
True crime blev temat för maj månads bokcirkel och det var Genombrottet som röstades fram och som vi diskuterade härom söndagen. Linköpingsmorden gick mig förbi, jag bodde utomlands när det hände och det var ingenting som blev en internationell nyhet – så det var egentligen först nu när det hela löstes som det äntrade mitt medvetande. Så gräsligt hemskt.
Det är en väldigt intressant berättelse ur släktforskningsperspektiv. DNA-testning är populärt (min pappa skickade in för några år sedan och visade sig vara 1,8% grek utöver totalt skandinav så jag har inte så mycket att komma med) och att man kan komma så långt in i en släkt medelst minsta lilla DNA-haltigt fragment är otroligt häftigt. Och att detta fruktansvärda fall kunde lösas 16 år efter att det hände är rentav fantastiskt.
Jag är inte överförtjust i berättelsen runt omkring. Jag förstår att den finns för att man ska påminnas om att poliserna i utredningen är vanliga människor, men vad de har i sina matlådor är så ointressant att det är inte klokt. (ATT de åt matlådor är väl en sak, men…). Jag blev dessutom irriterad på att en person åt fiskdoftande sushi och verkade vara frisk efteråt. Sushi ska inte lukta fisk.
Men ja – kärnan i boken är intressant, men jag hade kunnat tänka mig endast den utan bjäfset som jag inte tycker hör hemma i en bok som skildrar dessa avskyvärda handlingar och Peter Sjölunds genialitet.