Vädergudarna och meteorologerna…

Jag kan såklart inte låta bli att titta på väderleksrapporten för veckan – men det är omöjligt att lista ut vad jag har att vänta mig, eftersom det finns två St Ives i England. Har nu bestämt mig för att det om finns i iPhonens väderapp måste vara St Ives i Cambridgeshire eftersom det är liknande temperaturer som London (31 grader imorgon…) – betydligt svalare dit jag ska, kring 20-strecket tack och lov. 
 
Inte för att det spelar så stor roll. Så länge jag har några klänningar, en kofta och en poncho lär jag överleva. 
 
Och baddräkt. Ifall det nu är 31 grader även i Cornwall tänker i alla fall jag bada i Atlanten, hur kallt det än må vara… 
 
 
 
Ha en fin måndag! Jag har inlett med dammsugning vilket var ett svettigt jobb, nu strax in till stan. Jag hängde på mig mitt passerkort till jobbet när jag klädde på mig förresten… hohoho, så roligt ska vi inte ha. 

Annas sommartips #2 – Laxfärsbiffar med romsås och melonsallad

 
Det har varit en bra dag i köket, förutom chutneyn som jag aldrig har gjort förut vågade jag mig på laxfärsbiffar. Det låter inte särskilt svårt, men det är inte helt enkelt att handskas med färsen heller. Dels är den väldigt fet, och dels var den väldigt finmald. 
 
Jag fick blanda den med ett ägg och lite potatismjöl för att få styrsel på den. Salt, vitpeppar, vitlök, en halv riven lök (resten var rutten, suck) och en halv chilifrukt – sedan in med alltihop i kylen i någon halvtimme så det fick suga till sig. Och det gjorde det, men det var fortfarande omöjligt att handskas med rent handgripligen. 
 
Så – smör i het panna och klicka ut biffar med sked. Det blev sex stycken, inte särskilt runda men någorlunda jämnstora. Man får passa dem första stunden eftersom de är så mjuka, flytta dem med stekspaden i smöret så att de inte fastnar. Sedan gick det mer eller mindre som en dans, fyra minuter på varje sida kanske och sänka värmen efter någon minut. Sedan kan man med fördel låta dem rinna av lite, de blir som sagt väldigt feta och suger åt sig av smöret i pannan också. 
 
Och det blev väldigt, väldigt bra till slut! Romsåsen är bara turkisk yoghurt, dill, salt och peppar och lite majonnäs – och stenbitsrom då. Salladen är bara ruccola, honungsmelon och fetaost. Hade jag haft balsamico hade jag toppat med lite sådant. 
 
Naturligtvis kan man göra egen färs istället för att köpa färdig, och då kan man ju välja själv hur grov man vill ha den. 

Det blev en chutney, minsann!

 
Ja, regnet gav sig alltså till slut – jag tror inte det tog mer än en kvart efter detta förrän solen strålade och jag gick ut och plockade krusbär till en chutney. Det skulle vara 7 dl enligt ett recept jag hittade – det fick jag inte ihop, snarare tre. Men jag fyllde på med små tomater och två platta persikor, för… varför inte? 
 
Och minsann! Det blev helt otroligt gott om jag får säga det själv. Sött, surt, starkt och lite salt. 
 
 
Jag blir alltid lika nöjd när jag lyckas med sådant här även om det bara blev en liten burk. 
 
Hur det gick till? Tja. Jag har verkligen inga mått, men jag skulle tro att jag hällde i två deciliter socker och lika mycket vinäger. En stor vitlöksklyfta och en halv stor röd chilifrukt. Och så flingsalt på slutet. Kokade det hela i kanske trekvart, varav hälften med locket av, och rörde om med jämna mellanrum. Hittade en burk salsa som nästan var slut som fick agera ”varm glasburk” och ser nu fram emot att prova den på riktigt… när nu det ska bli, jag åker ju snart. Mamma och pappa kommer hem någon gång i veckan efter att jag har åkt, jag får uppmuntra dem till att äta kyckling eller fläsk, som ska passa bra. 
 
Sedan åkte jag och simmade vilket var härligt, och sedan till Kvilletorget för att kolla in den nya second hand-butiken, eller loppisen kanske man ska säga, Kvillehyllan. Det var tyvärr väldigt utplockat vilket inte är så konstigt eftersom jag kom under sista timmen, men jag får åka dit igen. Det är en loppis där man får hyra en hylla under en vecka för ett visst pris, så tar butiken hand om försäljning och allt och sätter in förtjänsten på ditt konto. Väldigt käck idé, faktiskt! Det fanns en underbar liten mockaservis i klara vackra färger som jag definitivt hade varit intresserad av om jag hade haft plats, en del söta kläder som det tyvärr inte gick att ta sig fram till och så bjöd de på kaffe och kakor – igår även tårta, då det var innehavarens födelsedag. Kul initiativ, hur som helst, jag kommer att åka tillbaks. 
 
