Jag ser allt du gör av Annika Norlin

 
Jag läser inte så mycket noveller – av någon anledning har jag svårt att motivera mig. Men – Annika Norlin är en stor favorit, jag älskar hennes texter såväl på svenska som Säkert! och på engelska som Hello Saferide, så det var givet att åtminstone försöka med denna. Jag tänkte att det kan ju få ta några månader eller så, en novell här och en där, men prova måste jag. 
 
Och inte tog det några månader inte. Detta är helt fantastiskt bra. En otrolig ton, av melankoli och glesbygd och resande och sökande, om ett gäng människor på väg någonstans, där det skaver. 
 
”På vägen mellan Jokkmokk och Kåbdalis, i skuggan av den största sorgen man kan bära, börjar en sång växa fram. Inget märkvärdigt, fem strofer bara, men kvinnan som sjunger dem känner hur stegen går lättare för varje rad. Hon går söderut.”
 
Jag vet inte vad mer jag ska säga förutom att jag rekommenderar denna till alla. Det finns något här för alla, för novellerna handlar om livet och alltet. Älskade. 
 
Boken finns nu som ljudbok, inläst av Olof Wretling. Jag var lite för snabb, den fanns inte inläst när jag läste den, men jag kan tänka mig att den funkar alldeles utmärkt även i det formatet. Jag kanske måste läslyssna om den, när jag tänker efter. 

Tillbaka till den lilla ön i havet av Jenny Colgan

Jag var lagom såld på, men inte avogt inställd till, första boken om Flora och den lilla skotska ön Mure – Sommar på den lilla ön i havet. Denna gången ska jag avstå ifrån att skriva stränga saker om dessa svenska titlar, för ni kan ju det vid det här laget, inte sant? 😉 Så visst plockade jag upp även denna när jag behövde något snällt och rosa. 
 
Men det är inte bara snällt och rosa – inte alls, faktiskt. Men underhållande är det och visst finns det feelgood här också. 
 
Flora har börjat vänja sig vid livet på Mure. The Summer Seaside Kitchen går bra, och relationerna inom familjen också – men det går sisådär med pojkvännen och före detta chefen Joel, som visserligen valt att stanna på ön, men som är frånvarande och inte vill släppa henne in på livet. 
 
Och bästa väninnan Lorna kämpar också med kärleken. Hon är galen i öns läkare Saif, flykting från Syrien, men han sliter med att vinna förtroende hos de traditionella öborna samtidigt som han väntar otåligt på att få reda på vad som hänt med hans familj, som splittrades på vägen från Syrien. Det kommer nyheter, och nyheterna lämnar ingen oberörd. 
 
Som sagt – det är underhållande, det är feelgood à la Storbritannien, men det finns mycket som är väldigt drabbande och rörande också. Jag tycker att Colgan lyckas bra med balansen – det är inte det lättaste att undvika total sockerchock eller totalmörker när både viktiga, stora, upprörande ämnen och romantik ska in i en och samma roman. 

Grown Ups av Marian Keyes

En riktig tegelsten från Marian Keyes, som trots lite sviktande kvalité är en av mina favoriter när det gäller relationsromaner och humor med svärta. Jag lyssnade på boken, och Keyes läser den själv, vilket är väldigt mysigt. Det gäller att inte vara alltför obekant med irländsk engelska, dock, för hur mysigt det än är är det ibland svårt att uppfatta slang och uttryck. Men det är inga större bekymmer. Man lär hänga med ändå. 
 
Familjer och relationer är Keyes forte, och även här är det en stor familj som står i centrum. Det är Johnny Casey och hans två bröder Ed och Liam som utgör navet, sedan har de vackra, lyckade fruar också och en hel massa barn. (Det är nästan lite för många barn, jag var inte helt säker på vem som hörde ihop med vem ens framåt slutet.) 
 
Johnnys fru Jessie är kanske den jag tänker på som huvudperson, först och främst. Hon driver ett litet imperium med italiensk mat, delikatessbutiker och sådant över hela Irland och har gott om pengar. Därför insisterar hon på att bjuda hela familjen på diverse fester, middagar och helger när det är en högtid som ska firas. 
 
Och under ytan bubblar såklart massor av mer eller mindre delikata problem. Det går ganska bra att hålla allt dolt, åtminstone för det mesta – tills Eds fru Cara får hjärnskakning och plötsligt öppnar munnen under Johnnys födelsedagsmiddag och berättar allt om alla. Och det är där boken börjar, och vi får sedan ta del av diverse tillbakablickar, de flesta (kanske alla, jag kommer inte ihåg) i relation till en eller annan högtid. 
 
Det är ett smart sätt att inleda boken, för vi som läsare får hintar om vad som komma skall. Jag minns att jag började lyssna på väg hem från jobbet och fick spola tillbaka efter en kvart för jag trodde att jag hade börjat på fel ställe – men det hade jag ju inte, det var bara aningar om vad som komma skulle. Smart dramaturgi! 
 
