Stories from the city, stories from the sea

Karin Smirnoffs kärva karaktär janakippo och människorna och miljöerna tog hela läs-Sverige med storm för ett par år sedan och nu har trilogin kommit till sitt slut med Sen for jag hem. Nog ryktas det om att janakippo kan komma tillbaka, men jag känner mig just nu ganska färdig. Det är intensiv läsning som skapar massor av känslor, och Smirnoffs kortfattade språk är mer effektivt för detta än vad jag skulle säga att långa utbroderade beskrivningar är. Författaren är expert på att ge massor av intryck i några få ord. Det är väldigt imponerande. 

 

Efter de skakade händelserna i slutet av andra boken lämnar jana i denna volym Smalånger för att åka till Stockholm och delta i en utställning. Här träffar hon gamla bekanta som ger oss en bakgrund till hennes liv, och nya bekanta som skapar nya möjligheter och som tar henne till västkusten. Faktiskt till en liten ö utanför Kungshamn i Sotenäs – jag läste denna när jag var i Hunnebostrand och blev inte så lite förvånad när ortnamnet nämndes – även om de bestämde sig för att inte besöka just Hunnebo. Av alla svenska romaner jag har läst i år var nog denna den mest otippade att hamna i Sotenäs. 

 

Men Smalånger och dess människor kallar. Hur ska hon kunna fatta beslutet om var hon hör hemma och var hennes liv blir så bra det kan bli? Det blir ganska spännande, och även om jag inte kan identifiera mig med janas liv så kan jag identifiera mig med frågorna man ställer sig i den här åldern, några år före fyrtio, och det har varit en fröjd att få vara med på denna resan. Smirnoff är en otroligt skicklig skribent och det ska bli roligt att se vad hon kommer med härnäst. 

 

Maria Langs Skoga är som bekant baserat på Dagmar Langes hemstad Nora, och för många är nog den första kontakten med Nora just barnvisan ”Tre små gummor skulle gå en dag / till marknaden uti Nora…” och i denna bok är det marknad just uti Skoga. Året är 1929 och Christer Wijk är 10 år – roligt grepp tycker jag! 

 

Och det är just tre små gummor som ska iväg på marknaden – systrarna Ellen, Lovisa och Clara. De är 80+ alla tre, men den årliga marknaden är en instutition som inte får missas, med sina karameller och karuseller och gamman. Och en traditionell träff med släkten också. Familjen Bengtsson får reda på att de har fått ett stort arv från en släkting som emigrerade till Amerika – och som vi vet är stora summor pengar sällan oproblematiska i deckarsammmanhang och när en av gummorna flyger handlöst ur en slänggunga får Leo Berggren, nybliven poliskonstapel, plötsligt mycket att reda i – för det stannar naturligtvis inte där… 

 

Jag tycker att detta var en riktigt underhållande Lang. Fina beskrivningar av marknadsdagen och ett lagom klurigt mysterium. 

I Johan Ehns Hästpojkarna besökte jag i sinnet Berlin på 1920-talet, och Elin Boardys roman utspelar sig också i Berlin under samma period. Huvudpersonen är Hedvig, som kommer från en välbärgad familj i Göteborg och har fått lov att resa till Berlin och bo hos sin faster medan hon arbetar som kontorist i ett år. 

 The bookshop on the shore är en fristående uppföljare till The little shop of happy ever after som också salufördes som The little bookshop on the corner. Den senare titeln var smått obegriplig då det inte handlar om en butik utan om en skåpbil, och Colgan adresserar faktiskt detta problem i förordet till denna. Som handlar om samma skåpbil, för övrigt. 

 

Zoe är ensamstående förälder till sin lille son Hari, som vid fyra års ålder inte börjat prata ännu. Haris pappa Jaz är mestadels frånvarande, och ägnar sig mest åt att försöka skaffa sig en DJ-karriär, och han betalar inte en pence i underhåll. 

 

Av en slump söker Zoe jobb som nanny hos en familj på ett stort gods i Skottland. Jaz syster sätter henne i kontakt med Nina som vi träffade i förra boken, som nu ska vara föräldraledig och behöver hjälp med att sköta om bokbilen. Två jobb för Zoe, alltså. 

 

Familjen hon hamnar hos är inte den allra mest konventionella. Pappan är ensamstående efter att mamman försvunnit för många år sedan, och barnen är inte så lite besvärliga. De är antingen avstängda från skolan eller på sommarlov och rusar runt som vilddjur i den stora herrgården. Det är mycket att bita i för Zoe – men kan det även vara välgörande? Och kan hon göra så mycket nytta som skulle behövas i allt kaos? 

 

Det finns ett stort mörker i denna bok, vilket blir effektfullt i böcker som allra mest känns som om de kommer att vara romantiska feelgoodtitlar. Somliga bitar är alldeles hjärtskärande – men somliga otroligt fina och värmande istället. Bra. Och med mycket bokkärlek! 

Vi såg och gillade TV4-serien Bäckström som sändes i våras och jag har nog bara läst en deckare av den store professorn tidigare, nämligen Grisfesten som jag tyckte var både rolig och klurig. (Jag har läst Gustavs grabb också förresten, men ännu inte kommit till Wille Vingmutter. Men det kommer.) 

Där kräftorna sjunger, eller Where the crawdads sing, har skymtat förbi i mitt Goodreads-flöde ganska länge, men det var först när den kom på svenska som jag kom mig för att läsa den. Och jag tyckte så himla mycket om den! Blev nästan lite förnärmad när folk kritiserar den, vilket det känns som om nästan alla gör på sistone. 

Jag, och många med mig, är ju förtjusta i Barbérys Igelkottens elegans, och det är alltid farligt att förvänta sig något liknande av författarens andra verk när man just blivit förälskad i ett av dem. Jag läste Smaken inför en bokcirkel (som jag sedan inte kunde vara med på) och fick genast ett stort PROUST-slag i pannan. Fransman ligger i sin säng och ska dö och börjar skriva historien om sitt liv, liksom, kantat av smakminnen. Nu är Smaken tack och lov (!) betydligt med kort och kompakt än På spaning efter den tid som flytt – och boken gör faktiskt referens till Proust och madeleinekakorna, så det var ju för väl, åtminstone. 

 

Fransmannen i fråga är världens främste matkritiker, och berättar alltså sitt livs historia medelst berättelser om mat och dryck och olika upplevelser kring dessa. Även andra karaktärer får komma till tals och det är tydligt – Pierre Athens är ingen särskilt trevlig man. På sin dödsbädd söker han genom dessa minnen efter en speciell smak av något han åt för länge sedan – Smaken! – men han kan bara inte komma på vad det kan vara. 

 

Jag tyckte inte så illa om boken som jag förstår att många andra gjorde – jag är dock lite frankofil och hyfsat matintresserad (det är säkert flera av mina medläsare också, missförstå mig rätt) och tyckte ändå att det var lite halvmysig läsning, även om den inte alls levde upp till mina förväntningar. Jag skulle kunna tänka mig att läsa om den på originalspråk någon gång – jag kan tänka mig att det vore intressant att läsa den på franska. Får bara bli lite bättre på att använda Duolingo regelbundet först så att jag inte fastnar i subjonctifer och passé simples allt för svårt…