2016: 234 – Jag lever, tror jag av Christine Lundgren

Kim går sista året på gymnasiet när de ofattbara händer. Hennes kompis Moa har dött i en singelolycka – hon har kört in i ett träd. Men det verkar som om det saknas bromsspår på brottsplatsen. Och hon hade höga alkoholhalter i blodet när det hände… kan hon ha tagit sitt eget liv? 

Boken är kapiteluppdelad efter dagar, vilket är ett intressant grepp för att visa hur tiden går. Och det är det denna berättelsen handlar om – hur Kim ska kunna anpassa sig till att tiden fortsätter att gå och livet fortsätter att pågå runt omkring henne, trots att hennes egen tillvaro har slagits i spillror och hon tror att hon aldrig kommer att kunna leva igen. 

När studenten och allt kring detta är över flyttar Moa till sin pappa vid kusten ett tag för att försöka plocka ihop bitarna, och så sakteliga börjar lite olika saker gå upp för henne. Dels det där med att hon måste fortsätta framåt, och dels det där som jag skrev om efter att ha läst Himlen börjar här – att det finns andra som sörjer Moa omkring henne. 

Någon skickar henne Moas dagbok, den som hon trodde var försvunnen efter att ha brutit sig in i Moas hus för att ta fram den på studentnatten (vilket var det som gjorde att hon fick flytta till pappan ett tag) och efter många samvetskval bestämmer hon sig för att läsa. Hon måste få reda på vad det var som hände. 

Sorgligt, hjärtskärande, väldigt bra och tro det eller ej, ganska roligt också. Jag gillade den! 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s