Alla ljuger av Camilla Grebe

Jag var helt galen i böckerna om Siri Bergman som Camilla Grebe skrev tillsammans med systern Åsa Träff. Kanske är dessa ett exempel på det jag skrev om häromdagen, om att avsluta en serie i lagom tid. Sedan läste jag Älskaren från huvudkontoret av Grebe och var inte överförtjust. Men – många har hyllat Alla ljuger och jag var deckarsugen, så så fick det bli.

Maria har det bra här i livet. Hon är gift med drömmannen, läkaren Samir, och kommer bra överens med hans dotter Yasmin – så bra som man kommer överens med en tonåring, i alla fall. Hennes egen son har Down’s syndrom, och får vara berättare i en del av boken vilket blev bra. De har ett fint boende vid havet och livet flyter på fint.

Världen ställs dock på huvudet när Yasmin försvinner. Hennes stövlar står på en klippkant vid ett stup rakt ner i havet men det är det enda spåret efter henne och när Samir blir anklagad för att ha mördat dottern brakar Marias tillvaro samman. Somliga i omgivningen tror att det handlar om ett hedersmord, då Samir har arabiskt påbrå, men Maria kan inte tänka sig att hennes man, som är en god människa som räddar liv, skulle kunna ha tagit sin dotters liv.

Historien nystas upp med tillbakablickar och olika berättarperspektiv och det är ganska intressant, egentligen utan några överraskningar. Jag förstod ganska tidigt vad som troligen hade hänt och jag hade rätt, vilket ganska sällan sker. Jag gillar Grebes språk, det är lättläst utan att vara simpelt och den gjorde sig fint som ljudbok – jag konsumerade nog ungefär halva i ljud och halva i text och det blev bra.

Boken finns att köpa t.ex här.

Karlstad Zoologiska av Hanna Hellquist

Hanna Hellquist var ganska okänd för mig fram till för ett par år sedan när hon dök upp i Alla mot alla. Hur jag undgått henne är ett mysterium, men jag har ju aldrig lyssnat på P3 och bodde utomlands när hon skrev för GP… och så vidare. Men hon gick rakt in i mitt hjärta i alla fall, jag läste En tryckare på Blue Moon Bar förra vintern och älskade den, och numera lyssnar jag slaviskt på Eftermiddag i P3 onsdagar och torsdagar och Fredag i P3 med Hanna och Linnea (Wikblad). Oftast som podd, men ändå. Det är nästan så att jag tror att jag är kär i henne.

Karlstad Zoologiska är berättelsen om en uppväxt, med en excentrisk pappa och tålmodig mamma, en allergisk styvfar och en himla massa djur. Lyssnar man på Eftermiddag i P3 på onsdagar, när det är djurtema, har man hört talas om vissa av dessa djur, såsom trynsnoken och kakaduan Buffy och när Hannas mamma smugglade djur i BH:n på väg hem från Danmark. Här finns fler. Massor fler, och det är nästan så att man tror att det är påhittat. Men icke. Om det är kryddat vet jag inte, men det är helt otroligt i alla fall.

Det är sorgligt och ledsamt på många ställen, men det är dessutom jätteroligt. Och kärleksfullt, på ett okonventionellt sätt. Mycket fin läsning.

E-boken finns att köpa här, eller att läsa i en app nära dig.

Bakvatten av Maria Broberg

Maria Brobergs debut är en bedövande vacker generationsroman som utspelar sig i Västerbottens inland. Det handlar om tiden före och efter den lille pojken Nilas försvinnande i mitten av sextiotalet. Om förbjuden kärlek, familjer som slås itu, längtan och ensamhet.

I förordet, i nutid, kräver en kvinna att hennes sambo berättar sanningen om vad det var som hände, då, vid Vindelälven. Berättelen nystas långsamt upp, tills sanningen står där, svart på vitt.

Det är väldigt melankoliskt, stillsamt och vemodigt. En hel del dialog är skriven på dialekt, vilket några tyckte var besvärligt när vi diskuterade den med Bokbubblarna, Jag lyssnade på ljudboken, som jag trodde var inläst av en västerbottning men nu när jag forskar i saken verkar Elias Dahlgren egentligen vara östgöte. Bra röstskådespeleri, alltså. Hur som helst hjälpte det mig med flytet, för ibland kan ju dialog på dialekt vara nästintill outhärdligt.

En riktigt fin bok är det, i alla fall. Glesbygd och misär är ju jättejobbigt att läsa om egentligen, det blir klaustrofobiskt och skvallrigt och alla känner alla. Hade det varit en tegelsten hade jag antagligen inte orkat mig igenom den – men nu blir det ganska lagom.

