Trion av Johanna Hedman

Jag har öppnat detta utkast massor av gånger men jag vet inte riktigt var jag ska börja. Såhär – jag skrev ett inlägg om den på Kaffe & Kultur i mitten av augusti, när jag alldeles precis läst ut den – föga visste jag att det var just den dagen som alla tidningar recenserade den, och att jag hade skrivit ungefär samma sak om hajpen kring boken som kultursidorna gjorde. Vilket blev lite pinsamt. ”Antagligen har man tänkt sig en Samlade verk fast i Stockholm – och dit når inte Trion.” skrev jag. Vilket inte var riktigt lika skarpt som flera recensenters omdömen, men ändå.

Nåväl! Jag läste Trion på något dygn, de sista skälvande dagarna av semestern, och visst är det underhållande. Och snyggt och stilsäkert är det också. Berättelsen börjar i New York, det verkar ha gått tjugo år sedan Covid-19 och universitetsläraren Hugo får besök av Frances, som är dotter till ett par vänner till Hugo från förr. Handlingen kastas sedan tillbaka till nutid, där Hugo, Axel och Thora lever sina liv i tidiga tjugoårsåldern.

Det studeras, det närs konstnärsdrömmar, det cyklas genom Stockholm och det festas ganska friskt. Jag saknar en röd tråd, en intrig att följa – någon sådan hittar jag inte. Jag gillar miljöerna mycket, dialogen är välskriven och trovärdigg och det finns intressanta drag i hur relationer formas de tre emellan, men det ordentliga djupet saknas. Berättarperspektivet skiftar mellan Hugo och Thora men Axel får inte säga sitt, vilket är synd för han är mest intressant. Kanske är han mest intressant just för att han blir kvar i det mer diffusa.

Jag kommer garanterat att läsa mer av Johanna Hedman. Hon är en spännande ny ung stjärna och definitivt av rätt kaliber för att fortsätta imponera. Jag såg en notis om en intervju i morse där det tydligen diskuterats hur arg hon är på förlagets PR-avdelning (för hajpen? Eller försäljningen utomlands innan utgivning? Vet inte, men är nyfiken) så den får jag ju passa på att läsa under dagen.

Boken kan man köpa t.ex här.