Hot town, summer in the city

Hej från London! Det är varmt. Väldigt varmt.

Här är den berömda dörren! Exakt likadan som för snart 15 år sedan när vi flyttade in ❤️

Hotellet är… engelskt. Men mitt rum är jättefint och de har en keramiktavla med detalj från Shakespeare & Co i Paris i receptionen = pluspoäng. Dock tar de betalt för wi-fi vilket är sådär – men det stod antagligen i informationen. Jag är ju bara där en natt så det gör verkligen ingenting.

Från bussen. Världens sötaste affär!

Nu – semester i ett nötskal för mig. Dricka kaffe och läsa tidningen mitt på blanka eftermiddagen! ☕️🗞

Ska gå ner till parken sedan och leta skugga – men just nu har jag tvärdrag och njuter av det!

2016: 238 – Dolda djup av Ann Cleeves

Jag läste min första Ann Cleeves för någon månad sedan (Svart som natten) och tyckte verkligen om den. Nu råkade jag ramla över ett avsnitt av serien Vera i fredags kväll när jag satt hemma och försökte smälta att jag hade semester, och blev genast stormförtjust i titelkaraktären – och assistenten Joe, ska sägas. 
 
Sagt och gjort – när det var läggdag plockade jag fram första boken som översatts till svenska (det är egentligen tredje boken men jag orkade inte leta efter en engelsk e-bok just då) och satte tänderna i den på en gång. Och det är jag glad för – jösses, vad bra hon är. 
 
Vera Stanhope-serien utspelar sig i och omkring Newcastle, områden som jag varit i en del – kanske fem-sex gånger åtminstone. Det är alltid trevligt med bekanta områden, ortsnamn och annat tycker jag. Dessutom älskar jag dialekten däruppe, vilket är anledningen till att jag nog faktiskt vill fortsätta att läsa dem på engelska. Men översättningen var bra, missförstå mig rätt. Det är bara det att jag gärna vill ha lite ”howay” och ”pet” och ”bairn” hos mina Geordies 🙂 
 
När Julie Armstrong kommer hem efter en utekväll, mer än lagom rund under fötterna, hittar hon sin tonårsson död i badkaret. Han har blivit strypt, och vattnet är prytt med blommor. Mycket udda tycker Vera Stanhope och hennes stab, och det blir inte mindre förbryllande när en ung kvinna, till synes utan koppling till familjen Armstrong, hittas dödad på samma sätt med samma utsmyckning i en vattensamling vid klippstranden där fågelskådare brukar samlas. 
 
Naturligtvis är ingenting som det verkar, och lokalbefolkningen tvingas avslöja en hel del hemligheter. Vera Stanhope är expert på att få ur folk en hel del som de egentligen inte vill dela med sig av, det är ett som är säkert. 
 
Ja – en helt underbar karaktär. Jag är faktiskt glad att jag såg TV-serien först, för jag tror verkligen att Brenda Blethyns rolltolkning är helt perfekt för Vera. Charmig, sarkastisk, kantig och kanske inte utefter rådande modellideal. 
 
Himla bra! Jag fortsätter gärna se på TV-serien också, men jag ska nog läsa böckerna på engelska som sagt – och kanske börja med den allra första – The Crow Trap – redan under semestern. 

2016: 237 – Barfotaflickan av Katerina Janouch

Trots att jag börjar bli lite trött på privatdetektiven, förlåt barnmorskan, Cecilia Lund så kan jag inte låta bli att ta mig igenom serien. Den har ju något, och det något är oftast tillräckligt bra för att jag ska kunna se runt det som irriterar mig. Jag gillar uppenbarligen berättelser om barnmorskor…! 
 
Cecilia har börjat jobba på en privatklinik nu, en föga förklädd version av BB Sophia som heter BB Victoria. En ung kvinna kommer in och föder ett barn men överger sonen natten efter förlossningen. Vem är hon, Malika, och vart har hon tagit vägen? 
 
Som alltid är det en massa drama vid sidan om. Skilsmässan är ett faktum och Cecilia är numera varannanveckasförälder i förorten. Sonen Marcus har en massa problem i skolan, mamma Christina har ekonomiska problem på tidningen och med sambon som inte är så sugen på livet längre, systern Susanna driver sin erotikportal med stor framgång och exmaken John funderar på att starta ett pappakollektiv. Jag läser faktiskt hellre om detta och om livet på förlossningen än om dessa evinnerliga farliga privatspaningarna Cecilia ger sig ut på. 
 
