Norstedts – Sida 2 – Stories from the city, stories from the sea

Genombrottet – hur släktforskaren löste dubbelmordet i Linköping av Anna Bodin och Peter Sjölund

True crime blev temat för maj månads bokcirkel och det var Genombrottet som röstades fram och som vi diskuterade härom söndagen. Linköpingsmorden gick mig förbi, jag bodde utomlands när det hände och det var ingenting som blev en internationell nyhet – så det var egentligen först nu när det hela löstes som det äntrade mitt medvetande. Så gräsligt hemskt.

Det är en väldigt intressant berättelse ur släktforskningsperspektiv. DNA-testning är populärt (min pappa skickade in för några år sedan och visade sig vara 1,8% grek utöver totalt skandinav så jag har inte så mycket att komma med) och att man kan komma så långt in i en släkt medelst minsta lilla DNA-haltigt fragment är otroligt häftigt. Och att detta fruktansvärda fall kunde lösas 16 år efter att det hände är rentav fantastiskt.

Jag är inte överförtjust i berättelsen runt omkring. Jag förstår att den finns för att man ska påminnas om att poliserna i utredningen är vanliga människor, men vad de har i sina matlådor är så ointressant att det är inte klokt. (ATT de åt matlådor är väl en sak, men…). Jag blev dessutom irriterad på att en person åt fiskdoftande sushi och verkade vara frisk efteråt. Sushi ska inte lukta fisk.

Men ja – kärnan i boken är intressant, men jag hade kunnat tänka mig endast den utan bjäfset som jag inte tycker hör hemma i en bok som skildrar dessa avskyvärda handlingar och Peter Sjölunds genialitet.

Björnen sover (Jana Berzelius, #7) av Emelie Schepp

Efter förra boken om Jana Berzelius var jag lite trött på henne. Hennes bakgrund började bli tjatig och jag ser att jag skrev att hon måste få gå vidare nu – det kändes som om jag läste ungefär samma sak om henne och Danilo och hennes pappa om och om igen. Och den finns absolut närvarande här också, men som en bihistoria (som jag tror att boken hade klarat sig alldeles utmärkt utan).

Brottet som boken cirkulerar kring är väldigt spännande – det blir en riktig bladvändare och det var det jag hoppades på. En äldre man hittas mördad i sitt hem utanför Norrköping. Inuti kroppen finns en nallebjörn, en sådan man kan spela in meddelanden på. Det inspelade meddelandet är kort – Filippa Falk. Falk visar sig vara en före detta polis som lever under skyddad identitet, men hon är motvillig vad gäller att hjälpa poliserna Henrik och Mia vidare.

Jana tillsätts som förundersökningsledare samtidigt som hon försöker att vårda sin relation med Per, som hon äntligen landat hos. Han är hennes bakgrund på spåren och hon försöker skydda honom från att veta för mycket, men det börjar komma väldigt nära.

Som sagt – spännande och en riktig bladvändare. Schepp skriver bra och jag är fortfarande imponerad över hennes resa från egenutgivning av första boken som snappades upp av Wahlström och Widstrand och ledde henne till att bli en av Sveriges populäraste deckarförfattare – numera på Norstedts.

Boken kan man köpa t.ex här.

Tidigare böcker i serien:

Bob av Helle Helle

Huvudpersonen och berättaren i Bob är flickan från magnifika de, som nu har vuxit upp och flyttat hemifrån, vilket vi får veta i bokens inledning: ”Ut flyttar Bob och jag med honom till Vanløse.”

Boken handlar om Bob, men berättas av henne. Mycket av det som berättas är sådant som hon inte är del av. Bob är inte så säker på vad han ska göra med livet, av en slump börjar han jobba på Sjömanshotellet i Nyhavn och utöver det inreder och pysslar han hemma, lagar mat och förälskar sig i gatunamnen i Köpenhamn. Jobbet fick han när han egentligen skulle jobbat ett provpass på flygbåtarna till Malmö, men han blev försenad eftersom han hjälpte en tant. För så snäll är Bob.

Jag skrev såhär på Kaffe & Kultur på Instagram:

”Vardagligt, visst är det det – men det finns dramatik under ytan. Helle Helle skriver så oerhört bra – det kan inte vara lätt att skriva så komprimerat men ändå så levande och kraftfullt som hon gör. Njutbart och lite ångestfyllt, jag tyckte väldigt mycket om den.”

Och det kvarstår. Jag tänker då och då på Bob och hans namnlösa berätterska – det är en väldigt fin bok. En nätt sådan, på föredömliga 156 sidor. Hur man kan säga mer på så få sidor än somliga författare gör på fyra gånger så långa böcker är ett mysterium men det är uppenbarligen genialiskt.

