Veckans kulturfråga v. 25 – Midsommar

Veckans kulturfråga hos enligt O lyder:

Vilket kulturellt verk om midsommar vill du lyfta fram?

För några år sedan läste jag The all-night sun av Diane Zinna, som handlar om en amerikansk universitetslektor som följer med en student till hemlandet – Sverige, förstås. Och trevligt nog i Olofstorp, i närheten av Göteborg. Resan avslutas med en tripp till Öland för att fira midsommar, och det hela slutar i katastrof. Det är en riktigt bra roman och jag är väldigt förvånad över att den inte snappats upp av ett svenskt förlag.

Röda vita rosen av Mariette Glodeck är en fantastisk roman som jag tydligen läste 2013 – det känns verkligen inte som om det var så länge sedan. Även detta firande spårar ur – det kanske inte är så konstigt att jag föredrar att fira midsommar under väldigt stillsamma omständigheter… 😉

Det känns omöjligt att inte nämna En midsommarnattsdröm av Shakespeare, som jag tycker mycket om. På tal om den kan jag ju slänga in den underbara filmen Döda poeters sällskap där just denna pjäs uppförs.

I Flickorna i parken av Lisa Jewell hålls en stor fest på midsommarafton där en flicka hittas svårt skadad och medvetslös i ett hörn av den stora kommunala trädgården. Ännu en gång – det är säkrast att fira midsommar i stillhet!

För några år sedan tog Spotify fram en lista över de låtar som spelas mest på midsommar. Såhär ser den ut:

  1. ”Sol, vind och vatten” – Ted Gärdestad
  2. ”Sommaren är kort” – Tomas Ledin
  3. ”Sommartider” – Gyllene Tider
  4. ”Ta mig till havet” – Peter Lundblad
  5. ”Vågorna” – Uno Svenningsson
  6. ”Sommarnatt” – Snowstorm
  7. ”En kväll i juni” – Lasse Berghagen
  8. ”Änglamark” – Sven-Bertil Taube
  9. ”Magaluf” – Orup
  10. ”Dina färger var blå” – Tommy Nilsson

Personligen är jag förtjust i Sommarnatt, En kväll i juni och Änglamark men övriga klarar jag mig gärna utan…!

Själsfränden (Emma Sköld, #10) av Sofie Sarenbrant

När jag hade läst ett par sidor i Själsfränden visste jag inte om jag skulle kunna fortsätta. Tydligen stämmer det åtminstone på mig att man blir känsligare för allt som har med barn att göra när man blir förälder – och här står en kvinna på Västerbron, redo att hoppa, med en tremånadersbebis i sele på magen. Ahhhh, jag höll på att krypa ur skinnet. Men spännande från första stund blev det onekligen.

Emma Sköld får som vanligt mycket att stå i. Vem är kvinnan och varför känner hon att det enda hon kan göra nu är att ta livet av sig och sitt lilla barn?

Något jag alltid har gillat med Sarenbrants böcker är tempot. Korta kapitel passar mig bra då jag ofta har relativt korta stunde att läsa ett kapitel eller två på telefonen, lyssna på några kapitel på promenad eller buss, läsa lite fler kapitel i sängen på kvällen. Som jämförelse läser jag just nu en bok där kapitlen är uppåt hundra sidor och då blir läsningen väldigt uppbruten och det blir svårt att få riktigt flyt. Så blir det aldrig i Sarenbrants böcker.

Något som dock alltid händer är att Emma drabbas av elände och att systern Josefin med familj alltid får spela en väldigt stor roll. Nog kan en polis hamna i bekymmer, men nu börjar det gå lite överstyr. Och Josefin kan gärna få pausas i ett par böcker nu. Det blir orimligt att hon alltid är på ”rätt” ställe eller har ”rätt” information – någon annan karaktär kan gärna få ta den platsen framöver.

Men underhållande är det och bitvis nagelbitande spännande. Böckerna slutar alltid på ett sätt som gör att jag vet att jag kommer att fortsätta med serien – och det är ju onekligen lyckat i en deckare.

Tack Bookmark Förlag för recensionsexemplaret! Boken kan man köpa här.

