Spelaren av Harlan Coben

 

Nästa bok i #karantänkrim blev Spelaren av Harlan Coben. Jag såg tv-serien Främlingen, som är baserad på en annan av Cobens böcker strax innan, och tänkte att det kunde vara spännande att prova honom. Jag har fördomar mot manliga amerikanska thrillerförfattare och de infriades nog här – det är hårdkokt och testosteronstint och så vidare, men man får ta det för vad det är. Det är underhållande, också. 

 
Detta är första boken om Myron Bolitar – sportagent med ett förflutet som basketproffs och med en juridikexamen från Harvard i bagaget. När en av hans klienter, den unge lovande quarterbacken Christian Steel anklagas för att vara inblandad i försvinnandet av en kvinna på hans college, Kathy Culver, släpper Myron allt för att hjälpa sin klient. Han tar kontakt med sin wingman, en narcissistisk kampsportsgalning vid namn Win, för att försöka nysta i fallet – men spelet är fult och insatserna höga och det blir – givetvis – rafflande som bara den. 
 
Jag lyssnade mestadels på denna, i inläsning av Reine Brynolfsson, och baxnade med jämna mellanrum av de dåliga skämten. Himmel! Det kan vara tidsandan – boken kom ut 1995 – eller översättningen, men ibland var det bara förskräckligt. Dock spännande och absolut underhållande. Jag vet inte om jag orkar med mer om just Myron Bolitar, men jag ska nog passa på och läsa Främlingen någon gång framöver ändå. 

Månadens språk: Tjeckiska – Identity av Milan Kundera

 
 
 
Månadens språk i oktober var tjeckiska, och jag hittade ganska snabbt en lagom lång och intressant bok av Milan Kundera. Strax efter att jag började läsa den upptäckte jag att – den är ju skriven på franska i original! D’oh. Dock godkände Ugglan och Boken den, så jag körde på ändå 😀 
 
Det handlar förstås om identitet här, och om vad vi delar med oss av vår identitet, och om hur även de som står oss närmast bara kan veta det vi visar utåt. Chantal och Jean-Marc delar sitt liv, men det finns mycket under ytan som den ene inte kan nå hos den andre. 
 
Det är mycket filosofiskt, mycket existentiellt. Det handlar om drömmar och masker, fasader och tvivel, allt mycket nätt förpackat på under 200 sidor – men det är riktigt intensivt och tätt skrivet. 
 
Boken finns som ljudbok på Storytel och jag började med att lyssna, men upptäckte att jag tappade fokus – kanske för att den är just så intensiv. Boken finns att köpa tryckt här eller här

How to be famous av Caitlin Moran

Jag har inte älskat allt Caitlin Moran skrivit. Jag har tyckt att många krönikor har varit överdrivna och jag har kommit på mig själv med att tänka att hon får ta och skärpa till sig. Men så glimrar det till, och så kommer jag ihåg varför jag egentligen älskar henne högt och rent. Första boken om Johanna – eller Dolly – heter Konsten att skapa en tjej och den satte verkligen mig i spinn. Jag kan inte fatta att det är 3½ år sedan jag läste den! 
 
Och nu är Dolly tillbaka, det är 1995, britpopen och indien regerar, och Dolly Wilde är musikjournalist i London. Hon bor i Kentish Town (så nästan Camden), går på fester och spelningar och prövar vingarna åt alla möjliga håll. 
 
Men så gör hon en dum grej, och går hem med skandalkomikern Jerry Sharp. Rykten börjar gå och detta måste stoppas – men hur? 
 
Parallellt med detta har Dolly sin pappa boende på soffan, där han vägrar ha pyjamas för att han gillar att vara fri, kompisar som behöver henne och som hon behöver, jobbet att sköta och pengar att tjäna. Somligt är så fruktansvärt roligt beskrivet att det är inte klokt, somligt så raseriframkallande att det inte heller är klokt. 
 
