Författare: Annzah

 

Ägget och jag är en bok som brukade dyka upp lite då och då i min barndom – mormor tyckte att den var helt otroligt rolig, och jag tror att de andra vuxna också brukade läsa den på somrarna. Jag läste den för några år sedan för första gången och visst är den rolig! I påskas kom vi att prata om den, och jag beställde den på bibblan för att få bläddra lite i den. Det var väl kanske där jag stannade denna gången då det är liiiiten text på täta sidor och jag orkade faktiskt inte läsa hela igen. 

 

Men jag vill ändå skriva en rad om den, för om du skulle komma över den på en loppis eller i ett antikvariat så missa inte – detta är en hysteriskt humoristisk bok om en kvinna som gifter sig med en hönsfarmare. Ja, ni kan tänka er. Fullständigt kaos 😉 Boken blev även tv-serie och jag förstår att Betty MacDonald är i det närmaste en kultfigur i USA. 

 

Jag skrev om Charlotte Löwensköld igår, och denna tar vid precis där den slutar – och som jag skrev igår så har jag lite svårt att hålla ordning på vad som hör till vilken bok. 

 

Nu är i alla fall Anna Svärd gift med Karl-Artur (efter att ha varit på någon sorts uppfostring i länsmansgården för att lära sig föra sig) och Malvina Spaak, organistfrun, gör allt för att ställa till det för dem. Detta leder till en otroligt rolig scen när det äktenskapliga huset ska möbleras. Annars är det ungefär samma sorts relatiionfars, de härjar och missförstår och reser härs och tvärs och till slut knyts säcken ihop med förbannelsen som uttalades i Löwensköldska ringen och så var det med det. 

 

Det är ju underhållande på sitt sätt, men båda två på rad är ganska tung läsning – det är över 700 sidor tillsammans och för att behålla mitt intresse skulle det behöva hända lite mer. Men böckerna är nästan 100 år gamla, och saker och ting förändras. Tack och lov, får man väl säga 🙂 

 

Även här föreslår jag att man köper den vackra pocketutgåvan till exempel här eller här! 

Oj, vad denna boken blev superhajpad på nolltid – och oj, vad konstigt jag tycker att det är att jag inte hade hört talas om den innan poddarna började prata om den i samma vecka som den kom ut på Bonniers! 

 

Som jag har skrivit förut är jag extremt trött på de generiska säljtexterna om ”den nya Gone Girl” och ”den nya Kvinnan på tåget” och den nya gud-vet-allt så fort det kommer ut något med minsta tillstymmelse till psykologisk thriller med en kvinna i huvudrollen, och jag är minst lika trött på halvspoiliga baksidestexter och insinuationer. Därför tänker jag inte säga så mycket om handlingen här förutom att vi följer Anna som bor i en lägenhet i Harlem vid en park med en inneboende i källaren och att hon en dag ser något i ett fönster. Ja, så frugalt får det bli!

 

Vad jag därmot vill skriva mer om är hur välskriven boken är. Jag är otroligt imponerad. Jag gillar även alla referenser till gamla klassiska filmer även om jag bara sett ett fåtal (men jag är verkligen intresserad av att se fler) och jag gillar hur ett sjukdomstillstånd beskrivs då jag tror att det är väldigt skickligt gjort. 

 

A J Finn är pseudonym för en journalist som heter Daniel Mallory – många blev förvånade över att det är en man som skrivit då det är ett så starkt kvinnoporträtt och jag kan väl hålla med till viss grad men samtidigt – varför skulle inte en man kunna skriva bra kvinnor? Det är ju bara positivt. 

 

Så, ja. Riktigt spännande och mycket välskrivet. Jag lyssnade på en del och läste en del på originalspråk, båda funkade riktigt bra. Nomineringen till Årets bok är välförtjänt! 

 

Boken finns att köpa här eller här. 

Jag har gillat Emmy Abrahamsons böcker hittills – såväl böckerna om Filippa som flyttar till London som börjar med The only väg is upp, som den lysande Min pappa är snäll och min mamma är utlänning och Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske. Jag var därför väldigt sugen på denna när jag såg att den var på väg, och kunde inte bärga mig tills jag kom först i kön på biblioteket utan lyssnade på den istället. Det var ruskigt dumt – men jag fick ju läsa den snabbt, i alla fall. 

