Kategori: Allmänt

Dag före röd dag av Maria Frensborg

Frensborgs huvudperson Helena är en av de mest enerverande och irriterande huvudpersonerna jag har träffat på på flera år. Herregud! Hon driver mig verkligen till vansinne. Det är väldigt skickligt, att skriva en huvudperson som skapar så starka känslor.

Helena tycker själv att hon är en väldigt lyhörd och bra person. Hon vill vara en rolig mamma och en bra fru, men hur ska hon kunna vara det när maken Jonas använder sin bonus till att köpa en överraskningsresa för hela familjen till Mallorca? Med FLYG? De måste ju vara hållbara, de måste tänka på miljön och att Jonas köpt denna resa utan att konsultera Helena ter sig som det ultimata sveket. Hur kan han vara så dum i huvudet? Barnen jublar och Jonas förstår sig inte på Helena, men hon kokar.

Ett sätt att hantera ilskan är att söka sig till en miljörörelse och delta i deras demonstrationer – bland annat att ligga och spela död på golvet i Mall of Scandinavia. Här finns också en väldigt spännande ung man att vila ögonen och imponera på. För är det inte något som verkar lurigt mellan Jonas och den unga vänsterbruden Eva i trappuppgången där hemma, ändå?

Det hela spårar ur lite väl mot slutet, kan jag tycka – men samtidigt antar jag att en stor anledning till att man blir fullständigt galen på Helena är väl att man vet att hon har rätt, i vissa fall. Vi SKA inte flyga och vi MÅSTE bli mer hållbara – sedan finns det naturligtvis gränser för vad man kan ta sig till. Intressant och absolut tankeväckande.

Boken finns att köpa t.ex här.

Dagen är kommen (Hagforsserien, #7) av Ninni Schulman

Det är alltid så tråkigt när en serie jag verkligen gillat tar slut. Samtidigt kanske det är helt rätt att avsluta efter sju böcker, istället för att hålla på med samma persongalleri i en evighet. Hammarbyserien, t.ex, av Carin Gerhardsen avslutades efter åtta böcker och det kanske var lagom – även om jag gärna skulle återse dem.

Så nu är det alltså dags att säga so long till Hagfors-serien med journalisten Magdalena och poliserna Petra och Christer i spetsen. Det blir en riktig tegelsten och det är bra, för då får allt knytas ihop utan att det känns tillknökat.

Strax före julafton hittas ett äldre par mördade i sitt hus. De har levt ett stillsamt liv, till synes utan fiender. Pengar och smycken saknas, vilket tyder på att det kanske kan röra sig om en rånliga som rört sig i området. Samtidigt finns det ett och annat som pekar åt ett annat håll. Familjen försöker få rätsida på vad som hänt medan polisen jobbar stenhårt mot samma mål. Även Magdalena Hansson, som är tillbaka på jobbet efter sjukskrivning, blir djupt engagerad i fallet.

Karaktärerna hos Schulman är mänskliga och trovärdiga, vilket är en stor styrka i dessa böcker. Det är lagom mycket privatliv blandat med deckargåtan – bland annat figurerar en höggravid kvinna i bakgrunden och man kan ju inte låta bli att bli spänd på när förlossningen tänker sätta igång – för risken finns ju att det händer alldeles precis när barnafadern behöver vara någon annanstans i tjänsten.

Det blev ett fint avslut på serien, tycker jag. Inget känns förhastat och framstressat, utan alla karaktärer som vi följt från start får ett värdigt avslut – eller steg in i nästa del av livet, ska jag kanske säga. Mordgåtan är spännande på alldeles lagom nivå och detta är alltså en riktigt bra deckare. Det ska bli spännande att se vad Schulman skriver härnäst! Hennes fristående spänningsroman Bara du och den självbiografiska Flickebarn nr. 291 är båda mycket välskrivna, så jag har full tilltro till att det kommer fler bra titlar.

Dagen är kommen finns att köpa här.

Övriga böcker i Hagfors-serien:
1. Flickan med snö i håret
2. Pojken som slutade gråta
3. Svara om du hör mig
4. Vår egen lilla hemlighet
5. Välkommen hem
6. När alla klockor stannat

Konferensen av Mats Strandberg

Om du skulle fråga mig om jag läser skräck och splatter skulle svaret antagligen bli ett rungande nej… jo, förutom Mats Strandberg då. Anledningen till att jag tål hans splatter och skräck är för att hans personporträtt och de socialrealistiska skildringarna är otroliga. Skräcken blir sekundär – särskilt i denna boken, där jag knappt noterade de värsta och blodigaste delarna, för det som gör mig allra mest skräckslagen är tanken på en konferens à la den som boken skildrar, där det ska åkas zipline och umgås på ett påtvingat sätt.