Om du lämnar mig här av David Levithan och Jennifer Niven

Levithan och Niven tillsammans låter som en match made in heaven och jag räknade ner dagarna tills eboken skulle finnas på Storytel. Så gjorde den det i fem minuter och försvann igen. Lång kö på bibblan. Vad gör man? Jo, glömmer bort lite och blir sedan jätteglad när den dyker upp på Storytel igen. Och då ser man till att läsa så fort det bara går… 😉

Om du lämnar mig här är till stor del en mejlroman, och jag tycker att sådana (tillsammans med brevromaner, givetvis) kan funka väldigt bra och det gör denna. Mejlen går till en början bara fram och åter mellan en bror och syster, Ezra och Bea. De har vuxit upp under kassa hemförhållanden, deras pappa stack när de var små och deras mammas nya man är en riktig jävel, rent ut sagt. En dag försvinner Bea och ingen vet var hon är. Bea mailar Ezra för att berätta att hon mår bra, men han blir inte klokare vad gäller var hon befinner sig.

Genom mejlen och även berättelserna emellan får vi reda på vad som hänt genom deras liv och vad som hänt under tiden som lett upp till Beas försvinnande. Och till slut, vad det är som fått henne att besluta sig för att sticka. Det hela handlar om att ta sig framåt, om att slå sig loss från sådant som är fel, om att konfrontera. Och om att göra lite dumma val då och då, som att försöka elda upp ett hus med hjälp av hushållspapper och en gasspis.

Mörk humor är min favorit och även om det är kolsvart ibland är det välfunnet, rappt och spirituellt. Bästa sorten alltså. Det är inspirerande att läsa om kloka ungdomar även om sådana här romaner ibland får skit för att unga vuxna inte pratar sådär intellektuellt som de gör i t.ex Levithans och John Greens böcker men det gör mig inte ett pip. Det är väl bara härligt om kidsen faktiskt är så smarta och kul?

Boken kan man köpa t.ex här.

Veckans kulturfråga v. 24 – HBTQ+

Hos enligt O ställs varje vecka en kulturfråga – denna vecka då West Pride är i full gång handlar det om HBTQ+.

Vilka kulturella verk med hbtq+-tema vill du lyfta fram?

Jag lyssnade nyss på Bögen är lös av Edvin Törnblom, som jag tyckte väldigt mycket om. Informativ, hjärtskärande och hysteriskt rolig.

Alice Oseman har skrivit böckerna som ligger till grund för Netflix-serien Heartstopper som är så populär nu (jag har lyckats se halva första avsnittet…). Jag har bara läst en bok av henne och det är Radio Silence som jag läste för två somrar sedan. Det var en märklig sommar, dels var jag nygift och mycket lycklig, dels var jag i djupaste sorg efter att min pappa gått bort efter ett års mycket intensiv och svår sjukdom. Jag läste mycket vilket alltid är läkande för mig och Radio Silence hade en god effekt.

Hanna Jedviks fina trilogi har nu kommit till sin ände med Du kommer alltid ha Paris, som jag läst men inte hunnit skriva om. De två tidigare böckerna i serien är Sommarplåga och På andra sidan bron. De är fantastiskt bra och fulla med Göteborg ❤

Ännu en fin trilogi (eller om det blir fler?) är Becky Albertallis serie som börjar med Simon and the Homo Sapien Agenda, följs av The upside of unrequited och därefter Leah on the off-beat.

Och så två till, dessa på transtemat – Om jag var din tjej av Meredith Russo, Brorsan är kung! av Jenny Jägerfeld är två superfina läsupplevelser.

Vända blad (Schantz förlag, #2) av Johanna Schreiber

I andra boken om Schantz förlag har berättarperspektivet skiftat till Clara, som jobbar som redaktör på förlaget. Hon har inte direkt någon särskild erfarenhet av kärlek och lyckade förhållanden, och tror absolut inte att det kan bli så lyckligt som i böckerna hon arbetar med.

När hennes största författare byter till ett konkurrerande förlag tappar Clara sugen lite grann, men en dag landar ett manus i inkorgen som är något alldeles extra. Det är en historisk kärleksroman som utspelar sig i Lappland – och Clara måste se till att Schantz får avtalet. Vad hon inte har räknat med är att författaren inte är den kvinna hon räknat med – och hon är absolut inte redo för de känslor som uppstår.

Vid sidan om detta finns en problematisk relation till familjen, en snorkig förlagschef, opålitliga kollegor och något mystiskt som pågår i förlagets ledning.

Det är kul att läsa om förlagsbranschen, beskrivningarna känns trovärdiga (även om jag inte vet speciellt mycket) och man kan dra en och annan parallell till verkligheten, tycks det mig. Jag läser inte jättemycket feelgood, men det känns onekligen som om Vända blad följer feelgoodmallen väldigt väl. Lite för väl kanske, för jag tycker att jag listade ut lite väl mycket lite väl tidigt.