Men vilken manifestation av feminism och systerskap det blir! Helt fantastiskt. 
 
Helt fantastiskt är det även att läsa om alla ställen som jag varit på hundratals gånger genom åren, pubar och konsertlokaler och gator och parker och torg. Jag kom förvisso till London sex år efter Dolly Wilde, men mycket verkar inte ha förändrats nämnvärt genom åren. Och så mycket namedropping – på ett bra sätt – att jag satt med ett ganska ständigt leende på läpparna under lyssningen. 
 
Helt fantastisk. Finns på svenska, men jag lyssnade på den engelska ljudboken som var mästerligt inläst med Wolverhamptondialekt och walesiska och allt du kan önska dig. Boken finns att köpa här eller här

Lucy av Jamaica Kincaid

 Lucy är ännu en bok som stått på min att-läsa-lista i en halv evighet. Ibland undrar jag verkligen varför jag inte bara börjar läsa när jag blir sugen, men samtidigt så står det 1500 böcker på den där listan och den blir inte direkt kortare, så det är förstås inte riktigt genomförbart. Man kan inte alltid ha fler än tre böcker på gång… 😉 
 
Men nu fanns den lämpligt nog som e-bok på Storytel just när jag börjat använda min Reader, så då passade det ju ypperligt med något lagom långt för att få lite känsla för både apparat och text. 
 
Lucy är en ung flicka från Västindien, som får arbete som au pair hos det glänsande paret Lewis och Mariah. De har fyra barn och ”tre välsignelser” – de är vackra, rika och (till synes) lyckliga. Lucy börjar nästan genast märka att det finns sprickor i fasaden, och hon filosoferar kring detta, jämför de rika amerikanerna med det och de hon känner från sitt hemland. I Amerika finns antaganden, i Västindien finns realiteter. 
 
Parallellt med detta växer hon själv upp, kommer i kontakt med sitt eget väsen och sin egen kropp och sexualitet – hon märker, med viss förvåning, att en ny person springer ur henne – hon är ärlig, oförskräckt och mycket insiktsfull. Ingen känner till hennes historia, den historia hon vill slå sig frå ifrån. 
 
En riktig liten godbit, som väcker många tankar och känslor. Läs! Finns att köpa här eller här. Den bokcirklades även i Lundströms bokradio i höstas! 

Girls on fire av Robin Wasserman

På våren 2016 skrev Helena ett inlägg på Dark Places om Girls on fire. Jag blev, som synes nedan, genast väldigt sugen – trots detta tog det alltså nästan tre år innan jag faktiskt läste den. Och då blev det faktiskt ljudbok, trots att en pocketutgåva fanns i hyllan liksom en e-bok. Läsarens vägar äro outgrundliga. 
 
 
Och visst stämmer det, att Den onda cirkeln och Megan Abbott via Mitt så kallade liv för oss rakt in i Wassermans roman, på ett mycket rakt och intensivt vis. 

Det är 1991 när vi kommer till Battle Creek, Pennsylvania, för första gången. På Halloween har skolans fotbollsstjärna försvunnit, och tre dagar senare hittas han i skogen med en pistol i handen och en kula i huvudet. Den konservativa orten får plötsligt ännu mer vatten på sin kvarn, kring ryktena om satanister och kulter och riter i omgivningarna. 
 
Strax efter detta träffas våra huvudpersoner – den tystlåtna men duktiga Hannah Dexter och den vilda, Kurt Cobain-älskande, hårdsminkade Lacey Champlain, utanför skolsköterskans rum. Ett band formas nästan genast emellan dem, och det tar inte lång tid innan Lacey har Hannah i ett grepp. De börjar likna varandra mer och mer, Hannah heter snart Dex istället för sitt givna namn, och snart kommer hemligheterna kring Laceys förflutna fram. 
 