(Nu gillar jag förvisso att åka på konferens med mitt jobb, i alla fall när jag själv har inflytande på vilka aktiviteter som är lämpliga 😉 – men jag kan bara tänka mig hur det kan bli om någon sorts trivselkonsult med inriktning teambuilding bestämmer. Uschiamig.)

Här är det exploateringsavdelningen på en kommun som samlas vid Kolarsjön. Det ska konfereras om ett kontroversiellt byggprojekt, där det första spadtaget ska tas inom ett par dagar. I förordet anländer en extern person till stugbyn och inser att människor mördats på platsen. Därmed vet vi att skräcken kommer att ske under ett och samma dygn, och det blir riktigt spännande att invänta starten. Vad sjutton är det som ska ske?

Kollegorna på kommunen är vitt skilda personligheter. Beskrivningarna av dem är verkligen bokens största styrka, tycker jag, liksom deras känslor inför konferensen och aktiviteterna de tvingas vara med på. Här finns den ensamme frånskilde mannen som lever för sin hund, den medelålders kvinnan som smugglat med sig sprit i väskan, den peppiga chefen som försöker få alla på sin sida, assistenten som fjäskar och vill vara till lags. Somliga älskar varandra, flera hatar varandra. Jag hade kunnat nöja mig med delen om dem, för den är allra bäst. Skräckdelen har sin funktion, förstås, men jag tappar nästan intresset efter ett tag. Människorna är intressantare än morden.

Men Strandberg skriver så otroligt bra. Det märks att han verkligen brinner för såväl personporträtt som skräck, och då må det väl vara hänt att de kombineras. Dock hoppas jag att han vill skriva något socialrealistiskt utan splatter någon gång ganska snart, för det är där styrkan ligger för mig.

Boken kan man köpa t.ex här. Ljudboken är inläst av Strandbergs make Johan Ehn, om man föredrar det.

Ljudet av fötter: Första Monikabok av Sara Lövestam

Monika Bengtsson föddes inte till framgång, direkt. Alkoholismen fanns i blodet och hennes föräldrar var inte vad man skulle kalla särskilt lämpliga att ta hand om barn. Men hon har tagit sig vidare för egen maskin, hon har doktorerat i mytologi och köpt sin bostad och har en forskartjänst på universitetet i Stockholm.

Allt detta lyckas hon med – men hon lyckas inte bli gravid. Nu är det dags för det sista IVF-försöket på egen hand. Sista chansen, vilket leder till att Monika börjar blicka bakåt i sitt liv och analysera sin barn- och ungdom. Vi får lära känna hennes föräldrar och henne själv genom livet, och det berättas på ett typiskt Lövestamskt sätt – med värme och humor, trots att ämnet är tungt.

Kvinnoporträtten är fantastiska, men jag blir även otroligt förtjust i tonårskillen Texas, som bor i trappuppgången med en missbrukande mamma och som tyr sig till Monika. Så fint skildrat.

Sorgligt och strålande. Boken finns att köpa t.ex här.

You love me (You, #3) av Caroline Kepnes

Jag är inte ensam om att ha blivit väldigt tagen av den första boken i Kepnes serie (Du) och heller inte ensam om att inte ha tyckt att bok nummer två (Gömda kroppar) inte riktigt levde upp till förväntningarna. Två säsonger av tv-serien har sänts på Netflix och en tredje planeras att sändas i slutet på 2021. Jag måste erkänna att jag har lite svårt att hålla ordning på vad som hänt i böckerna och vad som hänt i serien, men det spelar kanske mindre roll.

Huvudpersonen Joe är hur som helst densamma, och det är ju honom man älskar att hata – eller hatar att man älskar. Det är nämligen väldigt etiskt besvärligt att heja på honom, men jag kan inte låta bli 😉

Nu har han förflyttat sig till Pacific Northwest, till en liten ö utanför Seattle. Dags att ta det lugnt, komma nära naturen och jobba på det lokala biblioteket. Nu får det vara bra med kärlek – eller det han kallar kärlek, åtminstone.

Det håller givetvis inte så länge, för snart träffar han Mary Kay DiMarco. Hon är hans chef på biblioteket, hon har make och barn och ganska fullt upp – hon har alltså absolut inte så mycket tid över för Joe som han hade önskat.

Jag blev lite trött på Joe och hans inre monologer här. Storyn var intressantare än den förra, men vissa passager är dödstråkiga. Han är ju onekligen rätt jobbig, även om det som sagt är svårt att inte heja på honom. Jag gillar miljöerna, jag tycker att Joe gör sig rätt bra på en ö istället för att vara i storstäder,

Och visst är det spännande – men inte nagelbitande. Kepnes lyckas så bra med att porträttera galenpannan Joe, han är en fantastisk karaktär i all sin vidrighet.

