Det är snart tre år sedan jag läste tredje boken om Dimön (läs här, om du vill), och trodde att det var slut i och med Sektens barn. Men det var det inte, och det var ju en trevlig överraskning. Tack HarperCollins för recensionsexemplaret!
Det har gått två år sedan vi senast besökte Dimön. Herrgården står tom, då Franz Oswald drabbades av en stroke efter att ha offrat sin egen son för att rädda Julia Bauman, Sofias dotter, och befinner sig nu på rehabiliteringshem. Han gör dock stora framsteg som läkarna aldrig trott vara möjliga, och han är mycket målmedveten. Men även känslig, på ett helt nytt, skrämmande sätt.
Julia jobbar som redaktionassistent på en modetidning, där hon vill göra större och bättre jobb. Hon bor tillsammans med Franz andre son, i en något oklar relation. När tidningen vill ha ett stort reportage om just Franz Oswalds nya projekt, som han kallar Requiem på Dimön, vet Julia att hon bara måste få jobbet.
Allt snurrar givetvis väldigt fort, och med Franz vid rodret blir detta en skrämmande och fängslande berättelse om manipulation och vad som händer när fel personer får makten. Liksom i de tidigare böckerna kan jag bli rasande på huvudpersonerna som gör så dumma saker och fattar så riskabla beslut – men påminns sedan om att det är ju preecis detta som händer i sekter vilket Lindstein gestaltar på ett sätt som verkligen sjunker in. Skickligt, spännande och skräckinjagande.
Stories from the city, stories from the sea 