Det är våldsamt, intensivt, passionerat, romantiskt och fyllt av hat. Och tusen andra saker, allt på en gång. Spännande är det dessutom praktiskt taget från första sidan. Jämförelsen med Mitt så kallade liv är given, men Angela och Rayanne är som kattungar jämfört med Dex och Lacey. 
 
Jag älskar alla referenser till musik och populärkultur – jag var inte gammal när Nevermind kom, men visst minns jag. På skolkortet i fyran har jag svart polotröja och rutig flanellskjorta, ärvd av någon äldre manlig släkting tror jag – grungen hade kommit till Hisings Backa! 
 
Det är bra att ljudboken har tre inläsare för de tre berättarna – eftersom alla är flickor i ungefär samma ålder hade det blivit svårt att hålla reda på dem annars. Tre berättare, frågar du? Ja, det stämmer. Mer säger jag inte…! 
 
Fantastisk läsning, köp den här eller här

Beatlesmanifestet av Einar Már Guðmundsson

Det är 1960-tal i Reykjavik, och klassens clown Jóhann Pétursson håller på att växa upp. The Beatles, med sina frisyrer och sin gitarrpop har just tagit över världen, och det tänker Jóhann nog också göra, fast kanske i lite mindre skala. Han startar garagebandet Matchbox, skriver hemliga lappar med låttexter på, sjunger i rektorns talarstol, retar gallfeber på lärarna, träffar kärleken och får hångla i ett garage och är, helt enkelt, tonåring. 
 
Jag läste några recensioner som kritiserar faktumet att det egentligen inte händer något i boken. Det gör det inte heller – men det gör ingenting. Många sådana här uppväxtskildringar, eller kanske till och med bildungsromaner, är som allra bäst för att det inte händer något särskilt. I de allra flesta tonårsliv är de största händelserna just sådant som att spela i ett band eller hångla i ett garage och då kan väl skildringarna få vara på den nivån också? Jag älskar det. 
 
Guðmundssons humor tilltalar mig också – somliga bitar, såsom framträdandet i talarstolen, är dråpliga och väldigt handgripligt roliga, men mycket av humorn flyter liksom med meningarna på ett alldeles lagom vis. Det är jättetrevligt! Dessutom är det trevligt att läsa böcker från länder som i mångt och mycket säkert är likt Sverige, men som i vissa influenser och hänseenden är ganska olikt. Jag gillade Beatlesmanifestet skarpt – den lämpar sig väldigt väl som läsa-i-sängen-på-kvällen-lektyr. 
 
Boken verkar inte finns att köpa hos våra vanliga bokhandlare längre, men kolla Bokbörsen

Under det rosa täcket av Nina Björk

Jag skrev just i ett inlägg på bloggens Facebook-sida att jag är så glad att jag satte igång med mitt TBR-projekt, för det är så många riktiga pärlor som har kommit i min väg – och det är ju fantastiskt. Jag har sagt många gånger nu att det är en travesti att somliga böcker inte blivit läste förrän nu, och det är ju verkligen sant i detta fallet. HUR har jag inte läst Under det rosa täcket förrän nu? Vansinne. Men det är klart, jag kanske var något ung när den kom ut (1996, jag var 14) – fast det är väl ingen ursäkt egentligen. Den har i alla fall stått i hyllan i minst fem år och ja – nu har jag läst den! 
 
Dock lyssnade jag på en stor del av den, i bra inläsning av Gunilla Leining. Om ljudböcker räknas som läsning? Naturligtvis gör det det. 
 
Det är inte helt lätt att skriva en kommentar på en sådan här bok – förutom att den var fantastiskt upplysande och verkligen fick upp mina ögon för somligt som jag inte riktigt tänkt på. Ja, det är 22 år sedan denna kom ut – mycket har förändrats, mycket är exakt likadant. Jag hoppas att Björks texter används i skolor nuförtiden, för det finns så väldigt mycket här som förklaras på ett tillgängligt och självklart sätt. 
 
