Kategori: 2000-tal

Linda – som i Lindamordet av Leif G W Persson

Vi såg och gillade TV4-serien Bäckström som sändes i våras och jag har nog bara läst en deckare av den store professorn tidigare, nämligen Grisfesten som jag tyckte var både rolig och klurig. (Jag har läst Gustavs grabb också förresten, men ännu inte kommit till Wille Vingmutter. Men det kommer.) 
 
Tänkte därmed att det kunde vara kul att bekanta sig med den gode Bäckström även i bokform – där han inte har många fysiska företräden gemensamt med Kjell Bergqvist, som spelar Bäckström i serien. Och nog var det underhållande och ganska spännande. 
 
Men SÅ långt. Och SÅ himla machomanligt. 500 sidor machomanligt är lite för mycket för mig. 
 
Tydligen är detta en ganska realistisk skildring av ett ”typiskt spaningsmord”, och detta gör det förstås intressant. Men det blev lite för rörigt för mig. Jag hade svårt att hålla ordning på alla poliser och deras egenheter, vilket kanske inte var optimalt för min allmänna livssituation när jag läste. Det var så mycket ord och så mycket folk. 
 
Dock – väl sammansatt och säkerligen realistiskt, som sagt. Jag beundrar GW och lär läsa fler av hans deckare – någon gång när jag har lite mer energi för många sidor och ord såsom ”supersalami” och ”korvryttare”. 

Smaken av Muriel Barbéry

Jag, och många med mig, är ju förtjusta i Barbérys Igelkottens elegans, och det är alltid farligt att förvänta sig något liknande av författarens andra verk när man just blivit förälskad i ett av dem. Jag läste Smaken inför en bokcirkel (som jag sedan inte kunde vara med på) och fick genast ett stort PROUST-slag i pannan. Fransman ligger i sin säng och ska dö och börjar skriva historien om sitt liv, liksom, kantat av smakminnen. Nu är Smaken tack och lov (!) betydligt med kort och kompakt än På spaning efter den tid som flytt – och boken gör faktiskt referens till Proust och madeleinekakorna, så det var ju för väl, åtminstone. 
 
Fransmannen i fråga är världens främste matkritiker, och berättar alltså sitt livs historia medelst berättelser om mat och dryck och olika upplevelser kring dessa. Även andra karaktärer får komma till tals och det är tydligt – Pierre Athens är ingen särskilt trevlig man. På sin dödsbädd söker han genom dessa minnen efter en speciell smak av något han åt för länge sedan – Smaken! – men han kan bara inte komma på vad det kan vara. 
 
Jag tyckte inte så illa om boken som jag förstår att många andra gjorde – jag är dock lite frankofil och hyfsat matintresserad (det är säkert flera av mina medläsare också, missförstå mig rätt) och tyckte ändå att det var lite halvmysig läsning, även om den inte alls levde upp till mina förväntningar. Jag skulle kunna tänka mig att läsa om den på originalspråk någon gång – jag kan tänka mig att det vore intressant att läsa den på franska. Får bara bli lite bättre på att använda Duolingo regelbundet först så att jag inte fastnar i subjonctifer och passé simples allt för svårt… 

Telling Tales av Ann Cleeves

Tio år har gått sedan tonåriga Abigail Mantel mördades i en liten by i Yorkshire vid namn Elvet, och Jeanie Long, hennes styvmor, fängslades för brottet. När nya bevis kommer fram som visar på Jeanies oskuld rivs allt gammalt upp på den lilla orten. Detta kan ju betyda att Abigails mördare fortfarande är på fri fot. 
 
Abigails bästa väninna Emma, som hittade hennes kropp, lider särskilt av de gamla minnena som plötsligt kommer tillbaka. 
 
Vera Stanhope hör egentligen inte hemma i distriktet, men får uppgiften att komma och se över utredningen som gjordes då, och som fällde Jeanie Long för mordet. Hon gillar inte Yorkshire-borna och Yorkshire-borna gillar inte henne – en utböling från Northumberland! – men hon nystar i historier och lirkar med ortsborna och naturligtvis är hon rätt kvinna för jobbet. För de flesta jobb, faktiskt! Jag är otroligt förtjust i Vera Stanhope, även i Brenda Blethyns tappning i TV-serien, som nu förresten kommit med en ny säsong på SVT Play för den som är sugen. Två avsnitt har släppts hittills, vi såg halva första igår kväll och den är väldigt välgjord. 
 