Det gjorde inte så mycket. Det var underhållande lyssning och bitvis riktigt roligt. Sedan är det som sagt delar som känns väldigt förutsägbara, såsom hela delen med systern (ja x2 när jag tänker efter). Men jag kan leva med det. Jag underhöll mig trots allt med Jill Mansell och hennes gelikar i flera år efter att jag slutade plugga, när jag omöjligt kunde läsa annat än feelgood och veckotidningar. Man får vänja sig igen! Egentligen tror jag att jag borde läsa mer feelgood, men jag får spel på alla fjompiga titlar och fjompiga omslag med kvinnor avbildade bakifrån. Men det var ett sidospår!

Boken kan man köpa t.ex här!

Den sista middagen av Anna E Wahlgren

Ett gäng gamla gymnasievänner i Gävle fortsätter att träffas efter studenten – varje fredag äter de middag på den grekiska restaurangen Christos. Fram till en ödesdiger fredag fem år efter studenten, då en efterfest slutar i tragedi.

Sophie, vår berättare, flyr Gävle för Malmö och börjar jobba som radioprogramledare för ett relationsprogram. Tio år har gått när en inbjudan ramlar in från Ava, en i det gamla gänget. Hon ska hålla middagsbjudning för alla som hängde ihop förr – Sophie vill egentligen glömma allt, men kan inte låta bli att tacka ja. Kanske kommer sanningen om William fram under kvällen?

Väl framme i lyxvåningen måste alla lämna ifrån sig sina mobiltelefoner. Sedan låses dörrarna. Alla gäster har fått en liten ask på sin tallrik och genom att öppna dem en och en planerar Ava att avtäcka sanningen om vad som hände för tio år sedan. Det är en väldigt läskig premiss och det är krypande och spännande. Och lite rörigt, ärligt talat. Det är många spår och många motiv.

Det är lyckat att middagen berättas parallellt med kvällen då William hittades död i sitt badkar, men jag har ändå lite svårt att hålla ordning på persongalleriet, särskilt kvinnorna. Jag vet inte riktigt varför, så det kanske är min bristande koncentrationsförmåga. Det är dock underhållande, obehagligt och en intressant roman i sin genre.

Boken kan man köpa här.

If we were villains av M L Rio

Dark academia och akaporr är alltid attraktivt, och tittar du på en lista över ”böcker som liknar Den hemliga historien, som förstås är typexemplet, dyker numera If we were villains nästan garanterat upp. Och det är välförtjänt.

Oliver Marks har suttit i fängelse i tio år för ett mord som skedde på hans college. Det är mannen som såg till att han hamnade i fängelse som möter honom den dagen han släpps fri – poliskommissarie Colborne ska gå i pension, men först vill han få reda på vad som verkligen hände den där dagen.

För tio år sedan är Oliver en av sju studenter som studerar Shakespeare på ett litet elitcollege i Illinois. Eftersom de är så få är de mycket sammansvetsade och gör nästan allt tillsammans, och deras roller rent socialt följer de roller de ofta spelar i pjäserna som sattes upp. Hjälte, skurk, tyrann, förförerska, oskuldsfull flicka, statist. När rollsättarna skakar om fördelningen ställs allt på huvudet. Fester spårar ur, relationer förändras och till slut hittas en av dem död.

Jag är ett stort fan av Shakespeare och ett stort fan av en bra deckargåta, så detta funkar mestadels väldigt bra för mig. Det är dock lite för långt och ibland lite för pretentiöst. Det pretentiösa hör förstås hemma här, och jag har egentligen inte så mycket emot lite pretentioner, men ja, det kanske blev lite tjatigt då och då. Men det är en riktigt bra roman ändå.

Boken kan man köpa t.ex här.

Genombrottet – hur släktforskaren löste dubbelmordet i Linköping av Anna Bodin och Peter Sjölund

True crime blev temat för maj månads bokcirkel och det var Genombrottet som röstades fram och som vi diskuterade härom söndagen. Linköpingsmorden gick mig förbi, jag bodde utomlands när det hände och det var ingenting som blev en internationell nyhet – så det var egentligen först nu när det hela löstes som det äntrade mitt medvetande. Så gräsligt hemskt.