Och Keyes håller måttet, med en otrolig humor men definitivt inte utan mörker och svärta. Relationerna är otroligt intressanta liksom de situationer som persongalleriet, kollektivt och separat, försätter sig i. Njutbart! 

Snöstorm av Augustin Erba

Ibland är jag lite långsam med att läsa de där böckerna som ”alla” läser, men jag hörde mycket gott om Snöstorm och utsåg den till bussbok under en vecka i mars. Den passar bra som ljudbok, det är lätt att hänga med och det är författaren själv som läser, vilket alltid är trevligt. (Dock, ska sägas, höll jag på att bli galen på somliga ords uttal, men det kanske är jag som är obildad.) 
 
Tomas lever ett ganska vanligt liv, som IT-konsult, sambo och pappa till två pojkar. När han en dag sitter på tåget mellan Stockholm och Malmö orsakar en snöstorm ett stopp i trafiken någonstans i närheten av Mjölby. På väg till bistron hör han någon ropa hans namn och det visar sig vara Livli, ungdomskärleken från studieåren, och plötsligt kommer alla minnen rusande tillbaka. Inte olikt ett snabbtåg, faktiskt. 
 
Vi får följa Tomas genom barndomen, en ledsam historia om en pappa som lämnar familjen och flyttar till USA, och en mamma som blir svårt psykiskt sjuk, och en morbror som får ta ansvar för Tomas men gör allt som en vuxen inte ska göra. Om Tomas flykt in i matematiken. Och om hur Tomas flyr boendet hos morbrodern så fort han kan börja på universitetet och flytta in i ett studentrum, och hur han där, på den smått klaustrofobiska högskolan, hittar vänner – där ibland Livli, vars öppna och frigjorda personlighet är så långt ifrån Tomas egen karaktär man kan komma, men som får honom att tina upp och som påverkar hans val och vägar. 
 
Det är en riktigt fin berättelse, Erbas språk är fantastiskt och det sker en karaktärsutveckling som jag ibland kan sakna i romaner som främst består av minnen och tillbakablickar. Mycket melankoli och ångest, men även, då och då, en känsla av förväntan och tillförsikt. Bra! 

Älskaren av Marguerite Duras

Äntligen plockade jag en klassiker från den långa TBR-listan – och det var dags för Älskaren av Margurite Duras. Den nämndes när vi läste postkolonial litteratur på universitetet, men inte mer än så. Nu har jag läst den och jag njöt verkligen av texten, även om jag inte är helt säker på att jag förstod allt. Ibland har jag svårt att hänga med i flackande minnesbilder. 
 
Vår huvudperson är en namnlös fransyska, uppvuxen i Sa Dec, på en färja på väg tillbaka till sin internatskola i Saigon. Hon träffar en äldre kinesisk man, son till en affärsmagnat, accepterar skjuts i hans chaufförskörda limousin, och de inleder en relation. Varje dag därefter hämtar chauffören henne på internatet, och varje dag åker hon till kinesens ungkarlslya där de går upp helt i sin relation. 
 
Det blir en sorts omvänd kolonialistisk vinkel, då flickan är från en ganska fattig familj, hennes mor är änka och bipolär, och mannen är från en fin familj och arvtagare till en stor förmögenhet. Det är hans far som till slut tvingar relationen till sitt slut.  
 
Gestaltningen i boken är genial – texten flyter på ett riktigt härligt vis. Som sagt finns en hel del flackande minnesbilder, och det bästa brukar ju vara att då försöka att bara läsa och njuta av språket utan att bry sig om om man förstår allt. Jag är inte så duktig på det, men detta var bra övning. Särskilt som jag tänkte ge mig på att läsa på franska snart igen. Kanske inte just denna, dock… 🙂 

Happy fat: hur du tar plats i en värld som krymper dig av Sofie Hagen

 
 
Tack HarperCollins för recensionsex av denna fina! Jag läste och lyssnade lite om vartannat. Ljudboken är inläst av Stina Wollter, som passar perfekt för detta. Dels är hon själv kroppsaktivist, dels har hon en fantastisk röst och ton för att läsa Hagens text, som är både extremt rolig och väldigt rörande. 
 
Det handlar om rätten till sin kropp, oavsett storlek och form. Om att sluta banta och ta stegen, om än några i taget, mot att älska sin kropp, för allt den gör för en, för allt den kan och för allt den orkar. Och förstås även när den inte kan och orkar. 
 
Det handlar om sjuka kroppsideal, om internaliserad fettfobi, om att utmana var dessa ideal och denna fobi för något som är olikt idealen faktiskt kommer ifrån. 
 
Insiktsfullt, väldigt humoristiskt och självutlämnande med en gigantisk skopa självdistans – som ju ofta är det roligaste som finns. Det finns mycket att bära med sig ur Hagens bok, vad man än har för relation till sin egen kropp, för de allra flesta har fortfarande åsikter om hur kroppar får och ska se ut för att vara ”fina” eller ”rätt”. Detta är uråldrigt. Och otroligt tråkigt. Bring on the liberation. 

