När jag gick på universitetet fanns en kurs som kanske inte var obligatorisk (jag minns inte riktigt), men som nästan alla blev ”tvungna” att läsa andra året för att få ihop schemat på ett vettigt sätt. Kursen hette Literary Theory och hölls av den bäste lärare jag någonsin haft (shoutout till Trevor Norris) men var så frukt-ans-värt svår. Kraven var höga och uppsatserna långa och texterna så täta att man blev skelögd. En av de kritiker och teoretiker som vi läste, utöver Foucault och Barthes och de andra herrarna, var då E M Forster. Visserligen var han nog faktiskt lättast att ta sig till av dem alla, jag har kvar hans textbok, men trots att jag faktiskt lyckades bra med kursen (några av mina vänner gick om två gånger så jag trodde aldrig att det skulle gå vägen) var jag smått allergisk mot alla de där gubbarna.
Men så läste jag ju Ett rum med utsikt som ”Read on location” i Toscana i somras och tyckte riktigt bra om den, så nu var det dags att överkomma Forsterskräcken på riktigt och läsa även Where angels fear to tread, som var hans första roman, och som kom ut 1905. Jag började lyssna på den men blev mest full i skratt för inläsningen var så ofantligt pompös – så jag bytte. Det gick också bra.
Även här följer vi med till Italien – den unga änkan Lilia lämnar sin dotter hemma hos svärmor (så gjorde man visst då ;-)) och reser med sin sällskapsdam Caroline till Toscana, närmare bestämt till den fiktiva staden Monteriano – som verkar vara baserad på San Gimignano, som vi besökte i somras! Lilia blir rysligt kär i en fattig tandläkare och bestämmer sig för att stanna i Monteriano, vilket förstås river upp känslor i familjen hemma i England och hennes svåger Philip skickas dit för att få ordning på det hela.
Det händer mycket på ett ganska litet antal sidor och det är högst dramatiskt, sorgligt som bara den och ganska omtumlande. Jag tyckte betydligt mycket bättre om Ett rum med utsikt, men jag gillade denna också och läser gärna mer av Forster.
Stories from the city, stories from the sea 