Och välgjord är även denna deckarhistoria. Helt rätt nivå av spänning och fri från de saker som jag brukar störa mig på i deckare nu för tiden, där upplösningen nästan alltid befinner sig i en källare eller på en ö eller någon annan isolerad och besvärlig plats där de alltid antingen saknar a) mobiltelefon b) batteri i mobiltelefonen eller c) mobiltäckning. (Det kan hända att detta hänt även i Cleeves berättelser, men det har jag i så fall förträngt.) Vera löser mord på ett stillsamt men knivskarpt sätt. Alltid ett nöje, alltid spännande, alltid välskrivet.  
 
Detta är bok två i serien om Vera, som av någon anledning började längre in i den svenska utgivningen. Men det spelar inte så stor roll, till skillnad från många andra detektiver, poliser och andra utredare vars kärleksliv och familjeliv är stormigt och vilt är Veras betryggande stabilt, om än lite ledsamt ibland. 

Cherries in the snow av Emma Forrest

Jag lånade Namedropper av Emma Forrest på biblioteket någon gång på gymnasiet – jag vill gärna säga på högstadiet, men den kom i England 1998 och jag började på gymnasiet hösten ’98 så min minnesbild stämmer nog inte. På den tiden hade jag tid att läsa om böcker och just den tror jag att jag har läst tjugo gånger genom åren. 
 
Sedan tappade jag väl bort Emma Forrest, då inget nytt dök upp direkt, men läste för några år sedan Your voice in my head – och nu när jag blivit med Kindle kom jag att tänka på henne i något sammanhang och hittade Cherries in the snow. Japp – den är namngiven efter samma läppstift som Sanna Tahvanainens Körsbär i snön. Vad är oddsen att läsa två romaner namngivna efter samma läppstift på ett par månader? 
 
Om det finns likheter? Nja, jo, det gör det faktiskt men de handlar inte alls om samma sak. Beröringspunkterna är att båda utspelar sig i New York, och att båda behandlar psykisk ohälsa och destruktivt beteende – och ja, visst, det finns definitivt daddy issues också. 
 
Sadie är några och tjugo, besatt av läppstift, engelska boende i NYC – och har ett fantastiskt jobb. Hon arbetar på vänners företag med att hitta på namn på sminkprodukter. Egentligen vill hon bli romanförfattare, men inspirationen vägrar infinna sig, och detta duger väl så länge. 
 
En dag träffar hon graffitiartisten Marley, som blir anlitad för att göra en väggmålning på sminkföretaget Grrrls kontor. Hon räknar dock inte med att hon ska behöva dela hans kärlek med sexåriga dottern Montana och plötsligt bubblar en faslig massa svartsjuka och komplex upp. 
 
Väldigt välskrivet, väldigt roligt och väldigt ledsamt, allt på en gång. Forrest skriver så himla bra, jag vill ömsom strypa Sadie och ömsom ta med henne hem och bjuda på te, vilket enligt mig är ett tecken på väldigt lyckad gestaltning. 

Det är insidan som räknas… (men vem fan vågar chansa?) av Emma Hamberg

 
Som ni redan vet är Emma Hamberg min husgudinna, och jag hittade denna i hyllan mitt i min senaste Hamberg-hype, alltså efter att jag läst och golvats av Resten av allt är vårt. Den fick ligga bredvid mig i soffan i ett par veckor, att läsas i reklampauser och annat – det passar den perfekt för. En underbar samling teckningar och texter, med Hambergs alternativa budord och roliga berättelser och betraktelser. Ljuvlig! 
 
Tyvärr finns den inte längre att köpa, men du kan säkert hitta den på biblioteket eller kanske, om du har tur, på loppis eller second hand – jag hittade min på Emmaus Björkå. 

Punkindustriell hårdrockare med attityd av Louise Halvardsson

Jag brukar vara så noga med att läsa böcker i rätt ordning, och jag har haft denna hemma från biblioteket tidigare, men hann inte läsa den innan lånetiden gick ut. Så fick jag nys om Punkpoet med svensk brytning, och Belletrist Publishing var vänliga nog att skicka ett rec-ex – och jag älskade den. Och förstod ganska snabbt att Punkindustriell hårdrockare med attityd är boken som föregår Punkpoet! 
 
Jag nämnde detta på instagram, och författaren själv kommenterade att hon ansträngt sig för att de skulle funka att läsa oberoende av varandra, och det gjorde de också. Så ingen skada skedd där. 
 
I Punkpoet flyttar ju Amanda till Brighton, till vännen Kim, då hon har tröttnat på Nässjö och jobbet på posten och samma gamla krog. Och det är där, fast några år tidigare, som vi möter henne i Punkindustriell hårdrockare med attityd. Boken börjar när Amanda börjar gymnasiet – exakt samtidigt som jag själv började gymnasiet faktiskt, vilket alltid är kul – och vi följer henne genom årstiderna. 
 