Requiem på Dimön av Mariette Lindstein

 

 

Det är snart tre år sedan jag läste tredje boken om Dimön (läs här, om du vill), och trodde att det var slut i och med Sektens barn. Men det var det inte, och det var ju en trevlig överraskning. Tack HarperCollins för recensionsexemplaret! 
 
Det har gått två år sedan vi senast besökte Dimön. Herrgården står tom, då Franz Oswald drabbades av en stroke efter att ha offrat sin egen son för att rädda Julia Bauman, Sofias dotter, och befinner sig nu på rehabiliteringshem. Han gör dock stora framsteg som läkarna aldrig trott vara möjliga, och han är mycket målmedveten. Men även känslig, på ett helt nytt, skrämmande sätt. 
 
Julia jobbar som redaktionassistent på en modetidning, där hon vill göra större och bättre jobb. Hon bor tillsammans med Franz andre son, i en något oklar relation. När tidningen vill ha ett stort reportage om just Franz Oswalds nya projekt, som han kallar Requiem på Dimön, vet Julia att hon bara måste få jobbet. 
 
Allt snurrar givetvis väldigt fort, och med Franz vid rodret blir detta en skrämmande och fängslande berättelse om manipulation och vad som händer när fel personer får makten. Liksom i de tidigare böckerna kan jag bli rasande på huvudpersonerna som gör så dumma saker och fattar så riskabla beslut – men påminns sedan om att det är ju preecis detta som händer i sekter vilket Lindstein gestaltar på ett sätt som verkligen sjunker in. Skickligt, spännande och skräckinjagande. 

Ingen returbiljett av Maria Lang

 

 
Det är en blandad skara männskor som kliver på snabbtåget Mälardalen – där ibland författarinnan Almi Graan. Till synes alldeles vanliga människor – men en av dem kommer aldrig mer att kliva på ett tåg, för han stryps under resans gång. Och det är inte bara mannens mord som förbryllar, för när Christer Wijk kommer till platsen har hela tåget försvunnit. 
 
Det är rätt mysigt och puttrigt som vanligt med Lang, men jag saknar ju Puck och Einar i alla de senare böckerna. Almi är ganska härlig hon också, men det var onekligen bäst i början. 

Dödslistan av Anna Jansson

 

 
Man vet vad man får med Anna Janssons Maria Wern – detta är bok tjugoett i serien, och jag har absolut inte tröttnat. Jansson lyckas bra med att ta upp aktuella ämnen i böckerna, och så även här, där sexuella övergrepp och maktmissbruk behandlas. 
 
En ung kvinna, Agnes, anförtror sig efter många års övergrepp till en barnmorska, som bjuder in henne till en hemlig Facebookgrupp för utsatta kvinnor som hon kallar för Ullsaxen. Parallellt med detta hittas ett antal misstänka men friade våldtäktsmän och sexförbrytare mördade på Gotland – alla nakna, alla med namnet Erinya inristat i huden och alla stympade med – en ullsax. 
 
Det låter ju som om morden skulle lösa sig själva – men naturligtvis är det inte riktigt så enkelt. Maria Wern och de andra får slita hårt för att komma få bukt med fallet. Samtidigt tvingas Marias kollega Jarita ännu en gång genomgå en rättegång männen som våldtagit henne och överklagat i hovrätten. 
 
Visst är det spännande, men framför allt är det just dessa viktiga ämnen som fastnar hos mig efter läsningen. Om makt, om städer där mäktiga män får fri lejd på grund av sagda makt, om utsatta kvinnor och hur de bemöts. Mycket bra. 

At Bertram’s Hotel av Agatha Christie

 

 
Jag började ta mig igenom alla Miss Marple-böcker för säkert tolv år sedan, plöjde en hel hög och tappade sedan bort det hela när jag hade tre-fyra stycken kvar.Men nu närmar jag mig slutet – det är bara Nemesis kvar. Och ja, jag suger på den ett tag… 
 
At Bertram’s Hotel är en riktigt härlig skildring av 60-talets London – men inte ur Swinging London-perspektivet, utan här befinner vi oss på ett riktigt fint gammaldags hotell i Mayfair, som är stolta över att fortfarande behålla den edvardianska känslan, trots att världen omkring förändrats. Miss Marple är på semester och trivs finfint på Bertram’s, som till och med har sköna höga fåtöljer anpassade för äldre damer som inte kommer upp ur djupa, moderna möbler. 
 
Men som vi vet händer det förr eller senare grejer när Miss Marple är med – domprost Pennyfather försvinner och detta måste redas ut, delvis med hjälp av Miss Marple (som inte spelar en jättestor roll i handlingen). Bertram’s är fullt av gamla officerare, rika amerikaner och aristokrater och det är en riktig soppa att klara upp. Och spännande är det! Men jag gillar när Miss Marple är lite mer inblandad än hon är här. Men det är klart, hon måste vara i 120-årsåldern så det börjar väl bli dags att retirera 😉