Boken finns att köpa t.ex här.

Dag före röd dag av Maria Frensborg

Frensborgs huvudperson Helena är en av de mest enerverande och irriterande huvudpersonerna jag har träffat på på flera år. Herregud! Hon driver mig verkligen till vansinne. Det är väldigt skickligt, att skriva en huvudperson som skapar så starka känslor.

Helena tycker själv att hon är en väldigt lyhörd och bra person. Hon vill vara en rolig mamma och en bra fru, men hur ska hon kunna vara det när maken Jonas använder sin bonus till att köpa en överraskningsresa för hela familjen till Mallorca? Med FLYG? De måste ju vara hållbara, de måste tänka på miljön och att Jonas köpt denna resa utan att konsultera Helena ter sig som det ultimata sveket. Hur kan han vara så dum i huvudet? Barnen jublar och Jonas förstår sig inte på Helena, men hon kokar.

Ett sätt att hantera ilskan är att söka sig till en miljörörelse och delta i deras demonstrationer – bland annat att ligga och spela död på golvet i Mall of Scandinavia. Här finns också en väldigt spännande ung man att vila ögonen och imponera på. För är det inte något som verkar lurigt mellan Jonas och den unga vänsterbruden Eva i trappuppgången där hemma, ändå?

Det hela spårar ur lite väl mot slutet, kan jag tycka – men samtidigt antar jag att en stor anledning till att man blir fullständigt galen på Helena är väl att man vet att hon har rätt, i vissa fall. Vi SKA inte flyga och vi MÅSTE bli mer hållbara – sedan finns det naturligtvis gränser för vad man kan ta sig till. Intressant och absolut tankeväckande.

Boken finns att köpa t.ex här.

Dagen är kommen (Hagforsserien, #7) av Ninni Schulman

Det är alltid så tråkigt när en serie jag verkligen gillat tar slut. Samtidigt kanske det är helt rätt att avsluta efter sju böcker, istället för att hålla på med samma persongalleri i en evighet. Hammarbyserien, t.ex, av Carin Gerhardsen avslutades efter åtta böcker och det kanske var lagom – även om jag gärna skulle återse dem.

Så nu är det alltså dags att säga so long till Hagfors-serien med journalisten Magdalena och poliserna Petra och Christer i spetsen. Det blir en riktig tegelsten och det är bra, för då får allt knytas ihop utan att det känns tillknökat.

Strax före julafton hittas ett äldre par mördade i sitt hus. De har levt ett stillsamt liv, till synes utan fiender. Pengar och smycken saknas, vilket tyder på att det kanske kan röra sig om en rånliga som rört sig i området. Samtidigt finns det ett och annat som pekar åt ett annat håll. Familjen försöker få rätsida på vad som hänt medan polisen jobbar stenhårt mot samma mål. Även Magdalena Hansson, som är tillbaka på jobbet efter sjukskrivning, blir djupt engagerad i fallet.

Karaktärerna hos Schulman är mänskliga och trovärdiga, vilket är en stor styrka i dessa böcker. Det är lagom mycket privatliv blandat med deckargåtan – bland annat figurerar en höggravid kvinna i bakgrunden och man kan ju inte låta bli att bli spänd på när förlossningen tänker sätta igång – för risken finns ju att det händer alldeles precis när barnafadern behöver vara någon annanstans i tjänsten.

Det blev ett fint avslut på serien, tycker jag. Inget känns förhastat och framstressat, utan alla karaktärer som vi följt från start får ett värdigt avslut – eller steg in i nästa del av livet, ska jag kanske säga. Mordgåtan är spännande på alldeles lagom nivå och detta är alltså en riktigt bra deckare. Det ska bli spännande att se vad Schulman skriver härnäst! Hennes fristående spänningsroman Bara du och den självbiografiska Flickebarn nr. 291 är båda mycket välskrivna, så jag har full tilltro till att det kommer fler bra titlar.

Dagen är kommen finns att köpa här.

Övriga böcker i Hagfors-serien:
1. Flickan med snö i håret
2. Pojken som slutade gråta
3. Svara om du hör mig
4. Vår egen lilla hemlighet
5. Välkommen hem
6. När alla klockor stannat

Konferensen av Mats Strandberg

Om du skulle fråga mig om jag läser skräck och splatter skulle svaret antagligen bli ett rungande nej… jo, förutom Mats Strandberg då. Anledningen till att jag tål hans splatter och skräck är för att hans personporträtt och de socialrealistiska skildringarna är otroliga. Skräcken blir sekundär – särskilt i denna boken, där jag knappt noterade de värsta och blodigaste delarna, för det som gör mig allra mest skräckslagen är tanken på en konferens à la den som boken skildrar, där det ska åkas zipline och umgås på ett påtvingat sätt.

