Sen for jag hem av Karin Smirnoff

Karin Smirnoffs kärva karaktär janakippo och människorna och miljöerna tog hela läs-Sverige med storm för ett par år sedan och nu har trilogin kommit till sitt slut med Sen for jag hem. Nog ryktas det om att janakippo kan komma tillbaka, men jag känner mig just nu ganska färdig. Det är intensiv läsning som skapar massor av känslor, och Smirnoffs kortfattade språk är mer effektivt för detta än vad jag skulle säga att långa utbroderade beskrivningar är. Författaren är expert på att ge massor av intryck i några få ord. Det är väldigt imponerande. 

 

Efter de skakade händelserna i slutet av andra boken lämnar jana i denna volym Smalånger för att åka till Stockholm och delta i en utställning. Här träffar hon gamla bekanta som ger oss en bakgrund till hennes liv, och nya bekanta som skapar nya möjligheter och som tar henne till västkusten. Faktiskt till en liten ö utanför Kungshamn i Sotenäs – jag läste denna när jag var i Hunnebostrand och blev inte så lite förvånad när ortnamnet nämndes – även om de bestämde sig för att inte besöka just Hunnebo. Av alla svenska romaner jag har läst i år var nog denna den mest otippade att hamna i Sotenäs. 

 

Men Smalånger och dess människor kallar. Hur ska hon kunna fatta beslutet om var hon hör hemma och var hennes liv blir så bra det kan bli? Det blir ganska spännande, och även om jag inte kan identifiera mig med janas liv så kan jag identifiera mig med frågorna man ställer sig i den här åldern, några år före fyrtio, och det har varit en fröjd att få vara med på denna resan. Smirnoff är en otroligt skicklig skribent och det ska bli roligt att se vad hon kommer med härnäst.