Några viktiga och aktuella ämnen tas upp – tiggare och människors lika värde. Det är väldigt bra att det tas upp i skönlitteraturen – särskilt i sådan här litteratur som jag tror når en stor massa, särskilt kvinnor, som behöver få lite bättre koll på ett och annat och inte bara tro på vad som står på internet. Kjell Kritik når inte alltid ut i stugorna. 
 
Så, ja – helt okej men ingen sprudlande läsupplevelse. Men naturligtvis kommer jag att läsa – eller lyssna på – Skugghäxan, bok nio, inom kort också. Jag har insett att just dessa böckerna passar mig allra bäst som ljudböcker 🙂 

Annas sommartips #4 – Call the midwife (Barnmorskan i East End)

 

Man kan ju faktiskt behöva sommartips som utspelar sig inomhus också… jag misstänker att många här redan har sett den fantastiska serien Barnmorskan i East End, eller Call the midwife som förstås är en betydligt bättre titel eftersom serien ingalunda handlar om bara en enda barnmorska, även om det är samma som är berättare i åtminstone fyra säsonger – jag har inte sett den femte ännu och den har inte kommit till Netflix heller. 

 
Det är, helt enkelt, en av de absolut bästa serier jag någonsin sett. Den har allt! Historia, humor, vemod och sorg, fantastiska kostymer, underbar musik och top-notch skådespelare. Jag pratade med en kollega för ett tag sedan vars man avskyr allt vad kostymdrama heter – han hade sett ett avsnitt och blivit frälst på fem minuter. med all rätt, för det är verkligen bra. Barnmorskor, sköterskor, nunnor, läkare, barn, allt-i-allo-Fred, pastorsadjunkten Tom, kommissarie Noakes – och Miranda Hart, som pricken över i! 
 
Säsong 3 sänds just nu på TV8 på söndagar, och säsong 4 på SVT1 på onsdagar. Femte säsongen sändes i England under våren och har sagts vara den bästa hittills – jag råkade se en spoiler när jag googlade efter bilden ovan. 
 
Jag får erkänna att jag hoppas kunna se avsnitten på någon brittisk streamingtjänst nu när jag är där, för jag är ohyggligt nyfiken. Det är så himla bra – jag kan inte komma på någon som mäter sig i genren. 
 
Det finns två böcker också, förstås, då serien är baserad på sanna berättelser av Jenny Lee, senare Worth. Första boken var underbar, andra inte lika bra men ändock läsvärd. 

Flygplatsfrukost…

 
…smakar alltid lite extra gott! 
 
Jag vaknade tio i fem imorse. Helt utan anledning – nog för att jag hade satt klockan tidigt eftersom jag avskyr att stressa och ville hinna med ett par saker innan avfärd, men… ja. Inte för att jag gick upp direkt, men efter ett tag hade jag för mycket fjärilar i magen för att försöka somna om, så det var lika bra att gå upp, bli klar och åka till Landvetter. Hade ändå bara tillräckligt med mjölk för en kopp kaffe, och det räcker ju inte långt 😉 
 
Flygbussen är verkligen otroligt smidig. Det visste jag sedan innan, men jag gillar den skarpt. Det tog en timme prick från hållplats till flygplats, inklusive byte på Kungsportsplatsen och det är verkligen inte dumt. 
 
Jag tog en ny approach i säkerhetskontrollen – istället för att bli stressad över alla lösa grejer som man måste plocka ur och stoppa i så tog jag en sak i taget. Tänk, va, vad mycket mer njutbart livet är när man gör det? 😉 Fick även händer och fötter slumpmässigt kontrollerade för sprängämnen och det känns ju onekligen tryggt att jag inte hade fått med mig något explosivt under naglarna. 
 
Så – jag har alltså gott om tid, så jag ska skriva lite inlägg som kommer upp under dagen, tänkte jag. Om allt går som det ska är jag framme på hotellet vid 16:30 i eftermiddag lokal tid, och efter det ska jag traska bort till Paddington och hämta mina tågbiljetter för säkerhets skull, och eventuellt utföra ett par andra ärenden. Tandkräm behöver inhandlas (jag köpte min favorittandkräm i helgen – men tror ni inte att den är 125 ml? Så himla typiskt) och ett par andra småsaker. 
 
Det ska vara 32 grader varmt när jag kommer fram, förresten. Inte så lockande. Funderar på om jag ska försöka få tag på någon gammal polare som kanske vill äta middag, men jag får känna efter. 32 grader och jag är ingen höjdarkombination! Min gamla favoritrestaurang ligger inte så långt från hotellet, så jag kanske går dit och gör det enkelt för mig. 
 