Det enda sättet att hitta sig själv, sin identitet och den man känner sig bekväm med, är förstås att bryta sig loss. Man kan revoltera, eller anpassa sig. Och i revolten är det alltför lätt att fastna i destruktiva spår – man vill liksom revoltera för att kunna vara som alla andra. Likformigheten följer även revolten. Det är dags för Amanda att ta sig an livet – hur skrämmande och farligt det än kan te sig. Ibland är det ganska fantastiskt också, men som bekant är underbart kort och det kommer ständigt nya hinder. 
 
För något – vad det nu än må vara – måste hända. 
 
Jag älskade att läsa om Amanda som tonåring, hon är en fantastisk karaktär som jag inte alltid förstår mig på men som jag alltid har varma känslor för. 
 
Tyvärr är boken slutsåld hos förlaget, men den bör finnas på biblioteket. Missa inte – men läs gärna i rätt ordning. Om du vill, alltså. Det går annars bra ändå 😉 

Stjärna för en natt av Lisa Jewell

Jag trodde nog faktiskt att jag hade läst hela Lisa Jewells tidiga utgivning – hennes chicklit-aktiga böcker såsom Ralphs party och Thirtynothing och de där fanns överallt i UK när jag bodde där, inte minst på second hand – men så kollade jag väl igenom hennes böcker på Goodreads någon gång och insåg att jag nog har missat en och annan ändå – bland annat denna, Stjärna för en natt eller One Hit Wonder som den heter i original. 
 
Det roliga här är väl att jag till slut fick tag på den på biblioteket och var helnöjd, släpade med mig den till Holland bara för att upptäcka att jag hade den på min iPad – och när jag kom hem och höll på att packa upp och plocka och ha mig hittade jag den svenska pocketen i en kartong. Jaja, ska lika bra att ta i ordentligt. 
 
Bee Bearhorn hade en hitsingel en gång. Hon levde popstjärneliv, med vackra kläder, dyra smycken och champagne och lyx i överflöd ett tag. Nu har hon hittats död i sin lägenhet, och hennes halvsyster Ana, som inte träffat Bee på många år, skickas till London av deras mamma för att få ordning på Bees saker. 
 
Men Ana vill få reda på vad som faktiskt hänt Bee, och trotsar sin kuvande och elaka mamma och stannar kvar i London, för att träffa Anas gamla vänner, gå igenom hennes saker och försöka lösa gåtan som är Bee Bearhorn efter hennes hitsingel. 
 
Hyfsat underhållande om än mörkt (på ett bra sätt) – och lite spännande på sina ställen också. Helt okej, alltså! Boken finns att köpa här eller här. 

13 little blue envelopes av Maureen Johnson

Jag behövde en ”read on location” till bokbingot på forumet, och eftersom jag inte räknar med att få speciellt mycket lästid under resan till Holland (alltså, på bussen så kanske, men dagarna lär vara intensiva och på kvällarna vill jag ju umgås) och inte direkt har någon Göteborglitt på gång så tänkte jag att jag skulle passa på att leta upp en som utspelade sig i Köpenhamn, eftersom jag hade en del tid över där.
 
Så jag letade mig in på Goodreads lista och där hade jag faktiskt markerat den som låg överst som ”to be read” – det var 13 little blue envelopes av Maureen Johnson. Jag har läst en av hennes romaner tidigare, The name of the star, och så har hon ju skrivit en av novellerna i Let it snow, och gillar – så det var ju ett ypperligt förslag. 
 
Och ja, den utspelar sig i Köpenhamn. Lite, lite grann. Dessutom är det inte riktigt samma Köpenhamn som jag befann mig i, för huvudpersonen hänger mest i Christiania (med hippies snarare än knarkare) och Maureen Johnsons Köpenhamn har midnattssol! Och färjan från Tyskland tog bara fyra minuter. Som ni förstår har jag en och annan åsikt om researchen till denna boken – det är faktiskt inte så svårt… 
 
Men annars är det en söt bok. Ginnys älskade, coola faster har gått bort och till Ginny lämnar hon tretton små blå kuvert. I det första kuvertet finns 1000 dollar och instruktioner om att köpa en flygbiljett till London (hon bor i New York). Därefter följer olika uppdrag i olika europeiska länder och städer, Ginny får gå i sin fasters fotspår och uppleva massor av häftiga saker och platser. Det är fint! 
 