Det är en väldigt intressant berättelse ur släktforskningsperspektiv. DNA-testning är populärt (min pappa skickade in för några år sedan och visade sig vara 1,8% grek utöver totalt skandinav så jag har inte så mycket att komma med) och att man kan komma så långt in i en släkt medelst minsta lilla DNA-haltigt fragment är otroligt häftigt. Och att detta fruktansvärda fall kunde lösas 16 år efter att det hände är rentav fantastiskt.

Jag är inte överförtjust i berättelsen runt omkring. Jag förstår att den finns för att man ska påminnas om att poliserna i utredningen är vanliga människor, men vad de har i sina matlådor är så ointressant att det är inte klokt. (ATT de åt matlådor är väl en sak, men…). Jag blev dessutom irriterad på att en person åt fiskdoftande sushi och verkade vara frisk efteråt. Sushi ska inte lukta fisk.

Men ja – kärnan i boken är intressant, men jag hade kunnat tänka mig endast den utan bjäfset som jag inte tycker hör hemma i en bok som skildrar dessa avskyvärda handlingar och Peter Sjölunds genialitet.

Bögen är lös av Edvin Törnblom

Jag gillar Edvin Törnblom så himla mycket. Vissa tråkiga personer tycker att han är för mycket och syns överallt och visst är han mycket och visst syns han ofta MEN det är välförtjänt. Han är rolig, allmänbildad och verkar vara en väldigt varm och fin person. Därmed var det en självklarhet att lyssna på Bögen är lös när den kom ut. (Den var också utmärkt för min återinskolning i ljudboksvärlden, författarinläsning och knappt fem timmar lång.)

Här har vi en blandning av hjärtskärande berättelser om mycket mörka stunder, till hysteriskt roliga anekdoter, inspirerande personer och händelser och mycket matnyttig information om queerhistoria och om livet som queer, såväl i Sverige som utanför våra gränser.

Välformulerat och lättillgängligt med mycket av den karaktäristiska humor jag förknippar med Törnblom. Mitt enda problem är att ”obscen” och ”obskyr” verkar ha bytt plats med varandra några gånger (kanske har det helt enkelt blivit fel i inläsningen). Men det gick faktiskt bra ändå, och om jag som är så grinig med sådant kan se mellan fingrarna så måste det ju vara en riktigt bra bok. Borde läsas i skolor.

Boken kan man köpa här.

Smakebit på söndag, 5 juni 2022 – Vinter i drömhuset av Maeve Binchy

Bloggen börjar äntligen få lite fart igen – tro det eller ej, men det blir mer tid till sådant sedan jag började jobba igen i början av maj. Tänk, tänk om jag skulle lyckas komma i fas och slippa försöka komma ihåg sådant jag läste för flera månader sedan…

Utmaningar är alltid kul och motiverande, och jag tycker ju att just Smakebitarna som Betraktninger håller i är himla trevliga. Jag glömmer ibland och ibland passar det inte, men idag så!

Vi kör Irland i juni på Kaffe och Kultur och en av mina favoriter genom tiderna är Maeve Binchy. Vinter i drömhuset, eller A week in winter som den heter på engelska blev hennes sista roman och den har legat på vänt hos mig i flera år. Nu passar det ju bra att plocka upp den.

Ibland brukade Chicky promenera längs klipporna på kvällen och se ut över Atlanten. Det gav henne alltid kraft. Folk hade haft mod nog att sätta sig i små skrangliga båtar och segla ut över det krabba havet utan att veta vad som låg framför dem. Det kunde väl inte vara så svårt att öppna ett hotell?

När hon sedan kom in igen skyndade miss Queenie sig att laga varm choklad åt de båda och säga att hon inte hade varit så lycklig sedan hon var flicka, sedan hon och hennes systrar brukade gå på jaktbal och hoppas att de skulle hitta stiliga unga män att gifta sig med. Det hade aldrig blivit av, men den här gången skulle det fungera. Stone House skulle bli verklighet.

Ur Vinter i drömhuset av Maeve Binchy, Norstedts: 2014

Sedan annandag pingst slutade vara helgdag är det väl ingen som bryr sig så värst mycket om just den helgen, men fira det som firas bör säger jag (och dessutom har vi bröllopsdag imorgon och det är ju ledigt tack vare nationaldagen) så vi åkte till havet och åt lunch på Café Sjöboa i Fiskebäck. Räksallad till mig och hamNburgare till Johannes – ja, välkommen till Göteborg 😉