Boken finns att köpa t.ex här.

Små glädjeämnen av Clare Chambers

Små glädjeämnen valdes till månadens bok för Bokbubblarna för ett par månader sedan. Jag missade träffen, tyvärr, men hade börjat på boken och var ändå tillräckligt fascinerad för att fortsätta – så det gjorde jag, även om det tog sin lilla tid. Jag vet inte riktigt varför det tog tre veckor eller så, för den är varken tjock eller svår. Kanske kom något annat emellan. Som så ofta…

Året är 1957 och Jean Swinney jobbar på en lokaltidning i Kent. Hon är ogift trots att hon närmar sig fyrtio och bor hemma hos sin truliga mamma, och ser väl inte direkt någon annan framtid framför sig. Hon skriver husmorstips och får då och då chansen att skriva något intressant – som när den unga schweiziskan Gretchen hör av sig och berättar att hennes dotter är resultatet av en jungfrufödsel. Hon kom nämligen till när Gretchen var inlagd på ett sjukhus för endast kvinnor. Jean måste få reda på sanningen, och börjar tillbringa mer och mer tid med Gretchen och hennes dotter, Margaret, samt maken Howard som är äldre och det visar sig handla om ett konvenansäktenskap. Jean och Howard kommer varandra närmare och det går som det går med det.

Miljöerna i Kent och sydöstra London är trevliga och delvis bekanta för mig, vilket jag alltid gillar. En längtan till brittiska sydkusten gör sig påmind – en dag ska jag tillbaka. Berättelsen är klurig, varm och rätt trevlig, dock inte utan ett visst mörker – och en viss seghet i mitten. Familjer och hemligheter är alltid spännande!

Boken finns att köpa t.ex här.

Smakebit på søndag, 16 maj 2021 – Du är min Bobby Jean av Yrsa Walldén

Kära nån, nu har halva maj gått och om två månader har jag semester. Det är inte klokt vad tiden går – nu är jag redo för lite ordentlig vår, bara. Sista dagen av en långhelg idag, det har varit jätteskönt men med ösregn nästan hela tiden.

Imorse läste jag Du är min Bobby Jean av Yrsa Walldén, i en sittning. Eller liggning, om man ska vara helt ärlig. Därifrån kommer veckans Smakebit! Bilden tog jag för några veckor sedan när jag just hämtat boken på biblioteket.

”Sjut att vi ska göra en Mando Diao-Fröding fast med Håkan Nesser”, säger Kajsa. ”Så jävla otippat.”

”Min mamma älskar faktiskt Håkan Nesser”, säger Glenn.

”Rimligt”, säger jag och fyller på min flaska med bara vin. All Fanta är slut nu, men jag känner inte ens den sträva smaken av vinet längre så det gör egentligen inget.

Jag börjar sjunga Känn ingen sorg för mig Göteborg för att reta Glenn ännu mer. Först låtsas han vara sur, sen börjar han faktiskt sjunga med. Jag börjar misstänka att hans ”Jag hatar Göteborg”-persona är lite av en image för att försöka sticka ut bland alla andra killar med smala ben och brunt hår bakom öronen som antagligen bor i Majorna och har slarvigt ritade tatueringar över sina underarmar som en kille som heter Petter eller Marcus har gjort på fyllan.”

Efter ett par Håkan Hellström-allsånger till reser sig Glenn hastigt upp och skriker om klockan. Hans rast var visst slut för över en timme sen. Med rosiga kinder springer han bort över gräsmattan medan jag och Kajsa skrattar.”

Ur Du är min Bobby Jean av Yrsa Walldén, Vox by Opal: 2021

Fler Smakebitar finns denna vecka hos Flukten fra virkeligheten!

I eftermiddag är det dags för digital bokcirkel igen, om Senseis portfölj av Hiromi Kawakami. Jag läste ut den också imorse (man hinner med mycket läsning om man vaknar tidigt och kan ligga och dra sig) och kan varmt rekommendera den – fantastiskt bra!

Min storslagna död (Skärblackatrilogin, #2) av Jenny Jägerfeld

Första boken om Sigge och den brokiga familjen som bor på The Royal Grand Golden Hotel i Skärblacka var en självklar femma för mig – och Min storslagna död, uppföljaren, är faktiskt ännu bättre. Jägerfeld är en mästare på att formulera sig, med kilovis med humor mitt i vemod och osäkerhet. Så himla fint.

Sigge är inte van vid att ha kompisar, efter att ha blivit mobbad i sin gamla skola – så när de coola tvillingarna Sixten och Karl-Johan plötsligt vill bli kompisar med honom och ha honom med i sitt hip hop crew 6 1 Mushroom vet Sigge inte vilket ben han ska stå på. Mest vill han ju vara med Juno, som han blev vän med i första boken, men det är svårt att säga nej till tvillingarna och svårt att veta var man ska göra av sin lojalitet. Crewet ska vara med på skolans julshow och Sigge är livrädd för vad som ska hända – för tvillingarna har ingen lust att repa eller jobba på texter. Hur ska detta gå?