Boken kan man köpa t.ex här.

En gång om året av Peppe Öhman

Jag följer ivrigt Peppe Öhman i bl.a två av hennes poddar, Mellan raderna tillsammans med Karin Jihde och Skåpet tillsammans med Johanna Swanberg och Cecilia Blankens, och har längtat efter denna roman som omtalats ett tag. Jag läste den så fort e-boken kom, men det var ju nästan två månader sedan eftersom jag aldrig hinner skriva något. Förhoppningsvis blir det snart ändring, jag gillar inte att ha nästan 25 utkast i bloggverktyget.

Karolina är gift med Christian, och de lever tillsammans med hans döttrar i Stockholm. Allt är väl ganska bra, de har ett hyfsat jämställt förhållande, Karolinas karriär går som på räls, och hon älskar verkligen sina bonusbarn. Men – det finns några men. Christian vill inte ha fler barn, men Karolina vill ha en egen bebis. Christians ex-fru finns med en hel del i deras liv – vilket förstås är naturligt och de kommer överens, men hon ändrar ofta planer med kort varsel vilket resulterar i att framför allt Karolina får vara flexibel och tolerant. Och så städar han alltid bara köket till 90%. (Detta har avhandlats i en av poddarna och är väldigt roligt.)

Så. Det är väl bra. Men så kommer Adam tillbaka in i hennes liv, Adam som är passionerad och spännande, och som erbjuder en natt som är allt annat än gympapåsar och disk en gång om året. Visst kan det väl funka så? Nej, naturligtvis kommer situationen ikapp, och snart måste Karolina välja. Eller… måste hon det?

Underhållande och delvis väldigt roligt – men det finns också djup och tankeväckande resonemang. Idéer om relationer och familjer utvecklas ju med tiden, och fler och fler lever inte i en traditionell kärnfamilj. Här sitter Karolina till exempel i kläm – hon skulle kanske kunna tänka sig att skilja sig från Christian, men det skulle kunna betyda att hon aldrig får träffa sina älskade bonusdöttrar mer. Hur kan man göra ett sådant val?

Boken kan man köpa t.ex här.

Bröd och mjölk av Karolina Ramqvist

Karolina Ramqvist har skrivit några av mina favoritböcker – Alltings början, Flickvännen och Den vita staden är alla fantastiskt bra. Sedan har det inte blivit av att jag läst något sedan dess, men Bröd och mjölk tilltalade mig på en gång. En berättelse om ett liv genom maten är förstås väldigt attraktivt för en person som mig, som är både matintresserad och förtjust i (bra) uppväxtskildringar.

När Bröd och mjölk var min söndags-Smakebit nämnde jag att jag inte kan låta bli att tänka på Nigel Slaters underbara Toast, vilket jag även gjorde på instagram så jag ska inte tjata för mycket om det ännu en gång, men maten som fordon för att berätta om ett liv kan vara väldigt effektivt. Det är det här. Hur självbiografiskt det är har jag inte fått klart för mig, men det spelar ju ingen roll.

Huvudpersonen minns när hon åt en hel skål mandariner som treåring, när mamma lämnade ett fat med pannkakor på diskbänken som innebar att hon skulle gå hemifrån på kvällen och flickan bli ensam. När hon som ganska litet barn lagar kalops till morfar på landet, persikorna som mormor köper på Hötorget och plockar fram ur sin väska under en bussfärd, och framför allt mormoderns risgrynspudding, som är trygghet och kärlek. Risgrynspuddingen, som hon sedan försöker återskapa åt sin egen lilla dotter när de bor i sin lilla etta med det stora, vita matbordet som alltid varit med. Och raseriet som bubblar upp när dottern inte vill äta. Och skammen när hon istället sätter i sig hela puddingen själv.

Relationen till maten är problematisk – något som jag tror att väldigt många av oss, särskilt kvinnor, kan relatera till. Ätstörningen som finns här handlar om maten, inte om kroppen, och det är en ovanlig vinkel som gör texten än mer intressant.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja när jag ska skriva om Bröd och mjölk. Den är helt otroligt bra. En så fantastisk stil och stämning är inget jag är bortskämd med. Jag blir helt uppslukad av läsningen och låg vaken alldeles för länge på nätterna, när jag egentligen borde göra allt för att få den sömn en bebisförälder ofta saknar. Men vad gör man inte för en riktigt, riktigt bra bok?

Boken kan man köpa t.ex här.