 

Ofta har jag tänkt ut ganska långt i förväg vad jag ska lyssna på härnäst – jag försöker att alltid ha någon ljudbok på gång då jag ändå åker en del kollektivt och sådär – men denna valde jag bara lite på måfå för att omslaget var rätt snyggt och den var föredömligt kort. 

 

Taliah har skrivit brev till en rockstjärna sedan hon var tretton. Inte för att han är hennes stora idol, utan för att hon tror, efter att ha hittat en skokartong med sin mammas gamla saker, är ganska övertygad om att Julian Oliver är hennes pappa. Han svarar dock aldrig och hon börjar väl ge upp hoppet – till en dag, då han plötsligt står utanför ytterdörren. Hans pappa hemma i Oak Falls, Indiana, håller på att dö och nu vill han att Thalia ska följa med honom dit. 

 

Och hon tar med sig bästa kompisen Harlow och följer med. Mamma konstprofessorn är i Paris på tjänsteresa så det är bara att åka. Realistiskt, n’est-ce pas? Under en period i boken tyckte jag att det var befriande och skönt att det inte fanns någon kärlekshistoria inblandad, men det tog väl femton sekunde innan det också dök upp. 

 

Det finns små guldkorn och tänkvärdheter, men jag tycker inte att det här är en bra bok. Dessutom är ljudboken full av ”dialekt”, eller vad man ska kalla brytning, och jag tycker att det är väldigt tjatigt. 

 

Boken finns att köpa här eller här. 

 

I höstas var Ulrika Knutson på Stadsbiblioteket och pratade om Löwensköldska trilogin – till den läste jag den första, Löwensköldska ringen, som jag älskade. En underbar, kort och koncis spökhistoria med massor av humor. Nu var det dags för Löwensköldarna i bibblans bokcirkel – dock hoppades Charlotte Löwensköld, som är bok nummer två, över. Jag kan inte hacka i serier på det viset så inför träffen om Anna Svärd läste jag helt enkelt båda två. Ulrika Knutson nämnde särskilt ett roligt parti i någon av böckerna där en desperat pastorsadjunkt ligger och krälar i diverse buskar, så det var inte utan att jag var sugen. 

 

Jag kommer att skriva om Anna Svärd i ett eget inlägg inom kort, men jag ska villigt erkänna att de går ihop lite grann för mig – jag har svårt att hålla ordning på vad som hör till vilken bok, men det spelar inte så stor roll. De skiljer sig hur som helst väldigt mycket ifrån första boken – man förstår inte riktigt kopplingen förrän mycket sent i den tredje boken och även där känns de nästan lite ihopknutna i brådska. 

 

Charlotte är hur som haver en mycket kapabel och driftig ung kvinna, som bor hos prosten och prostinnan i Korskyrka då hon är föräldralös – som jag förstår det har hon alltid bott där. Hon är förlovad med pastorsadjunkten Karl-Artur, som även han bor i prästgården. Han drar ut på det där med giftermålet och Charlotte skojar om att istället gifta sig med den fule brukspatron Schagerstedt när han en dag far förbi. Karl-Artur tappar fattningen och bestämmer sig för att han minsann ska gifta sig med första bästa kvinna han lägger ögonen på (det är nu han krälar i buskarna) – den första lyckas han rationalisera bort för sig själv, men den andra är den vackra dalkullan Anna Svärd. 

 

Det blir lite fars över det här, alltså. Folk missförstår varandra, de reser kors och tvärs för att försöka åstadkomma alla möjliga märkliga saker och jag blir faktiskt bara trött på alla dessa värmlänningar och dalkullor och intrigerande kantorsfruar. Dock reflekterade jag på träffen i tisdags lite grann kring detta – kanske är det så att jag är så bortskämd med underhållning att jag tycker att detta är tjatigt, men att det var ruskigt spännande när boken kom. Jag förstår ju att det är bra litteratur, men jag tyckte att det var lite tröttsamt. Och det fortsätter alltså lite i samma ådra… 

 

Boken finns att köpa i lite olika utgåvor och kombinationer med de olika delarna, och det allra enklaste är nog att köpa denna vackra utgåva med alla tre i – här eller här. 