Det roligaste är ändå livet hemma på hotellet, med mormor Charlotte, mamma och de två småsystrarna som är diametralt olika underbara personligheter – och Krille Maräng, förstås. Under vissa stycken, när jag lyssnade i kollektivtrafiken, var jag ganska glad åt att ha munskydd på för det är så roligt att det är inte klokt – när ena småsystern tar med en uppstoppad pingvin till förskolan till exempel, eller när den andra systern som alltid pratar med STORA BOKSTÄVER beslutar sig för att det är dags att Jesus faktiskt får vara huvudperson i julspelet. Det är ju han som fyller år!

I Skärblackavärlden får alla vara precis som de vill – så länge de är snälla. Det är som en utopi, faktiskt. Inga moralpredikningar och inget som känns för tillrättalagt. Det är ljuvlig läsning med ett underbart slut och jag längtar redan efter tredje boken.

Jag lyssnade på boken i inläsning av författaren själv, vilket blev fantastiskt bra. Somliga repliker uttalas på rejäl Norrköpingsdialekt och då författaren faktiskt är från Skärblacka känns det genuint och som ett extra lager humor.

Boken finns att köpa t.ex här.

Galgbergets väktare (Maria Wern, #22) av Anna Jansson

En deckarserie som är uppe i över tjugo böcker riskerar förstås att börja tappa sin charm. Maria Wern-böckerna gör faktiskt inte det, jag tycker att detta var den bästa på ett tag. En riktigt bra story.

Marias man Björn har blivit förlamad från halsen och neråt, och kan knappt kommunicera alls. Han vårdas i hemmet av Maria och diverse personliga assistenter, och när ett lik hittas i vattnet behöver hon arbeta mer och därmed lämna över en stor del av ansvaret just till assistenterna. Ett annat mord sker efter ett par tonåringars hemliga kärleksmöte, och flickans föräldrar hanterar det på ett väldigt underligt sätt.

Det är väldigt spännande och lagom intrikat, även för min hjärna som just nu ofta beter sig som gröt och vill somna så fort jag lägger mig ner. Här finns gammal folktro sida vid sida med modern teknik, det blir en bra balans.

Som så ofta är det polisernas privatliv som blir riktigt intressant, och tyvärr hade jag förstått lite för mycket av en annan bloggrecension gällande slutet – men det är sådant som händer, är man känslig för sådant får man undvika att läsa!

Boken finns att köpa här. Jag lyssnade på den i en app nära dig eftersom Norstedts numera tar evigheter på sig att släppa e-böcker vilket är hemskt tråkigt.

Smakebit på søndag, 9 maj 2021 – Sorrow and bliss av Meg Mason

Regn, regn, regn – var skall man få hägn? Minns ni ramsan om trollen Murr och Plurr, ur Anna Maria Roos Sörgården? Farmor hade alla tre böckerna hemma – Sörgården, I Önnemo och Önnemofolk och jag läste nog nästan sönder dem. Allt har inte fastnat men just denna kommer jag alltid att tänka på när det ösregnar. Och det gör det idag – med besked. Vi hade hoppats ses ”på riktigt” utomhus med Bokbubblarna idag, men det får bli digitalt denna gången också. Vi ska prata om Bakvatten av Maria Broberg, vilket ska bli trevligt.

Jag har lyckats avsluta några böcker den senaste veckan vilket känns skönt – det är så frustrerande att bara hacka på samma ställe eftersom jag bara somnar hela tiden. I morse läste jag ut No one is talking about this av Patricia Lockwood, som var helt fantastisk, och började så direkt på nästa e-bok som jag har ”hemma” från biblioteket – Sorrow and bliss av Meg Mason. Den kommer ut på svenska som Sorgen lyckan livet i nästa vecka.

At a wedding shortly after our own, I followed Patrick through the dense crowd at the reception to a woman who was standing by herself.

He said that instead of looking at her every five minutes and feeling sad I should just go over and compliment her hat.

”Even if I don’t like it?”

He said obviously, Martha. ”You don’t like anything. Come on.”

The woman had accepted a canapé from a waiter and was putting it in her mouth when she noticed us, realising in the same instant that it could not be managed in one bite. As we approached, she lowered her chin and tried to shield her effort to get it all the way in, then all the way out, with the empty glass and supply of cocktail napkins in her other hand. Although Patrick drew out his introduction, she responded with something neither of us could make out.

Ur Sorrow and bliss av Meg Mason, HarperCollins: 2020

Fler Smakebitar finns denna vecka hos Astrid Terese!