Frågar åt en vän av Sara Molin

Sara Molin är en hyfsat ny stjärna på den svenska chicklit-himlen (om man vill kalla det chicklit – jag tycker att det passar bättre här än feelgood). I februari 2020 kom hennes debut, Som en öppen bok, och för ungefär ett år sedan julromanen En oönskad julklapp. Jag gillade båda två mycket, och det var kul att se att hon redan hade en ny på gång här i oktober.

Böckerna är både humoristiska och allvarliga, och så även denna. Lydia är avdelningschef på en kriminalvårdsanstalt vilket kan tyckas är alldeles tillräckligt att stå i, vid sidan av relationen med fästmannen Douglas. Nu ska hon dock även planera sin mormors begravning. Morfar är dement, mamma verkar halvt oberörd och hennes fyra syskon har alla starka viljor och olika åsikter om hur det här ska gå till. Douglas känner sig bortglömd – han vill att de ska gifta sig och bilda familj, men var sjutton ska Lydia hitta tiden till det också?

Av misstag skickar Lydia ett sms menat för fästmannen till Ninos, en man vars nummer hon fått av en slump. De inleder en konversation och blir goda vänner, de delar hemligheter och ber varann om råd, under förevändningen ”frågar åt en vän”. Under hösten fördjupas även Lydias relation till sina syskon, och får reda på anledningen till att hennes mamma verkar så besvärad kring allt vad mormoderns begravning heter.

Som sagt så är det både humoristiskt och delvis mörkt, men framför allt är det en varm och fin berättelse om familj, dess betydelse och att man kan bli överraskad även av de personer som alltid funnits i ens liv. Man vet sällan allt om alla, inte ens de som kanske står en allra närmast. Lättläst utan att vara banalt, det flyter på fint och Sara Molin må vara extremt produktiv men inte på bekostnad av kvalité.

Boken kan man köpa här.

Ghosts (Kvinnor som vi) av Dolly Alderton

Det hampade sig så att jag läste Dolly Aldertons debutroman på svenska, av den enkla anledningen att jag är betydligt bättre på e-bok än på ljudbok. Det gjorde nog ingenting, översättningen funkar och det flöt på bra, men jag kan verkligen inte förstå varför Norstedts beslutade sig för att byta bort den helt perfekta titeln Ghosts, som passar in på romanen på så många plan. Kvinnor som vi säger mig ingenting och såhär ett litet tag efter att jag läste den får jag verkligen inte ihop det heller.

Nina har ett schysst liv i London. Egen lägenhet, bra jobb som matskribent, kul kompisar och en fin relation till föräldrarna i västra förorterna. Men allt eftersom träffar vännerna kärleken, gifter sig och skaffar barn och flyttar utanför ringleden, men Nina är kvar, strax över trettio och redo att hitta en egen kärlek. I vår tid är det ju nätdejtingen man söker sig till, och hon hittar en riktigt bra man ganska fort – Max, lite bedagad på ett stiligt sätt – ett riktigt kap. Tror Nina i alla fall, tills han försvinner spårlöst. Vad fan hände? (En ghost i titeln.)

Hela romanen handlar egentligen om relationer av olika slag. Dels är det nätdejtandet, dels väninnorna Lola (den enda singeln som finns kvar) och Katherine (som obegripligt nog vill flytta utanför stan), dels föräldrarna som är så fantastiskt fint beskrivna – pappan som är på väg in i demensens dimmor (ghost #2) och mamman som inte alls vet hur hon ska hantera sin nya livssituation men försöker tackla den på alla möjliga sätt – till exempel genom att byta tilltalsnamn i sextioårsåldern.

Allt observeras på ett ganska subjektivt sätt av Nina, vilket jag gillar. Hon kan se nyktert på saker och ting och det blir liksom inte sentimentalt – inte ens de sorgliga delarna om pappans sjukdom. Alla känslor är tillåtna men ingenting tar över. Det handlar mycket om trygghet, i den omgivning man har och i sig själv, och om de olika typerna av kärlek som kan komplettera varandra men inte bör dominera enskilt.

Fantastiskt bra. Alderton är ett geni. Köp och läs!

Trion av Johanna Hedman

Jag har öppnat detta utkast massor av gånger men jag vet inte riktigt var jag ska börja. Såhär – jag skrev ett inlägg om den på Kaffe & Kultur i mitten av augusti, när jag alldeles precis läst ut den – föga visste jag att det var just den dagen som alla tidningar recenserade den, och att jag hade skrivit ungefär samma sak om hajpen kring boken som kultursidorna gjorde. Vilket blev lite pinsamt. ”Antagligen har man tänkt sig en Samlade verk fast i Stockholm – och dit når inte Trion.” skrev jag. Vilket inte var riktigt lika skarpt som flera recensenters omdömen, men ändå.

