Där kräftorna sjunger, eller Where the crawdads sing, har skymtat förbi i mitt Goodreads-flöde ganska länge, men det var först när den kom på svenska som jag kom mig för att läsa den. Och jag tyckte så himla mycket om den! Blev nästan lite förnärmad när folk kritiserar den, vilket det känns som om nästan alla gör på sistone.
Jag tror att det som hände för min del var att jag blev så otroligt betagen och medryckt av de alldeles exceptionella miljöerna som Owens, zoolog till vardags, presenterar. De element som kritiseras nu verkar ha gått rakt över huvudet på mig, för jag reflekterade inte överhuvudtaget över dem. Det ska dock sägas att jag läste den under en riktigt tung period privat, och därför kanske jag bara sög åt mig det jag ville förtrollas av.
Kya Clark har levt ensam i träskmarkerna i nästan hela sitt liv. När hon var liten lämnade hennes mamma familjen en dag, i fina skor och med en väska, och efter det försvann syskon efter syskon och till sist även fadern. Hon har levt på naturen och på att då och då kunna sälja musslor som hon plockar själv i våtmarkerna inne i stan, men där är hon paria, byborna sprider elaka rykten, Kya kallas för Träskflickan och har bara gått i skolan en enda dag i hela sitt liv.
När en populär sporthjälte hittas död i träskmarkerna blir Kya genast misstänkt och i och med mordutredningen kommer sanningen om henne fram.
Många har kritiserat just deckarhistorien men jag tyckte att den var välfunnen. Den biten var helt otroligt spännande, och jag tycker att den balanserade väl mot andra aspekter av berättelsen. Men allra främst, som sagt, miljöerna. Otroligt välskrivet. Jag bär med mig Kya och tänker ofta på boken, trots att det är fem veckor sedan jag faktiskt läste ut den.
Stories from the city, stories from the sea 
En tanke på “Där kräftorna sjunger av Delia Owens”