Själsfränden (Emma Sköld, #10) av Sofie Sarenbrant

När jag hade läst ett par sidor i Själsfränden visste jag inte om jag skulle kunna fortsätta. Tydligen stämmer det åtminstone på mig att man blir känsligare för allt som har med barn att göra när man blir förälder – och här står en kvinna på Västerbron, redo att hoppa, med en tremånadersbebis i sele på magen. Ahhhh, jag höll på att krypa ur skinnet. Men spännande från första stund blev det onekligen.

Emma Sköld får som vanligt mycket att stå i. Vem är kvinnan och varför känner hon att det enda hon kan göra nu är att ta livet av sig och sitt lilla barn?

Något jag alltid har gillat med Sarenbrants böcker är tempot. Korta kapitel passar mig bra då jag ofta har relativt korta stunde att läsa ett kapitel eller två på telefonen, lyssna på några kapitel på promenad eller buss, läsa lite fler kapitel i sängen på kvällen. Som jämförelse läser jag just nu en bok där kapitlen är uppåt hundra sidor och då blir läsningen väldigt uppbruten och det blir svårt att få riktigt flyt. Så blir det aldrig i Sarenbrants böcker.

Något som dock alltid händer är att Emma drabbas av elände och att systern Josefin med familj alltid får spela en väldigt stor roll. Nog kan en polis hamna i bekymmer, men nu börjar det gå lite överstyr. Och Josefin kan gärna få pausas i ett par böcker nu. Det blir orimligt att hon alltid är på ”rätt” ställe eller har ”rätt” information – någon annan karaktär kan gärna få ta den platsen framöver.

Men underhållande är det och bitvis nagelbitande spännande. Böckerna slutar alltid på ett sätt som gör att jag vet att jag kommer att fortsätta med serien – och det är ju onekligen lyckat i en deckare.

Tack Bookmark Förlag för recensionsexemplaret! Boken kan man köpa här.