Stories from the city, stories from the sea

 

Vi följer Vanessa Wye såväl som femtonåring, då hon dras in i en relation med sin karismatiske engelsklärare på internatskolan där hon går, och som trettiosjuåring, när #metoo briserar och en elev anmäler Vanessas tidigare förövare (jo, för det var han) för sexuella trakasserier och tar kontakt med henne. Vanessa ställs inför valet att hålla tyst och skydda Jacob Strane, och fortsätta att tro på sin egen livslögn om att hon var jämställd i deras relation, eller tala sanning och definiera om hela sitt förflutna. Kan hon göra så mot Jacob, som hon ändå tror sig ha älskat? 

 

Minnen och trauman löper parallellt – det som Vanessa tror är fina och häftiga minnen från tonårstiden då hon upplevde den första förälskelsen och fick utforska sin sexualitet tillsammans med Strane, och hennes insikter ju mer hon minns, tänker efter och bearbetar. 

 

Intimt, intensivt, skrämmande och väldigt engagerande. Dock – den är för lång. Och för upprepande. Ibland började jag undra om jag hade börjat på fel sida, för det kändes som om jag hade läst exakt samma scen sist jag läste en bit, men det är helt enkelt lite tjatigt. Det finns nog en poäng med det också, men det är inte mitt bästa grepp. Somliga bitar är helt lysande, dock. 

 

JA, säger jag rungande, det blir det verkligen. Ännu en lysande spänningsroman från Norrbottens inland, klaustrofobisk glesbygd där alla känner alla och framför allt vet allt om varandra. Byn där handlingen utspelar sig heter till och med Ödesmark, och ligger strax utanför Arvidsjaur. Här bor Liv, tillsammans med sin vresige far Vidar och tonårssonen Simon. 

 

Det tittas på den ovanliga familjen med undrande blickar. Det hör inte till vanligheterna, att tre generationer bor ihop på det viset. Varför har Liv stannat hos Vidar, och varför jobbar hon på bensinmacken på kvällarna när det sägs att Vidar är så otroligt rik efter sina stora skogsaffärer? 

 

Något händer som sätter igång den riktiga spänningen, men det är spännande redan från början, då Jacksons gestaltning av människorna är så otroligt väl utförd. Miljöerna likaså, jag har aldrig varit i dessa krokar men jag kan se allt framför mig utan bekymmer. 

 

Det är tätt, intensivt, spännande och oförutsägbart och så himla, himla bra. Familjedramat är minst lika spännande som mysteriet i handlingen. Fantastiskt. 

 

Jag hade lite svårt att ta mig in i handlingen, då romanen börjar med 150 sidor om hur de två poliserna som står i centrum kom i kontakt med varann genom boxningen innan de blev kollegor. Det var alldeles för långdraget för en person med den koncentrationsförmåga jag besatt i våras, så kan man väl säga. Men sedan blir det spännande – och lite kaotiskt. 

 

Buck Bleichert och Lee Blanchard hamnar i utredningen av vad som hänt en okänd kvinna som hittas dö och delad i två bitar på en ödetomt i Los Angeles 1947. Hon går under namnet The Black Dahlia, och det blir deras uppgift att ta reda på vem hon är, hennes bakgrund, och förstås – vad det är som hänt henne. Det blir en riktig berg-och-dalbana, full av korruption och fulspel, och visst är det spännande. Dock ingenting som egentligen ger mig mersmak på Ellroy – i alla fall inte just nu. Det är dock ingen tvekan om att det gav mig mersmak på att läsa om fallet Elizabeth Short – The Black Dahlia – och vi vet väl alla vad som händer när man börjar Wikipedia-forska, det kan bli mycket kunskap på ett litet sidospår… 

Nästa bok i #karantänkrim blev Spelaren av Harlan Coben. Jag såg tv-serien Främlingen, som är baserad på en annan av Cobens böcker strax innan, och tänkte att det kunde vara spännande att prova honom. Jag har fördomar mot manliga amerikanska thrillerförfattare och de infriades nog här – det är hårdkokt och testosteronstint och så vidare, men man får ta det för vad det är. Det är underhållande, också. 

 

Detta är första boken om Myron Bolitar – sportagent med ett förflutet som basketproffs och med en juridikexamen från Harvard i bagaget. När en av hans klienter, den unge lovande quarterbacken Christian Steel anklagas för att vara inblandad i försvinnandet av en kvinna på hans college, Kathy Culver, släpper Myron allt för att hjälpa sin klient. Han tar kontakt med sin wingman, en narcissistisk kampsportsgalning vid namn Win, för att försöka nysta i fallet – men spelet är fult och insatserna höga och det blir – givetvis – rafflande som bara den. 

 

Jag lyssnade mestadels på denna, i inläsning av Reine Brynolfsson, och baxnade med jämna mellanrum av de dåliga skämten. Himmel! Det kan vara tidsandan – boken kom ut 1995 – eller översättningen, men ibland var det bara förskräckligt. Dock spännande och absolut underhållande. Jag vet inte om jag orkar med mer om just Myron Bolitar, men jag ska nog passa på och läsa Främlingen någon gång framöver ändå. 