Sedan en sväng på Willys – vad är det med Willys och Hemköp som gör att jag inte kan hitta någonting? Hade funderingar på att göra tomatmarmelad men det fanns inget syltsocker i sikte, jag hittade ingen fond och så gör de samma konstiga manöver som Hemköp i vilken de gömmer alla frysta bär i glassfrysen – som finns vid kassorna? Mycket underligt. (Jag förstår att styckglass finns i kassorna, men inte all annan glass?) 
 
Jaja. Jag fick med mig det viktigaste i alla fall. 
 
 

 
Lite grön idyll i förortsbetongen. Nej, jag skojar bara – det är väldigt trevligt runt Kvilletorget numera. Som förr, skulle jag tro, fast lite trendigare och med fler hipsters 😉 Det finns flera restauranger där nu, idag fick jag syn på en vietnames vilket förstås alltid är intressant och jag har hört goda ting om Barleys, Tildas har ju alltid haft gott rykte och de har numera tacokvällar på onsdagar – ja, det är härligt att mina (typ) gamla hoods lever upp lite grann. Titta bara på saluhallen och alla nya fina lägenheter… det är trevligt. 
 
Nu är det söndagkväll, Barnmorskan i East End (på Netflix snarare än på TV, jag ligger lite ur fas pga resa förra helgen och våffelbjudning i onsdags) och… ledigt imorgon! Känns naturligtvis jättekonstigt, men skönt. Jag är inte den som har måndagsångest, men nog är det skönt att veta att man slipper sätta klockan imorgon! 
 
Hörde just från älsklings-Linda att hon är på väg till Göteborg i detta nu, så vi hinner ses imorgon! Med Camilla också – vilken underbar start på den riktiga semestern! 

2016: 235 – Levande begravd av Peter James

Hur har jag missat Peter James och hans Roy Grace? Det är ett mysterium! Kanske har jag blandat ihop Peter James med de andra brittiska Petrarna som skriver deckare – Robinson och May? Ja, det är inte omöjligt. När jag tittar på listan över de engelska titlarna känns några av dem svagt bekanta och jag kan väl tänka mig att de har blivit ganska hypade i England, så jag har säkert sett dem. 
 
Nå – första boken, Levande begravd, poppade plötsligt upp på Storytel som både ljudbok och e-bok tidigare i veckan och jag blev lockad. Och plöjde den på något dygn. Intrigen och inledningen är helt sjukt spännande – lyssna här. 
 
Lustigkurren Michael har alltid varit den som har hittat på spratt för sina vänners svensexor. Nu är det hans tur att gifta sig och snacka om att de tänker ge igen. De ser till att han får ett antal järn innanför västen. Sedan begraver de honom helt sonika i en likkista ”lånad” av en morbror, med en herrtidning, en flaska Famous Grouse, en walkie talkie och en andningsslang. Naturligtvis ska de plocka upp honom efter ett par timmar, de ska bara åka till en pub i närheten och vänta in den femte personen i gänget först, som fastnat i trafiken på väg från Leeds. 
 
Det är bara det att de kör ihjäl sig på vägen. Och ingen utom dem vet var Michael är. Kanske inte ens den femte killen… eller? 
 
Ja – man måste ju bara få veta vad som händer. Och det får man, tillsammans med kommissarie Roy Grace som hastigt blev en favoritpolis för mig. Skön kille, tycker jag! Hans fru försvann på hans trettioårsdag, för nio år sedan, vilket förstås bådar gott för nya mysterier längre fram i serien. Han gillar att ta en maltwhisky och en cigarett då och då, men han är inte den där klassiska alkade polisen i medelåldern som mest dricker sprit, röker och äter pommes frites. Han har humor och verkar vara ganska charmig. Sedan gillar jag att det är starka kvinnor med i bilden – Graces chef är kvinna och rättsläkaren likaså. 
 
Just – böckerna utspelar sig i Brighton, Hove och andra platser i Sussex också. Städer och platser som jag känner till ganska väl, vilket alltid är kul. 
 
