Ännu en bok ur #karantänkrim – den sista vi hann med för denna gången. Vi hade den båda två på läslistan så det passade ju utmärkt. En lite annorlunda kriminalroman, snarare än psykologisk thriller kanske, men bra. Och kriminell, så att säga.
Vi följer Vanessa Wye såväl som femtonåring, då hon dras in i en relation med sin karismatiske engelsklärare på internatskolan där hon går, och som trettiosjuåring, när #metoo briserar och en elev anmäler Vanessas tidigare förövare (jo, för det var han) för sexuella trakasserier och tar kontakt med henne. Vanessa ställs inför valet att hålla tyst och skydda Jacob Strane, och fortsätta att tro på sin egen livslögn om att hon var jämställd i deras relation, eller tala sanning och definiera om hela sitt förflutna. Kan hon göra så mot Jacob, som hon ändå tror sig ha älskat?
Minnen och trauman löper parallellt – det som Vanessa tror är fina och häftiga minnen från tonårstiden då hon upplevde den första förälskelsen och fick utforska sin sexualitet tillsammans med Strane, och hennes insikter ju mer hon minns, tänker efter och bearbetar.
Intimt, intensivt, skrämmande och väldigt engagerande. Dock – den är för lång. Och för upprepande. Ibland började jag undra om jag hade börjat på fel sida, för det kändes som om jag hade läst exakt samma scen sist jag läste en bit, men det är helt enkelt lite tjatigt. Det finns nog en poäng med det också, men det är inte mitt bästa grepp. Somliga bitar är helt lysande, dock.
Stories from the city, stories from the sea 