Rolig sak – jag tittade på kartan imorse för att kolla att jag faktiskt vet vart jag ska gå från busshållplatsen och första promenadsträckan är upp för Gloucester Terrace, där jag bodde mina första nio månader i stan! Kul – får se om jag går förbi vår gamla dörr, det blir ett photo moment. 
 
Önskar er alla en riktigt härlig tisdag! Jag har ingen aning om hur det blir med uppdateringar under veckan som kommer, men det går fint att följa mig på Instagram – annzahspics – eller Facebook – annzah – om man vill. Beroende på wi-fi-status i hoodsen är det väl troligt med mer frekventa uppdateringar där 🙂 

You must never do a tango with an eskimo

 
Jag lyssnar på Barnmorskan i East End medan jag packar och donar och fick höra denna fantastiska gamla slagdänga. Visst är den härlig? 
 
Jag trodde att Alma Cogan var a) amerikan och b) svart men icke, hon föddes i Whitechapel – alltså mycket nära där serien utspelar sig – och dog på sjukhuset i Whitechapel också, tragiskt nog endast 34 år gammal. Tänk, vad man lär sig varje dag. 

Annas sommartips #3 – Beatles femte medlem – ett reportage om George Martin

 
Jag passar på att landa lite grann mellan lunch i stan, packning och planering med att dricka ett glas kall rosa lemonad och lyssna på ett väldigt trevligt reportage från P1 Kultur om George Martin. Rekommenderar det varmt om du är det minsta intresserad av musik 🙂 
 
Jag älskar berättelsen om när han frågade Beatlesmedlemmarna efter första inspelningen på Abbey Road om det var något de inte gillade, något de ville ändra och George sa: ”Well, there’s your tie, for a start”. 

2016: 236 – Tisdagsklubben av Anna Fredriksson

Jag har två av Anna Fredrikssons böcker sedan tidigare – Lyckostigen och Sommarhuset. I teorin borde jag vara supersugen på dem, men jag vet inte riktigt vad det är som har gjort att de blivit stående. Tisdagsklubben har legat i min lista i Nextoryappen ett bra tag också – varför plockar jag inte upp dem? Antagligen för att jag har för mycket att välja på, och för att jag inte har varit sådär feelgoodlängtande i vår? Jag har läst en massa ruskiga deckare och thrillers blandat med ungdomsböcker. Och så får det ju vara! 

Men nu blev jag sugen på Tisdagsklubben i veckan. Sagt och gjort! Det gäller ju bara att komma igång – sedan brukar det gå som smort. 

 
Huvudperson i Tisdagsklubben är Karin. Hon är i början av sextioårsåldern, har varit gift med Sten så länge hon kan minnas, jobbar som kokerska på ett äldreboende och simmar varannan tisdag med grannfrun Pia. Hon trivs väl helt okej med livet… tills Sten plötsligt drabbas av en stroke och förändras såväl fysiskt som psykiskt. Som kvinna och fru förväntas Karin vara omhändertagande och tålmodig. Och det är hon också – hon tar till och med tjänstledigt i tre månader. Men hon vill inte bara vara hemma och passa upp på Sten, utan bestämmer sig för att anmäla sig till en svindyr matlagningskurs med en riktig virtuos på asiatisk mat som kursledare.
 
Grannarna, dottern och alla andra fördömer henne för att hon gör något för sig själv i den svåra stunden (för farao! Det handlar om fem timmar varannan tisdag!) men hon älskar det och träffar en ny, härlig väninna på kursen. Men hennes förra bästa väninna, Pia, glider ifrån henne och in i ett missbruk. Själv glider hon närmare en karismatisk, begåvad man… 
 
Ja, ni fattar. Jag tycker om boken samtidigt som jag blir ganska irriterad på Karin och grannarna – men det gäller att förstå att generationerna har olika inställning till saker och ting. Vissa könsroller är befästa hos 50-talisterna på ett annat sätt än hos min generation, det får man acceptera efterom det troligen inte går att ändra så mycket på. 
 
Men det är en trevlig roman om att ompröva sina val och värderingar, om matlagning (man blir ganska hungrig…), om vänskap, kärlek, familj och att prova något nytt. Väninnan Monika är underbart inspirerande, jag tänker mig henne ungefär som kvinnan som stjäl Monicas identitet i Vänner fast lite mindre kriminell 😉 men det där bubblande, härliga, bejakande. Sådan hoppas jag att jag är när jag är 60.