Jag kan knappt bärga mig för fler. Tur att det redan finns elva till i serien att ta mig an… 🙂 

2016: 234 – Jag lever, tror jag av Christine Lundgren

Kim går sista året på gymnasiet när de ofattbara händer. Hennes kompis Moa har dött i en singelolycka – hon har kört in i ett träd. Men det verkar som om det saknas bromsspår på brottsplatsen. Och hon hade höga alkoholhalter i blodet när det hände… kan hon ha tagit sitt eget liv? 

Boken är kapiteluppdelad efter dagar, vilket är ett intressant grepp för att visa hur tiden går. Och det är det denna berättelsen handlar om – hur Kim ska kunna anpassa sig till att tiden fortsätter att gå och livet fortsätter att pågå runt omkring henne, trots att hennes egen tillvaro har slagits i spillror och hon tror att hon aldrig kommer att kunna leva igen. 

När studenten och allt kring detta är över flyttar Moa till sin pappa vid kusten ett tag för att försöka plocka ihop bitarna, och så sakteliga börjar lite olika saker gå upp för henne. Dels det där med att hon måste fortsätta framåt, och dels det där som jag skrev om efter att ha läst Himlen börjar här – att det finns andra som sörjer Moa omkring henne. 

Någon skickar henne Moas dagbok, den som hon trodde var försvunnen efter att ha brutit sig in i Moas hus för att ta fram den på studentnatten (vilket var det som gjorde att hon fick flytta till pappan ett tag) och efter många samvetskval bestämmer hon sig för att läsa. Hon måste få reda på vad det var som hände. 

Sorgligt, hjärtskärande, väldigt bra och tro det eller ej, ganska roligt också. Jag gillade den! 

En dag – filmen

 
Jag läste En dag i höstas och blev totalt förälskad i berättelsen om Emma och Dex som träffas på St Swithin’s Day och fortsätter att träffas, eller åtminstone höras, under tjugo år framöver. Förskräckligt sorglig men även fantastiskt rolig. 
 
Jag har haft filmen på datorn sedan i vintras någon gång men det har inte blivit av att jag har sett den – men i fredags påminde Linda på Kulturkollo om att det var just St. Swithin’s Day, som kanske borde heta Dex & Em’s Day i litteraturvärlden, ni vet som Bloomsday och Dallowday. 
 
I fredags var jag hur som helst för trött för att se en hel film, men igår blev jag plötsligt sugen och jodå, jag orkade se färdigt. Det var riktigt mysigt att sitta i köket i mörkret med kaffet och veta att det inte gör något om jag var vaken halva natten… det var jag nu inte ändå, men det var första gången på länge som det faktiskt var mörkt när jag gick och lade mig! 
 
Jag tycker att de lyckades väldigt bra med filmen. Historien är berättad med precis rätt ton, tidsmarkörerna är fantastiskt bra och jag är numera mycket förtjust i Jim Sturgess, på flera olika plan. Ja, jag gillade den och rekommenderar den gärna. Men läs boken först. Slutet är oförändrat, så att säga, och jag tror att man vill ha läst boken först. Eller? 

Chutneydags!

Sprang ut mellan störtskurarna för att plocka krusbär – det blev inga 7 dl som receptet önskade, men jag fyllde på med tomater och ett par persikor. 
 
 
Chili, vitlök, socker och vitvinsvinäger i grytan – nu är det bara att vänta och se! Det doftar fantastiskt i alla fall. 

2016: 233 – The Haters av Jesse Andrews

Det tog sju veckor för mig att orka läsa ut denna. Sju veckor. Sju timmar är liksom mer min vanliga speed. Jag älskade verkligen Me and Earl and the dying girl och när jag behövde fylla ut en Adlibrisorder och såg att denna fanns tillgänglig var jag ju bara tvungen att klicka ner den i korgen. 

Det är inte för att detta är en dålig bok som det tog så lång tid för mig att läsa den. Den är inte dålig. Men den är tryckt i pytteliten text som dessutom är väldigt svag i bläcket så att säga, och det var jättejobbigt att läsa. I början undrade jag om det var jag som började se dåligt även på nära håll, men det verkar inte vara något problem med andra böcker. Så – ja. Den kanske inte är tryckt för trettiotreåringar? 