Förutom researchen kan jag irritera mig lite grann på att det är väldigt icke trovärdigt – Ginny har inte ens gått ut high school, men vi hör inte ett ord om vad hennes föräldrar kan tänkas tycka om att deras dotter drar iväg över Atlanten – de nämns inte alls, tror jag. 
 
Men gulligt, det är det, och jag kommer antagligen att läsa uppföljaren. Boken finns att köpa här eller här. 

I denna stilla natt av Mari Jungstedt

Jag upptäckte för ett tag sedan att jag inte hade läst denna – trodde att alla Knutas-böcker hade täckts, om än i lite fel ordning på sina ställen – men just denna hade jag faktiskt missat.  Passade på att lyssna på den häromhelgen när jag precis satte igång med en ny stickning och behövde något lagom i lurarna – en deckare där jag känner karaktärerna är ofta lämpligt då. Denna är mycket trevligt inläst av Thomas Hanzon. 
 
Det är vinter i den gotländska idyllen när en man hittas mördad i sitt mörkrum i källaren till hyreshuset där han bor. Mannen är ökänd missbrukare, men verkar inte ha varit i särskilt klammeri med rättvisan tidigare. Medan Anders Knutas och hans kollegor nystar i detta försvinner en ung tjej spårlöst på väg hem från travstallet, där hon spenderat mycket tid då hemmiljön lämnar en hel del att önska, mamman är alkoholiserad och pappan som är rastamusiker bor i Stockholm. 
 
Är det möjligt att de två brotten kan hänga ihop? Journalisten Johan Berg, som vi mötte i första boken, kommer även nu till Gotland. Dels för att förhoppningsvis få träffa kärleken Emma, men naturligtvis engagerar han sig i brottsfallen också. 
 
Jag gillar Jungstedts böcker så himla mycket, för de är inte så röriga. Liksom Anna Jansson i Maria Wern-serien håller hon sig till ett lagom stort persongalleri och lagom många händelser på en gång, jag kan hänga med utan att behöva bläddra eller spola fram och tillbaks och det är behagligt. Jag gillar inte mysdeckarstämpeln – mord är sällan mysiga – men miljöerna är ju fantastiska och jag vill bara åka till Gotland nu på stört varenda gång jag läser en deckare därifrån. 
 
Boken finns, förutom i en app nära dig, att köpa här eller här. 

Månadens språk: Middagen av Herman Koch

 

 
 
Jag deltar i utmaningen Månadens språk hos Ugglan och Boken för första gången i år! Jättespännande och jag ser verkligen fram emot det. Somliga språk kommer förstås att bli svårare än andra…! 
 
Först ut i januari var hur som helst holländska, vilket inte var så hemskt svårt att hitta intressanta titlar på. (Vi läser alltså inte på originalspråket, om man inte absolut vill…) Jag har fortfarande ett par stycken som jag vill läsa även om det inte kommer att bli i januari, men den jag landade på var alltså Middagen av Herman Koch. Jag förstod efter att jag hade börjat att den även blivit film med Richard Gere, bland annat. Det kanske vore intressant att se den, för jag tyckte om boken, som är intressant så tillvida att den egentligen utspelar sig under en enda middag. 
 
Bröderna Paul och Serge Lohman möts tillsammans med sina fruar på en fashionabel restaurang i Amsterdam. Serge är en framstående politiker, och Paul roas av hur servispersonalen fjäskar, och hur övriga gäster sneglar på dem. Kanske ska någon våga sig på att be om att få ta en bild? 
 
Samtalet cirkulerar kring trivialiteter – kultur, resor, vardagsliv – men det visar sig snart att anledningen till att de träffas är betydligt allvarligare än bara en trevlig middag. Deras tonårssöner har begått ett gräsligt brott tillsammans, och nu måste man bestämma hur detta ska hanteras. Särskilt som Serge är just en framstående politiker och alltid i blickfånget. 
 
För hur långt ska en förälder gå för att skydda sitt barn, om barnet gjort något fruktansvärt? Samspelet mellan familjemedlemmar – syskon, svägerskor, föräldrar och barn – målas upp på ett fascinerande sätt och boken väcker intressanta frågor hos mig. Är det alltid bäst att vara ärlig? 
 
Jag tycker att Middagen var underhållande, med en definitiv udd av seriositet och etiska dilemman. Paul, som är berättarröst, har humor och skärpa och läsningen flyter på fint. Det var extra kul att läsa något holländskt just nu, när jag ska resa dit hyfsat snart. Det är snart femton år sedan jag var i Amsterdam sist, och det ska bli trevligt att återse denna fantastiska stad. 
 
Boken verkar inte finnas i tryck på svenska just nu, men den finns att köpa här eller här och den finns som e-bok i en app nära dig!