Äntligen plockade jag en klassiker från den långa TBR-listan – och det var dags för Älskaren av Margurite Duras. Den nämndes när vi läste postkolonial litteratur på universitetet, men inte mer än så. Nu har jag läst den och jag njöt verkligen av texten, även om jag inte är helt säker på att jag förstod allt. Ibland har jag svårt att hänga med i flackande minnesbilder.
Vår huvudperson är en namnlös fransyska, uppvuxen i Sa Dec, på en färja på väg tillbaka till sin internatskola i Saigon. Hon träffar en äldre kinesisk man, son till en affärsmagnat, accepterar skjuts i hans chaufförskörda limousin, och de inleder en relation. Varje dag därefter hämtar chauffören henne på internatet, och varje dag åker hon till kinesens ungkarlslya där de går upp helt i sin relation.
Det blir en sorts omvänd kolonialistisk vinkel, då flickan är från en ganska fattig familj, hennes mor är änka och bipolär, och mannen är från en fin familj och arvtagare till en stor förmögenhet. Det är hans far som till slut tvingar relationen till sitt slut.
Gestaltningen i boken är genial – texten flyter på ett riktigt härligt vis. Som sagt finns en hel del flackande minnesbilder, och det bästa brukar ju vara att då försöka att bara läsa och njuta av språket utan att bry sig om om man förstår allt. Jag är inte så duktig på det, men detta var bra övning. Särskilt som jag tänkte ge mig på att läsa på franska snart igen. Kanske inte just denna, dock… 🙂
Stories from the city, stories from the sea 