Jag är inte helt såld på berättelsen heller, kanske, men det är väl inget större fel på den. Två killar åker på jazzläger, träffar en tjej (Ash), inser att de inte trivs på lägret och drar iväg på en vansinnig road trip genom den amerikanska södern, utan mobiltelefoner och utan att ta kontakt med sina familjer. Ungefär så. Det är några dråpliga berättelser om gigs på kinarestauranger och diverse andra incidenter, men jag vet inte… jag tyckte mest att de var jobbiga. Och lättnaden jag kände när jag äntligen blev klar har jag inte känt på länge – i alla fall inte i litteratursammanhang. 

Kanske var det inte min grej? Kanske är det helt enkelt inte någon särskilt bra bok? Kanske kommer Andrews att övertyga mig igen med nästa? Vet inte, men jag är glad att jag slipper ha den liggande, tittande på mig med de där sura ”ögonen” längre… och hoppas att Andrews och jag helt enkelt inte var på samma nivå med denna. 

2016: 232 – Perfect av Sara Shepard

 
Bok nummer tre i Pretty little liars-serien – man fastnar verkligen för dem. Det hjälper att de är så korta, att uppläsaren pratar så släpigt att man utan problem kan lyssna på dubbel hastighet, och, förstås, att de är riktigt spännande små berättelser. Jag skulle kunna googla vad som händer – det finns liksom sexton böcker – men på något vis vill jag inte det. Inte än, i alla fall. 
 
Jag började titta på serien igen i veckan, efter att ha pratat med Cicci om den i helgen, men det är nog inte min grej. Det är ju tredje försöket nu, jag tror inte att jag kommer att fastna. Men böckerna – ja. Jag gillar dem antagligen mer än jag borde! 
 
Men jag börjar fundera på om jag skulle läsa några i tryck istället… jag är faktiskt lite trött på uppläsarrösten. Man kan ju varva. Cicci meddelade nämligen att efter säsong 4 i serien trappas det hela upp rejält, och det är ju onekligen lockande… 
 
Så – denna boken? Tja, lite intressanta försök av föräldrar till att behandla bort homosexualitet, lite fusk med en uppsats som blir nominerad till ett viktigt pris, lite övertygelse om att man nu vet vem A är… men det vet man inte. Jag läste just att man får vänta snällt till bok 16 innan det avslöjas. Kommer jag att orka? Kommer jag att motstå att googla spoilers? Vi får väl se. Men jag hänger nog med ett tag till, och fortsätter att vara förvånad över hur någorlunda bra det ändå är! 

Första semesterdagen – utvärdering

Det blev en otroligt skön första semesterdag. Jag har tagit det lugnt. Läst, skrivit, löst korsord, sett lite på TV. Sovit middag, druckit gott kaffe, lagat och ätit god mat. Riktigt härligt. Jo, jag har tvättat och sånt också, men det är ju inte så ansträngande. Och ibland behöver man ju verkligen varva ner och ta igen sig. Det har varit högt tempo på sistone, inte alls på ett negativt sätt men så att jag känner att jag behöver återhämta mig. Och visst är det bra när man kan lyssna på kroppen! 
 
Imorgon ska jag aktivera mig lite mer dock. Vågade mig inte på simning idag – inte för att det är farligt att simma med en stukad fot utan för att det är så halt i simhallen och jag är livrädd för att göra mig illa. Vristen är inte så stark som den brukar vara, liksom. Men imorgon ska det nog gå bra. Jag ska åka och handla knäckebröd till Vivi och yoghurt till mig också – imorgon tänkte jag nämligen göra laxfärsbiffar för första gången och då vill jag ha romsås! 
 
Jag började mycket riktigt på min första Vera Stanhope igår också, Dolda djup – det är tredje boken i serien men den första som finns översatt till svenska och jag orkade bara inte leta engelska utgåvor. Verkar mycket bra hittills och jag är glad att jag såg det där avsnittet igår för nu har jag en bild av henne och Joe, åtminstone. Det är inte alltid som jag är så bra på att hitta på utseenden till folk i huvudet, men Vera var ju verkligen perfekt porträtterad av Brenda Blethyn. Nu såg jag dessutom att hon spelar Mrs Bennet i Stolthet och fördom från 2005 – kanske får kika på den också då, nu när jag ändå är mitt i en massa Bennets. 
 
Men nu ska jag ta en kopp kaffe till (jag är numera helt opåverkad av koffein kvällstid, kan dricka en balja och somna på en gång) och börja titta på en film som jag tänkt se länge, och som jag egentligen borde ha sett igår av skäl som jag ska förklara när jag skriver om den imorgon. Kanske orkar jag se färdigt den ikväll – kanske inte. Det spelar ingen roll, för nu har jag gott om tid ett tag 🙂