(Nu gillar jag förvisso att åka på konferens med mitt jobb, i alla fall när jag själv har inflytande på vilka aktiviteter som är lämpliga 😉 – men jag kan bara tänka mig hur det kan bli om någon sorts trivselkonsult med inriktning teambuilding bestämmer. Uschiamig.)

Här är det exploateringsavdelningen på en kommun som samlas vid Kolarsjön. Det ska konfereras om ett kontroversiellt byggprojekt, där det första spadtaget ska tas inom ett par dagar. I förordet anländer en extern person till stugbyn och inser att människor mördats på platsen. Därmed vet vi att skräcken kommer att ske under ett och samma dygn, och det blir riktigt spännande att invänta starten. Vad sjutton är det som ska ske?

Kollegorna på kommunen är vitt skilda personligheter. Beskrivningarna av dem är verkligen bokens största styrka, tycker jag, liksom deras känslor inför konferensen och aktiviteterna de tvingas vara med på. Här finns den ensamme frånskilde mannen som lever för sin hund, den medelålders kvinnan som smugglat med sig sprit i väskan, den peppiga chefen som försöker få alla på sin sida, assistenten som fjäskar och vill vara till lags. Somliga älskar varandra, flera hatar varandra. Jag hade kunnat nöja mig med delen om dem, för den är allra bäst. Skräckdelen har sin funktion, förstås, men jag tappar nästan intresset efter ett tag. Människorna är intressantare än morden.

Men Strandberg skriver så otroligt bra. Det märks att han verkligen brinner för såväl personporträtt som skräck, och då må det väl vara hänt att de kombineras. Dock hoppas jag att han vill skriva något socialrealistiskt utan splatter någon gång ganska snart, för det är där styrkan ligger för mig.

Boken kan man köpa t.ex här. Ljudboken är inläst av Strandbergs make Johan Ehn, om man föredrar det.

Ljudet av fötter: Första Monikabok av Sara Lövestam

Monika Bengtsson föddes inte till framgång, direkt. Alkoholismen fanns i blodet och hennes föräldrar var inte vad man skulle kalla särskilt lämpliga att ta hand om barn. Men hon har tagit sig vidare för egen maskin, hon har doktorerat i mytologi och köpt sin bostad och har en forskartjänst på universitetet i Stockholm.

Allt detta lyckas hon med – men hon lyckas inte bli gravid. Nu är det dags för det sista IVF-försöket på egen hand. Sista chansen, vilket leder till att Monika börjar blicka bakåt i sitt liv och analysera sin barn- och ungdom. Vi får lära känna hennes föräldrar och henne själv genom livet, och det berättas på ett typiskt Lövestamskt sätt – med värme och humor, trots att ämnet är tungt.

Kvinnoporträtten är fantastiska, men jag blir även otroligt förtjust i tonårskillen Texas, som bor i trappuppgången med en missbrukande mamma och som tyr sig till Monika. Så fint skildrat.

Sorgligt och strålande. Boken finns att köpa t.ex här.

You love me (You, #3) av Caroline Kepnes

Jag är inte ensam om att ha blivit väldigt tagen av den första boken i Kepnes serie (Du) och heller inte ensam om att inte ha tyckt att bok nummer två (Gömda kroppar) inte riktigt levde upp till förväntningarna. Två säsonger av tv-serien har sänts på Netflix och en tredje planeras att sändas i slutet på 2021. Jag måste erkänna att jag har lite svårt att hålla ordning på vad som hänt i böckerna och vad som hänt i serien, men det spelar kanske mindre roll.

Huvudpersonen Joe är hur som helst densamma, och det är ju honom man älskar att hata – eller hatar att man älskar. Det är nämligen väldigt etiskt besvärligt att heja på honom, men jag kan inte låta bli 😉

Nu har han förflyttat sig till Pacific Northwest, till en liten ö utanför Seattle. Dags att ta det lugnt, komma nära naturen och jobba på det lokala biblioteket. Nu får det vara bra med kärlek – eller det han kallar kärlek, åtminstone.

Det håller givetvis inte så länge, för snart träffar han Mary Kay DiMarco. Hon är hans chef på biblioteket, hon har make och barn och ganska fullt upp – hon har alltså absolut inte så mycket tid över för Joe som han hade önskat.