 

I If I never met you, som fått titeln Vi kunde lika gärna aldrig nånsin mötts på svenska (jag gillar verkligen HarperCollins drag att översätta titlarna till lämpliga popsångsreferenser), träffar vi Laurie som är i chock efter att hennes partner sedan tonåren lämnar henne för en annan kvinna. De har varit tillsammans i arton år, och det är det sista hon väntat sig. Till råga på allt jobbar de på samma advokatbyrå och måste alltså ses varenda jäkla dag framöver. Suck. 

 

På byrån jobbar även Jamie, som kämpar för att bli delägare men för att kunna imponera på de äldre delägarna behöver han en lämplig kvinna vid sin sida. (Jadå, så gammalmodigt är det nog fortfarande i England.) Laurie vill ha någon hon kan göra Dan, exet, svartsjuk med. Av en händelse träffas Laurie och Jamie i en hiss som fastnar, och de kommer på den lysande idén att skapa en fauxmance, en låtsasromans väl uppbyggd med bilder och allt i sociala medier som ett modernt förhållande kräver. Enkelt, eller hur? 

 

Naturligtvis är det inte riktigt så enkelt, då det visar sig att Laurie och Dan har en hel del gemensamt. Och tiden de tillbringar tillsammans visar sig vara hemskt trevlig. Vilken soppa, va? 

 

Som sagt – kul, fräscht och inte utan mörker. Otroligt underhållande. Jag lyssnade på den i inläsning av Sara Novak, och den passar fint i det formatet. 

 

Abigails bästa väninna Emma, som hittade hennes kropp, lider särskilt av de gamla minnena som plötsligt kommer tillbaka. 

 

Vera Stanhope hör egentligen inte hemma i distriktet, men får uppgiften att komma och se över utredningen som gjordes då, och som fällde Jeanie Long för mordet. Hon gillar inte Yorkshire-borna och Yorkshire-borna gillar inte henne – en utböling från Northumberland! – men hon nystar i historier och lirkar med ortsborna och naturligtvis är hon rätt kvinna för jobbet. För de flesta jobb, faktiskt! Jag är otroligt förtjust i Vera Stanhope, även i Brenda Blethyns tappning i TV-serien, som nu förresten kommit med en ny säsong på SVT Play för den som är sugen. Två avsnitt har släppts hittills, vi såg halva första igår kväll och den är väldigt välgjord. 

 

Och välgjord är även denna deckarhistoria. Helt rätt nivå av spänning och fri från de saker som jag brukar störa mig på i deckare nu för tiden, där upplösningen nästan alltid befinner sig i en källare eller på en ö eller någon annan isolerad och besvärlig plats där de alltid antingen saknar a) mobiltelefon b) batteri i mobiltelefonen eller c) mobiltäckning. (Det kan hända att detta hänt även i Cleeves berättelser, men det har jag i så fall förträngt.) Vera löser mord på ett stillsamt men knivskarpt sätt. Alltid ett nöje, alltid spännande, alltid välskrivet.  

 

Detta är bok två i serien om Vera, som av någon anledning började längre in i den svenska utgivningen. Men det spelar inte så stor roll, till skillnad från många andra detektiver, poliser och andra utredare vars kärleksliv och familjeliv är stormigt och vilt är Veras betryggande stabilt, om än lite ledsamt ibland. 

 

Nico har flyttat till Uppsala från Dalarna, för att bo hos sin moster (och hennes minitax) och gå allmänestetisk linje på gymnasiet. Hen har bytt namn, hårfärg och ska förhoppningsvis även byta liv. Bli en sådan där person som alla magiskt och magnetiskt dras till. Nu ska det börja, livet!  

 

Men det är ju givetvis inte så enkelt. Men hen får nya vänner, Beata, Gabriel och Hedvig. Miljön är öppen, ingen sticker ut något nämnvärt även om de definitivt skulle göra det på Nicos förra hemort, man får vara sig själv helt enkelt. Det är en underbar miljö att få leva sig in i genom läsningen – allt som oftast när jag läser gymnasieskildringar baxnar jag så smått över hur hemskt det verkar vara, med mobbing och allmänt barnsliga ungdomar och fyllefester i skogar och grejer. 

 

Nu gick jag själv på en gymnasieskola som nog i mångt och mycket liknar Sibylla Allmänestetiska Läroverk där Nico och hens vänner går, visserligen gick jag inte något estetiskt program men halva skolan gjorde det och skolmiljön var något liknande det vi möter här. De allra flesta var vuxna och det var just inkluderande och trevligt och ganska vuxet. Befriande att läsa om detta istället för alla jobbiga skolskildringar. 

 

Fast nog är det jobbigt i alla fall, för även om Nico tror att hen vet vem hen är så är det inte riktigt så enkelt. Känslor uppstår liksom situationer som inte är helt enkla att hantera. Men med goda vänner och goda värderingar kan det ju bara bli bra. Underbart fin ungdomsbok!