Ljudboken var som sagt mycket väl inläst, men en sak ska sägas – boken består av många citat och utdrag, ur tidningar och böcker och andra publikationer, och precis som i Jack Werners bok som jag lyssnade på i våras kan man bli lite tokig på alla ”citat – slutcitat”. Detta är inte kritik, det är mer en reflektion över hur irriterande det blev. Det kan ju liksom inte vara på något annat vis. 
 
Jag gillade särskilt några bitar mot slutet med jämförelser i populärkulturen, med film och skönlitteratur och är nu otroligt sugen på att läsa om Ta vad man vill ha av Louise Boije af Gennäs med nytt tankesätt. Har väl läst den fyrtio gånger, men varför inte en gång till med nyslipade icke-rosa glasögon? 
 
Boken finns att köpa här eller här

När oskulder kysser av Per Hagman

Det kom ut en massa svenska böcker under åren jag bodde utomlands som av diverse skäl aldrig nådde mitt blickfång. Somligt plockade jag förstås upp, både i bloggar och tidningar och ibland rent bokstavligt talat på diverse pocketbord på Landvetter när jag var hemma på besök (eller som jag önskade mig i julklapp, förstås), men långt ifrån allt. Per Hagman fanns på min radar eftersom jag läst och varit förtjust i Linda Skugges krönikor sedan jag kom över dem för första gången, men jag visste inte tillräckligt för att ha någon särskild koll. När oskulder kysser kom 1997 var jag för ung för att ha någon koll, och när den kom i nytryck 2010 var jag för utomlands. Dock hade jag ett samtal med en person någon gång i juni som fick mig att förstå att jag nog behövde jobba lite på min Hagman. Inledde som bekant med Att komma hem ska vara en schlager och köade sedan ohemult länge för att få tag på denna – När oskulder kysser. 
 
Jag var kanske lite svalt inställd till Schlagern, och jag är varmare inställd till denna. Även om jag tycker att den är för lång och alldeles för pratig på sina ställen så har den stråk av briljans och gyllene formuleringar och beskrivningar. Även jag, som knappt kan ett smack om Stockholm, blir lite hänförd av beskrivningarna av staden och haken, lägenheterna och barerna. Det är fint. 
 
Huvudpersonen är Benjamin, som någon gång på 80-talet inackorderas hos en familj som är vänner till hans föräldrar, utanför Töreboda då han ska gå gymnasiet i Skövde. Där finns dottern Nelly, knappt tonårig, som gör ett oerhört intryck på honom. Men det är till Stockholm han ska, och det är där han hamnar, inhyst hos den avdankade dragshowartisten Lilla Boy, tar sig artistnamnet Syrsa och med stor aptit på den dolda världen med sin sexuella ambivalens och smutsiga glamour. Och naturligtvis korsas hans och Nellys vägar ännu en gång. 
 
Ett kärleksdrama, kallas den av förlaget, och det kan jag hålla med om. Detta kärleksdrama tar dock en helt hysterisk vändning mot slutet och istället för thrillerartat, som förlaget säger, tycker jag att det blev farsartat. En helt okej, ibland väldigt trevlig, roman som antagligen var en genomgående fyra tappade stort på de sista femtio sidorna. Vilket förstås är tråkigt – men samtidigt, boken är tjugoett år gammal och jag är kanske inte lika lättförtrollad som jag hade varit om jag läste den när jag var i slutet av tonåren. 
 
Boken verkar inte finnas tillgänglig att köpa hos den vanliga nätbokhandlarna, men den finns till bra pris på Bokbörsen. Och på biblioteket, om du har lite tålamod 😉 

Glappet av Christina Herrström

Jag såg aldrig Glappet när det gick på tv på 90-talet, men några av mina kompisar gjorde och tyckte väldigt mycket om det. Finns på Öppet Arkiv, men jag fick för mig att jag borde läsa boken först. Insåg sedan – förstås – att boken skrevs baserad på tv-serien snarare än tvärtom men strunt samma, nu kan jag i alla fall se serien med någon sorts gott samvete. (Det var Christina Herrström som skrev manus till serien, för övrigt – och det är även hon som skrivit Ebba och Didrik.) 
 