Jag blev lite trött på Joe och hans inre monologer här. Storyn var intressantare än den förra, men vissa passager är dödstråkiga. Han är ju onekligen rätt jobbig, även om det som sagt är svårt att inte heja på honom. Jag gillar miljöerna, jag tycker att Joe gör sig rätt bra på en ö istället för att vara i storstäder,

Och visst är det spännande – men inte nagelbitande. Kepnes lyckas så bra med att porträttera galenpannan Joe, han är en fantastisk karaktär i all sin vidrighet.

Boken finns att köpa t.ex här.

Små glädjeämnen av Clare Chambers

Små glädjeämnen valdes till månadens bok för Bokbubblarna för ett par månader sedan. Jag missade träffen, tyvärr, men hade börjat på boken och var ändå tillräckligt fascinerad för att fortsätta – så det gjorde jag, även om det tog sin lilla tid. Jag vet inte riktigt varför det tog tre veckor eller så, för den är varken tjock eller svår. Kanske kom något annat emellan. Som så ofta…

Året är 1957 och Jean Swinney jobbar på en lokaltidning i Kent. Hon är ogift trots att hon närmar sig fyrtio och bor hemma hos sin truliga mamma, och ser väl inte direkt någon annan framtid framför sig. Hon skriver husmorstips och får då och då chansen att skriva något intressant – som när den unga schweiziskan Gretchen hör av sig och berättar att hennes dotter är resultatet av en jungfrufödsel. Hon kom nämligen till när Gretchen var inlagd på ett sjukhus för endast kvinnor. Jean måste få reda på sanningen, och börjar tillbringa mer och mer tid med Gretchen och hennes dotter, Margaret, samt maken Howard som är äldre och det visar sig handla om ett konvenansäktenskap. Jean och Howard kommer varandra närmare och det går som det går med det.

Miljöerna i Kent och sydöstra London är trevliga och delvis bekanta för mig, vilket jag alltid gillar. En längtan till brittiska sydkusten gör sig påmind – en dag ska jag tillbaka. Berättelsen är klurig, varm och rätt trevlig, dock inte utan ett visst mörker – och en viss seghet i mitten. Familjer och hemligheter är alltid spännande!

Boken finns att köpa t.ex här.

Smakebit på søndag, 16 maj 2021 – Du är min Bobby Jean av Yrsa Walldén

Kära nån, nu har halva maj gått och om två månader har jag semester. Det är inte klokt vad tiden går – nu är jag redo för lite ordentlig vår, bara. Sista dagen av en långhelg idag, det har varit jätteskönt men med ösregn nästan hela tiden.

Imorse läste jag Du är min Bobby Jean av Yrsa Walldén, i en sittning. Eller liggning, om man ska vara helt ärlig. Därifrån kommer veckans Smakebit! Bilden tog jag för några veckor sedan när jag just hämtat boken på biblioteket.

”Sjut att vi ska göra en Mando Diao-Fröding fast med Håkan Nesser”, säger Kajsa. ”Så jävla otippat.”

”Min mamma älskar faktiskt Håkan Nesser”, säger Glenn.

”Rimligt”, säger jag och fyller på min flaska med bara vin. All Fanta är slut nu, men jag känner inte ens den sträva smaken av vinet längre så det gör egentligen inget.

Jag börjar sjunga Känn ingen sorg för mig Göteborg för att reta Glenn ännu mer. Först låtsas han vara sur, sen börjar han faktiskt sjunga med. Jag börjar misstänka att hans ”Jag hatar Göteborg”-persona är lite av en image för att försöka sticka ut bland alla andra killar med smala ben och brunt hår bakom öronen som antagligen bor i Majorna och har slarvigt ritade tatueringar över sina underarmar som en kille som heter Petter eller Marcus har gjort på fyllan.”

Efter ett par Håkan Hellström-allsånger till reser sig Glenn hastigt upp och skriker om klockan. Hans rast var visst slut för över en timme sen. Med rosiga kinder springer han bort över gräsmattan medan jag och Kajsa skrattar.”

Ur Du är min Bobby Jean av Yrsa Walldén, Vox by Opal: 2021

Fler Smakebitar finns denna vecka hos Flukten fra virkeligheten!

I eftermiddag är det dags för digital bokcirkel igen, om Senseis portfölj av Hiromi Kawakami. Jag läste ut den också imorse (man hinner med mycket läsning om man vaknar tidigt och kan ligga och dra sig) och kan varmt rekommendera den – fantastiskt bra!