Smaken av Muriel Barbéry

Jag, och många med mig, är ju förtjusta i Barbérys Igelkottens elegans, och det är alltid farligt att förvänta sig något liknande av författarens andra verk när man just blivit förälskad i ett av dem. Jag läste Smaken inför en bokcirkel (som jag sedan inte kunde vara med på) och fick genast ett stort PROUST-slag i pannan. Fransman ligger i sin säng och ska dö och börjar skriva historien om sitt liv, liksom, kantat av smakminnen. Nu är Smaken tack och lov (!) betydligt med kort och kompakt än På spaning efter den tid som flytt – och boken gör faktiskt referens till Proust och madeleinekakorna, så det var ju för väl, åtminstone. 

 

Fransmannen i fråga är världens främste matkritiker, och berättar alltså sitt livs historia medelst berättelser om mat och dryck och olika upplevelser kring dessa. Även andra karaktärer får komma till tals och det är tydligt – Pierre Athens är ingen särskilt trevlig man. På sin dödsbädd söker han genom dessa minnen efter en speciell smak av något han åt för länge sedan – Smaken! – men han kan bara inte komma på vad det kan vara. 

 

Jag tyckte inte så illa om boken som jag förstår att många andra gjorde – jag är dock lite frankofil och hyfsat matintresserad (det är säkert flera av mina medläsare också, missförstå mig rätt) och tyckte ändå att det var lite halvmysig läsning, även om den inte alls levde upp till mina förväntningar. Jag skulle kunna tänka mig att läsa om den på originalspråk någon gång – jag kan tänka mig att det vore intressant att läsa den på franska. Får bara bli lite bättre på att använda Duolingo regelbundet först så att jag inte fastnar i subjonctifer och passé simples allt för svårt…