ska passa på att erkänna att jag aldrig sett Tillbaka till framtiden, men vi har en plan…!) 

The Body (Höstgärning) av Stephen King

Vi hade Stephen King-tema med Bokbubblarna förra månaden. Jag försökte mig på Det, som ni kanske minns, men blev helt enkelt så överväldigad av att se att den bestod av 2500 e-bokssidor att det inte gick, trots att jag gillade den. Jag
tror att jag ska lyssna på den som ljudbok någon gång istället, sådär en timme om dagen – men den timmen fanns inte heller just nu – så jag tänkte om och bestämde mig för att välja en novell ur Årstider istället – och det blev Höstgärning eller The Body,
som ju ligger till grund för den underbara filmen Stand by me från 1986, med River Phoenix och Corey Feldman. Och Wil Wheaton, förstås. 
 
Som jag minns filmen stämmer den väl överens med texten – ung kille, tolv-tretton tror jag, leker under sin veranda och hör sin storebror och hans kompisar prata om att en död kropp hittats en bit bort. Han berättar om detta för sitt kompisgäng och
de bestämmer tillsammans att det vore en sorts vuxenrit att ta sig till platsen där kroppen finns för att se den. De säger till sina föräldrar att de ska ut och campa, men beger sig ut för att följa järnvägen till rätt plats.  
 
Alla pojkarna kommer från dysfunktionella hem, och jag tycker som jag skrivit förut att det är det socialrealistiska som King gör bäst. Nu har jag inte läst jättemycket av honom och är inte så intresserad av splatterskräck och blod (och blir heller
inte så skrämd av sådant), men jag tycker att han skriver dessa öden så fantastiskt bra, det kryper i kroppen av obehag. 
 
Jag tänker, vid tillfälle, läsa de övriga novellerna i Årstider – och den finns att köpa här eller här. 

Andres 1989 – 1998 och Lokko 1999 – 2009 av Andres Lokko

 

       
 
Tjugo års krönikor och andra texter av Andres Lokko är många pocketsidor, vill jag lova. Detta är två riktiga tegelstenar som jag släpade hem från bibblan – och nej, jag ska givetvis inte recensera dem, eller säga så värst mycket mer än att det var vansinnigt underhållande på sina ställen. Vissa intervjuer och krönikor läser jag med oerhört intresse och engagemang – vissa förstår jag knappt ett ord av. Och vissa bläddrar jag rakt förbi, om jag inte ens begriper rubriken och inledningen. Men det finns riktiga guldkorn för den som haft ett stort musikintresse under dessa år, och särskilt kanske för oss som är förtjusta i London. Lokko skriver ju fantastiskt bra, och hans intervjuer med tidiga indieidoler är ljuvliga. 
 
Första volymen, Andres, finns att köpa här eller här. Volym 2, Lokko, finns här eller här. Visst är de vrålsnygga sida vid sida? 

Göteborgs schamaner av Johan Nilsson

 
I september var jag på en mycket välbesökt kväll på Stadsbiblioteket där Maria Maunsbach, Malin Lindroth och Johan Nilsson läste ur sina pinfärska böcker – det var otroligt roligt och inspirerande, och jag blev så förtjust i Nilsson och hans text ur Göteborgs schamaner. Jag älskar ju en bra göteborgsbok och det lät lovande redan från start. Så när boken väl var släppt kontaktade jag Thorén och Lindskog och bad om att få läsa och recensera, och det fick jag! Tack snälla förlaget. 
 
Det finns två tidsplan i Nilssons roman – först och främst är det 1989. Felix har flyttat från Hyltebruk till Göteborg, främst för att gymnasiekärleken Kattis ska dit för att plugga. Hon flyttar in i ett kollektiv i Vasastan och han hittar ett studentrum och börjar jobba deltid på restaurang. 
 
I Kattis kollektiv finns intressanta personligheter. Ulf, som skriver av en roman i sin helhet flera gånger om då han tror att detta ska göra honom till en bättre författare, till exempel, och paret Jasmine och Stefan som sysslar med elektronisk musik och har en dator – det hörde inte till vanligheterna på 1980-talet. Lägenhetskontraktet ägs av en mystisk islänning som sägs ha kontakt med andar och som driver en liten butik i Linnéstaden med diverse medel som sägs kunna fixa det mesta. En natt i kollektivet hamnar Felix i fel tjejs säng, ett gäng schamaner försöker bota en svårt sjuk man i vardagsrummet och efter den natten blir ingenting som förut. Även om den sjuke mannen reser sig från sjukbädden och går genom rummet är han död några veckor senare. 
 
Vi möter Felix för första gången många år senare. Han är nyskild, och står utanför en advokatbyrå på Järntorget när han får syn på en person som sopar framför en butik – vilket är precis vad som hände när han för första gången ramlade över den mystiska butiken i Linnéstaden – och börjar fundera på de gamla vännerna och bekanta. Ägde de någon skuld i den sjuke mannens död? Han beslutar sig för att ta reda på så mycket han kan. 
 