Nåväl! Jag läste Trion på något dygn, de sista skälvande dagarna av semestern, och visst är det underhållande. Och snyggt och stilsäkert är det också. Berättelsen börjar i New York, det verkar ha gått tjugo år sedan Covid-19 och universitetsläraren Hugo får besök av Frances, som är dotter till ett par vänner till Hugo från förr. Handlingen kastas sedan tillbaka till nutid, där Hugo, Axel och Thora lever sina liv i tidiga tjugoårsåldern.

Det studeras, det närs konstnärsdrömmar, det cyklas genom Stockholm och det festas ganska friskt. Jag saknar en röd tråd, en intrig att följa – någon sådan hittar jag inte. Jag gillar miljöerna mycket, dialogen är välskriven och trovärdigg och det finns intressanta drag i hur relationer formas de tre emellan, men det ordentliga djupet saknas. Berättarperspektivet skiftar mellan Hugo och Thora men Axel får inte säga sitt, vilket är synd för han är mest intressant. Kanske är han mest intressant just för att han blir kvar i det mer diffusa.

Jag kommer garanterat att läsa mer av Johanna Hedman. Hon är en spännande ny ung stjärna och definitivt av rätt kaliber för att fortsätta imponera. Jag såg en notis om en intervju i morse där det tydligen diskuterats hur arg hon är på förlagets PR-avdelning (för hajpen? Eller försäljningen utomlands innan utgivning? Vet inte, men är nyfiken) så den får jag ju passa på att läsa under dagen.

Boken kan man köpa t.ex här.

Allt jag vet om kärlek (Everything I know about love) av Dolly Alderton

Ibland dyker det upp författare och skribenter som jag bara vet att jag kommer att gilla. Dolly Alderton är en sådan. Jag läste lite grann om henne och upptäckte att hon varit krönikor för min bästa engelska dagstidning, att hon bott i samma hoods som jag i London under mer eller mindre samma tidsepok, och att hon har pluggat samma program som jag – och att hon har ett passionerat intresse för vinäger, lustigt nog. (Det har jag också. Kan med nöje dricka maltvinäger om jag får chansen.)

Det tog dock lite tid innan jag tog mig an hennes debutbok, Allt jag vet om kärlek. Men det var nog helt rätt tid när jag väl plockade upp den, för det blev en ljuvlig läsupplevelse. Jag skrev på Goodreads att det är så himla härligt när en bok man har höga förväntningar på faktiskt överträffar dem, och det gjorde denna.

Det är en samling kortare texter – anekdoter, recept, satirer, listor och reflektioner. Ibland är det lite klyschigt, men det är alltid väldigt välskrivet, nästan alltid hysteriskt roligt – och ibland fruktansvärt hemskt och sorgligt – men genomgående ärligt, varmt och genomtänkt. Jag kan bli vansinnig på vissa val och påhitt som görs – men inser ganska snabbt att det nog är för att jag antingen gjort precis likadant i ett tidigare liv, eller skulle ha kunnat göra det.

Massor av igenkänning alltså, och en definitiv ny favorit hos mig. Alderton är en underbar skribent och jag kastade mig ganska omgående över hennes debutroman, Ghosts eller Kvinnor som vi som den heter på svenska. Mer om den snart!

Boken finns att köpa t.ex här på svenska eller här på engelska.

Staden av Camilla Sten

Jag tyckte verkligen att premissen för Staden lät intressant – en övergiven stad som stått tom i många år, dit ett dokumentärfilmsteam kommer för att försöka ta reda på vad som hände. De har fem dagar på sig, men när de börjar se och höra oförklarliga saker börjar det bli osäkert om de någonsin ska kunna ta sig därifrån.

En jätteintressant idé, alltså – men för mig faller den totalt platt. Det finns många spår som hade kunnat bli riktigt spännande, men det blir aldrig varken nervkittlande eller pulshöjande. Berättelsen från 1959, då allt hände, är ganska spännande, även om jag mest tänker på Sten Frisk från Tre Kronor – men det finns somligt som är mycket bra. Den nutida berättelsen intresserar mig helt enkelt inte tillräckligt. Jag hade nog för höga förväntningar, och slutet var väldigt förutsägbart. Ett västgötaklimax för mig, alltså – men det är värt att notera att väldigt många är väldigt förtjusta. Men vi klickade inte, Staden och jag.

Boken kan man köpa här.