Stories from the city, stories from the sea

Jag har tidigare läst några av Carin Hjulströms böcker om Frida Fors och gillar hennes ton. Det är alltid lite vanskligt när författare byter genre, ibland blir det toppen och ibland not so much. Här blir det helt okej – och Bara ett litet mord är första delen i en tilltänkt serie, som jag säkerligen kommer att fortsätta med. 

 

Den hyllade skådespelerskan Siri Ehrensvärd har blivit av med sina engagemang på Dramaten, då hennes gifte chef gör slut på affären efter att ha varit otrogen med Siri i över tjugo år. Hon flyr Stockholm och landar hos sin brorson Anton, som varit halvkriminell större delen av sitt tjugoåriga liv och nu vunnit en plantskola i Säbyholm, vid Mälaren, på poker. 

 

I samma veva hittas en jakttillsyningsman på ägorna som hör till slottet i närheten död på en åker, i ett hav av örnfjädrar. Lokalpolisen Olle Magnusson börjar nysta i fallet som visar sig vara en enda härva av familjepolitik, vilda fåglar, en kinesisk delegation på besök – och en nyss återupplivad plantskola på stapplande ben, driven av Siri och Anton. 

 

Det är lite mycket gubbar och jakt för att jag riktigt ska hänga med hela tiden, i vem som är vem och hur allt hänger ihop. Men det är ganska mysigt, det är lite av en Midsomer Murders-känsla kring alla lantliga miljöer och gubbar med gevär. Och en charmerande liten hamster som bor i en ficka.  

 

Jag har älskat Belle & Sebastian i minst tjugo år, och har med nöje läst Stuart Murdochs dagbok på hemsidan under flera av dessa år. Detta är en samling av hans texter där, och det är en sann fröjd att läsa. Även om man inte är något större B&S-fan tror jag att man kan njuta av hans språk och hans värme och humor.

 

Vardagliga betraktelser vid sidan av turnéberättelser. Murdoch skriver listor över sina favoritmatematiker och köper extra mjuka tofflor för att inte störa grannarna. Han anser sig själv vara max 26% rockstjärna. Ödmjukt, alltså, och alldeles ljuvligt. 

 

Den som gillar Belle & Sebatian bör även läsa Stuart Davids In the all-night café – även den alldeles underbar. 

Rolf är 60 år, vikarie på Komvux och bor ensam ovanpå Safirens livs. Efter att han blev tillsagd att vara tyst under en filosofiföreläsning blev han så djupt kränkt att han givit upp alla ambitioner i livet. 

Anton har nyss tagit studenten och fått jobb i hemtjänsten. En av de äldre som han besöker regelbundet är Alexander Kovac, som nästan är hundra år gammal, lever hela sitt liv i köket och har slutat prata helt. Anton upptäcker efter ett tag att de kan kommunicera genom att Anton dunkar med sin käpp i golvet. I vardagsrummet hittar Anton foton på hästar och cirkusartister – och ett brev från Gestapo. Vad döljer sig egentligen bakom Alexanders tystnad? 

Jag blev otroligt förtjust av Nej och åter nej! när jag lyssnade på den för två år sedan (jag trodde faktiskt att det var förra våren, den har stannat hos mig) – många tyckte att den var deppig, jag tyckte att den var extremt rolig och ett litet satiriskt mästerverk. 

Ett så intressant koncept för en roman – berättelsen om ett rockband i L.A på 70-talet, dess uppgång och fall, medlemmar och anhöriga, och allt presenterat som intervjuer. Som förstås skiljer sig ifrån varandra vad gäller upplevelser och läsaren får aldrig riktigt veta vem – om någon – som minns rätt eller talar sanning. Spännande! Det sägs att Jenkins Reid inspirerades av Fleetwood Mac i skrivprocessen, men jag kan inte tillräckligt om dem för att uttala mig om hur likt det är. Men jag gillar tanken. 

 

Och jag gillar boken, även om jag tröttnade lite på formatet ibland. Jag fick lite svårt att hålla reda på några av killarna i bandet – vem som var bror med vem och vem som spelade vilket instrument, men detta är ändå en sådan bok som man kan läsa vidare i utan att ha stenkoll hela tiden. Det flyter på fint i alla fall. 

 

Jenkins Reid håller uppe tempot på en bra nivå boken igenom och jag tycker att den är väldigt medryckande och engagerande. Superintressant att läsa om musikindustrin ur musikernas perspektiv, särskilt under 70-talet då så mycket hände hela tiden. Jag läste en intervju med Keith Richards från 1979 igår där han pratar om hur alla genrer försökte kämpa sig fram – ett tag var det rock, ett tag soul ,ett tag new wave, och det är onekligen spännande. Dessutom kommer så mycket annat fram här – berömmelse förstås, men även kärlek, familjeliv, förväntningar, beroende och förstås – gemenskap. 

 

Osebol valdes till bokcirkelbok i en av mina grupper häromsistens. Jag har tänkt läsa den men varit lite skräckslagen över hur tjock den är – insåg dock att det inte är 816 tättskrivna sidor, utan en sorts intervjuer skrivna i lyrikform. Och det är ju lite mer inbjudande. 

 

Det visade sig dock att detta format inte var något för mig. Jag tycker att berättelserna från Osebol är jätteintressanta, men formatet gör att de känns så redigerade och isärplockade. Jag hade nog faktiskt hellre läst intervjuerna i sin helhet, även om det innebar 816 tättskrivna sidor, för detta blir för fragmenterat. Jag lyssnade på den efter inrådan av en vän, men det blev ännu rörigare än att läsa texten, det var för lätt att tappa tråden. 

 

Vi var ganska eniga i bokcirkeln om detta – jag trodde att jag skulle vara ensam om att vara så kinkig eftersom vi faktiskt pratar om en Augustvinnare – och det var ju befriande att inte vara ensam eftersom resten av världen verkar helt begeistrade. 

Jag blir sällan så pepp på romaner som består av 689 inbundna sidor, ty det tålamodet är inte något jag utrustats med. Men när Sandgrens debut beskrivs som en oerhörd skildring av Göteborg, och jag vet att konst och Paris och litteratur spelar en stor roll i berättelsen – då blir jag fast. Och kastade mig över den samma dag som den kom som e-bok, om jag inte minns fel.