 

Jack Werner for skolminister, säger jag. Han är ju en av grundarna till Viralgranskaren i Metro och en av de viktigaste personerna inom källkritik som vi har i Sverige – och här berättar han om fejkade berättelser på nätet och vikten av källkritik. Och lite idiotiska kommentarer, såsom den som gett boken sin titel. 

 

Otroligt fascinerande, skrämmande och mycket väl sammanställt. Lite lång, kanske, och även om ljudboken är väldigt väl inläst av författaren själv får man lite skavsår i öronen av alla ”citat-slutcitat” – men det blir ju ett nödvändigt ont, det är bara tjatigt 😉 

 

Boken finns att köpa här och här och finns även i en ljudboksapp nära dig, och jag kan inte rekommendera den nog. Även vi som är ganska källkritiska av såväl skolning som ohejdad vana och skepsis på nätet kan ta till oss en hel del här. 

 

Jag har följt Erika på Twitter i många herrans år och alltid känt igen mig otroligt mycket i hennes kvicka kommentarer. Jag har jobbat i diverse serviceyrken, från kassörska och delikatessbiträde till barmaid och servitris, och det är ju sannerligen på gott och ont som en träffar folk hela dagarna…! 

 

Detta är en riktigtt kul samling av tweets, berättelser, bilder och diverse annat och visst är det kul. Jag hoppade lite fram och tillbaks och hit och dit under läsningen och tog till mig mycket – för visst är det underhållande och visst skrattar jag högt ibland, men det är även viktigt att belysa hur jäkla illa människor beter sig ibland. 

 

Riktigt kul att det blev bok – och den kan du få tag på här eller här. 

 

När jag gick på universitetet fanns en kurs som kanske inte var obligatorisk (jag minns inte riktigt), men som nästan alla blev ”tvungna” att läsa andra året för att få ihop schemat på ett vettigt sätt. Kursen hette Literary Theory och hölls av den bäste lärare jag någonsin haft (shoutout till Trevor Norris) men var så frukt-ans-värt svår. Kraven var höga och uppsatserna långa och texterna så täta att man blev skelögd. En av de kritiker och teoretiker som vi läste, utöver Foucault och Barthes och de andra herrarna, var då E M Forster. Visserligen var han nog faktiskt lättast att ta sig till av dem alla, jag har kvar hans textbok, men trots att jag faktiskt lyckades bra med kursen (några av mina vänner gick om två gånger så jag trodde aldrig att det skulle gå vägen) var jag smått allergisk mot alla de där gubbarna. 

 

Men så läste jag ju Ett rum med utsikt som ”Read on location” i Toscana i somras och tyckte riktigt bra om den, så nu var det dags att överkomma Forsterskräcken på riktigt och läsa även Where angels fear to tread, som var hans första roman, och som kom ut 1905. Jag började lyssna på den men blev mest full i skratt för inläsningen var så ofantligt pompös – så jag bytte. Det gick också bra. 

 

Även här följer vi med till Italien – den unga änkan Lilia lämnar sin dotter hemma hos svärmor (så gjorde man visst då ;-)) och reser med sin sällskapsdam Caroline till Toscana, närmare bestämt till den fiktiva staden Monteriano – som verkar vara baserad på San Gimignano, som vi besökte i somras! Lilia blir rysligt kär i en fattig tandläkare och bestämmer sig för att stanna i Monteriano, vilket förstås river upp känslor i familjen hemma i England och hennes svåger Philip skickas dit för att få ordning på det hela. 

 

Det händer mycket på ett ganska litet antal sidor och det är högst dramatiskt, sorgligt som bara den och ganska omtumlande. Jag tyckte betydligt mycket bättre om Ett rum med utsikt, men jag gillade denna också och läser gärna mer av Forster. 

 

Boken finns att köpa här eller här!