Göteborg spelar en huvudroll i romanen och det är nog faktiskt skildringarna av min älskade stad som resonerar högst hos mig. Det är så fantastiskt bra! Jag rör mig i områdena där boken utspelar sig hyfsat ofta, särskilt förra helgen befann jag mig på såväl Järntorget som Andra Långgatan, och jag gick gymnasiet på Schillerska och kan gatorna däromkring som i min egen ficka. Mycket bra! Men handlingen är spännande också – upplösningen, eller vad man ska kalla det, på en elektronisk konsert på hemlig lokal, är riktigt kittlande. Jag gillar dessutom verkligen hur allt knöts ihop. 
 
1989 började jag grundskolan och har alltså endast barnaminnen därifrån, men läs gärna Annas fina text, om nostalgi och staden på den tiden. Detta är även månadens bok hos Bokbubblarna, jag ser fram emot att prata med de andra på torsdag! 
 
Boken finns att köpa här eller här! 

The wrong boy / Den andra pojken av Willy Russell

                                 

      
 
Detta boktips fick jag från Fredrik Strages Fans – ni vet hur förtjust jag är i intertextualitet – och det blev en lite skumpig resa att ta sig igenom. Den svenska biblioteksboken visade sig vara en gigantisk tegelsten som jag inte ens kunde läsa i sängen för den var så tung (ja, jag blir genast klen i armarna när jag lägger mig ner) – försökte få tag på en vettig e-bok men lyckades inte där heller, men hittade en ljudbok på Storytel, inläst av författaren. Hurra! Sedan insåg jag dock att det var en förkortad version, men resonerade som så att om författaren har läst in den är han nöjd med förkortningen, och även att det som är bortklippt antagligen är en massa fruktansvärt dåliga (men roliga) låttexter som huvudpersonen skriver. Därmed blev det alldeles ypperligt att lyssna på den förkortade versionen, som ändå var ganska många timmar lång. 
 
Men, det ska sägas – även jag, som bott i Storbritannien i ett antal år och hört och jobbat med de flesta dialekter, tyckte att det var en riktig utmaning att förstå Russells riktigt breda dialekt. Han pratar dessutom lite smågrötigt, så om du tycker att det är svårt med dialekt så lyssna sakta till en början. Men missa för all del inte, för detta är en riktigt bra bok. 
 
Liksom i How the trouble started möter vi en ung man, som en gång utpekats för att ha gjort något fruktansvärt. Och även här är modern ensamstående, då pappan blev förälskad i en banjo och drog när Raymond Marks, som huvudpersonen heter, var liten. Han har stort stöd och utbyte av sin mormor som önskar att hon gift sig med Jean-Paul Sartre – eller John Paul, som hon kallar honom – hon är änka, eftersom morfar ramlat ner från taket när han skulle ställa in parabolantennen för att få in porrkanaler. Som ni hör finns det definitivt ett stort mått humor här. Herregud, vad jag har skrattat åt vissa bitar. 
 
När vi träffar Raymond är han på väg till Grimsby, där han ska börja på sitt första arbete på en byggarbetsplats. Vi träffar honom helt och hållet genom breven han skriver till Morrissey (ja, den gamle svinpälsen men när boken skrevs var han fortfarande snäll), som han beundrar något alldeles gränslöst, och det är för Morrissey som han berättar om allt som händer och framför allt, om allt som har hänt. Det är snabba ryck och vansinniga svängar, det är väldigt mycket tidsmarkörer från 80- och 90-tal och det är väldigt brittiskt, särskilt nordengelskt. Jag älskar det, förstås. Rakt igenom. 
 
Boken verkar svår att få tag på (hittade en engelsk häftad här dock) men ljudboken är verkligen inte dum när man väl får ordning på huvudet. Värt att nämna här är även att det är Willy Russell som skrivit pjäserna Blodsbröder, Educating Rita och Shirley Valentine, som vi alla nog hört talas om. Jag planerar att åtminstone läsa Shirley Valentine snarast möjligt, då det inte är längesen den gick på Lorensbergsteatern med Maria Lundqvist (ni vet, Sally) i huvudrollen. 

Linnea i målarens trädgård av Christina Björk och Lena Anderson

 
Min kusin Emma hade denna när vi var små, och det var tack vare den som jag blev nyfiken på både Monet och hans trädgårdar. Monets tavlor har jag sett på diverse museum – bland annat Göteborgs konstmuseum, faktiskt – men trädgårdarna är inget man bara ramlar över. Därför var det extra roligt att en utflykt till Giverny och trädgårdarna ingick i Frankrikeresan jag gjorde under årets semester! 
 
Och det blev förstås väldigt roligt att reseledaren läste hela Linnea i målarens trädgård för oss på bussen dagen innan vi kom dit! Även de som hade noll intresse av vare sig Monet eller trädgårdarna fick upp ögonen och trots den oerhörda hettan väl där tror jag att alla tyckte mycket om besöket. Här kan du se massor av bilder, om du vill! 
 
Boken handlar om Linnea som får chansen att resa med en äldre vän till Paris och därifrån göra utflykter – två, faktiskt – till Giverny och trädgårdarna. Hon får lära sig massor om konst och impressionism och faktiskt även träffa ett av Monets styvbarnbarnsbarn! 
 
Det är en helt underbar berättelse – denna gången fick jag ju inte se på bilderna, men Lena Andersons illustrationer är ljuvliga. Jag upptäckte även att det blivit film av Linnea, som jag måste försöka se. Missa inte denna – ett riktigt bra presenttips också. Har översatts till flera språk dessutom!