Jag visste lite grann om vad det handlar om – två unga tjejer som får ihop det med två äldre advokater som heter samma sak i förnamn. Visste dock ingenting om inramningen, som alltså är som så att Ella går i gymnasiet och bästa vännen Josefin har hoppat av och jobbar på porslinsavdelningen på ett av stadens varuhus. Där kommer en man in en dag, han ger Josefin sitt nummer och vill att de ska äta lunch tillsammans. De börjar dejta och efter ett tag börjar Ella följa med och träffa mannens vän och kollega. Båda männen är förstås gifta och de har inte alls samma romantiska planer som Ella och Josefin har. 
 
De ska nämligen inte bli som sina föräldrar. De ska bli något, de ska vara oberoende och självständiga och våga tro på kärleken – men ett av glappen i deras liv är det emellan deras manifest och det verkliga livet. Ett annat glapp är det emellan barndom och vuxenliv – och förstås, åldersglappet mellan dem och männen. 
 
Jag tycker att det hela är lite ojämnt. Det finns vissa bitar som jag inte riktigt förstår poängen med, och slutet gjorde mig först fullständigt vansinnig och sedan lite imponerad. Jag älskar vissa delar, när Ella och Josefin planerar och smider planer, men vill i nästa sekund dänga till dem med varsin kudde och säga åt dem att skärpa sig. 
 
Underhållande – ja. Tror jag att serien är bättre? Ja, det är jag faktiskt nästan övertygad om. Boken finns hur som helst att köpa här eller här

Lång fin blond av Claes Carlsson

Claes Carlsson är saxofonist och keyboardist, spelade i Eldkvarn i slutet av 70- och början på 80-talet och skrev alltså en roman som kom ut år 2000 – Lång fin blond. Och jag vet inte vad jag tycker om den, ens såhär ett par veckor efter att jag läste ut den. Jag vet att jag var helt slut efteråt, men det förtäljer inte riktigt vad jag egentligen tycker. 
 
I stora drag handlar det om tre personer i Stockholm i slutet på 90-talet med ett alldeles för stort intresse av knark och sprit. Någon kör svarttaxi, någon översätter dålig litteratur från engelska, någon är lång fin blond och ramlade in i sagda svarttaxi på Skeppsbron efter att ha blivit drogad och utsatt för övergrepp av en arbetsgivare på en restaurang, någon spyr och någon däckar. Dessa personer pratar ganska mycket med varann och detta är en definitiv styrka i romanen, dialogen är snabb och relativt trovärdig, om än knökfull av namedropping. 
 
Och detta är intressant egentligen – för en av mina största behållningar av romanen är just alla referenser till konstverk – litteratur och musik, främst. Jag antecknar och söker på Spotify och lägger till på Goodreads. Samtidigt irriterar det mig lite, vilket antagligen är för att jag själv höll på sådär och pretentiösade mig kring senaste sekelskiftet 😉 
 
Och kring förra sekelskiftet hade jag antagligen älskat detta, och jag förstår varför den delvis blev väl mottagen (det är ganska roligt att läsa recensioner för hoppsan vad skilda åsikterna är) – för vid den tiden var det lite fräckt med ”live fast die pretty” och 27-årsklubben och drogromantiserande. Det kanske det fortfarande är bland kidsen, det vet av förklarliga skäl inte jag, men jag blir bara trött och inte alls imponerad av att läsa om knark och fylla och kaos. Ge mig dekadens à la dricka kaffe i sängen långt in på förmiddagen med en chokladbit istället, liksom. 
 
Men – helt okej. Läs med ett öppet sinne, det tror jag att jag misslyckades lite med. Boken finns att köpa här eller här, eller som e-bok i en app nära dig.