Författare: Annzah

Tematrio: GRÅ

 
”Grå vardag, grå böcker, namn man kan associera till grå, välj själv!” skriver Lyran. Här kommer mina – spoilervarning, Fifty shades of X, Y eller Z är INTE med. 
 
     

     

 
Jag erkände förra helgen att jag läst väldigt lite av Oscar Wilde – bland annat har jag aldrig blivit klar med The Picture of Dorian Gray, vilket förstås är något av en travesti. Nu ska jag komma mig för att göra det i höst, basta. 
 
I Maria Gripes fina trilogi om Hugo och Josefin heter Josefin egentligen Anna Grå. Det var det första jag kom att tänka på när jag såg veckans tema! 
 
David Levithan och John Green har skrivit fantastiska Will Grayson, Will Grayson (den heter Den andre Will Grayson på svenska). Underbar ungdomsbok som verkligen funkar som collab, och som ger oss en av de bästa karaktärer jag vet – Tiny Cooper. Man kan lugnt säga att det inte finns något som är grått med Tiny Cooper, i alla fall 😉 

Höstläsningsenkät

 
Hittade en liten höstläsningsenkät hos Linda (som i sin tur hade hittat den hos Vargnatt) – trevligt, som alltid! 
‘
Nya höstböcker eller hyllvärmare?

Det blir en blandning, som vanligt. Jag koncentrerar mig sällan på en genre eller grupp av böcker, jag bara kör och försöker se till att få in bokcirkelböcker mellan varven. 

Kräftor eller surströmming?

Definitivt kräftor, men gärna havskräftor då. Har bara ätit flodkräftor en eller ett par gånger i mitt liv och visst är de goda, men de går ju inte att jämföra med havskräftor. 

Läsplatta eller fysisk bok?

Jag blandar även här. Finns boken som e-bok läser jag hellre på iPad för att det är smidigare, men det finns ju något härligt med en fysisk bok i händerna också. 

Svenska författare eller utländska?

Det är inget jag fokuserar på. Har nog en helt okej balans där. 

Bullet journal eller vanlig kalender?

Bullet Journal, sedan juni 2017. Underbart praktiskt – och så roligt. 

Crimetime Göteborg eller bara Bokmässan?

Ingen aning! Väntar på att Bokmässan ska återkomma så jag vet inte ens om jag ska gå, mer än någon av dagarna och naturligtvis på middagar och andra evenemang. Förhoppningsvis får de ändan ur vagnen i veckan som kommer. 

I soffan: Netflix eller vanlig TV?

Både och. Älskar Netflix och fick en dvd-spelare som är kopplad till Netflix i födelsedagspresent vilket gör det hela ännu mer hanterbart – men just på hösten kommer ju en del analog-TV som jag gillar också. 

Deckare eller feelgood?

Blandar här också. Dock är jag lite trött på feelgood som begrepp, förstår ni hur jag menar? Jag läste något om Eleanor Oliphant häromdagen och jag vet inte, är det verkligen feelgood? Det fick igång mina tankar. Men ja, jag blandar och ger. 

Äppelkaka eller blåbärspaj?

Något knäckigt med äpple är väl aldrig fel! 


Nytt från bokaktuella Stephen King eller Bengt Ohlsson?
 
Alltså, jag har läst ett par King och gillar och lyssnar just nu på Det och gillar den skarpt, men det är ju trots allt inte riktigt min genre. Jag har svårt med skräck, det är så enkelt. Dock har jag knappt läst något av Bengt Ohlsson men är rätt så nyfiken på ett par böcker han skrivit, så vi får helt enkelt se! 

Minns i november den ljuva september…

 
Ett rättesnöre att ta med sig – gör något fint när du kan! Vare sig det är att göra något fint för någon annan, eller skapa något vackert… hur det än är blir någon eller flera lyckligare av det. Lovar! 
 
 
Till exempel att låta dessa vimplar vara kvar i Brunnsparken. Vilken skillnad det blir! Jag har inte varit där och sett det på kvällen men har sett foton och det är himla vackert – ska försöka ta den vägen om på onsdag. 
 
 
På väg till ett jobbmöte i stan i tisdags hittade jag denna på spårvagnshållplatsen. Nog för att det kan bli långa väntetider men… 😉 
 
 
Myggbett på tummen. Vad är det då. Men det börjar likna något! 
 
 
Fika med Line på Brogyllen i onsdags. Johan & Nyströms te som heter Studio 54 är en ny favorit och denna lilla vita chokladfudge med polkaspån gick också ner utan större besvär alls. Ja, jag börjar faktiskt redan fundera på smått på julbaket… Mycket mysigt var det i alla fall, vi var båda trötta och hade haft tuffa dagar så det var härligt att skratta och babbla lite. Det är alltid lika roligt att upptäcka att det går alldeles utmärkt att träffa nya vänner även i vuxen ålder. 
 
 
I torsdags var jag på möte med vår resebyrå och en leverantör på deras kontor på Hultmans Holme på morgonen. Det är en farlig röra att ta sig dit från Nordstan, men på tillbakavägen till jobbet tog jag båten istället. Det är onekligen mysigare. Men vem har satt en tribal på den fyrmastade barken Viking? 
 
 
Jag har nästan aldrig kunnat vara med på Stickklubben i Göteborgs torsdagsträffar – någon enstaka helgträff i vintras och så – men i torsdags passade det fint att vara med och sticka i ett par timmar på Café Husaren – så mysigt. Jag ska verkligen försökaplanera kring att kunna vara med någon gång i månaden i alla fall, gärna mer förstås. Kanske har jag dragit mig för att gå också eftersom jag stickat så enkla saker innan och folk är så avancerade men nu börjar det lossna för mig också… dock är det knappast så att jag skulle dömas ut om jag kom med en halsduk heller. 
 
 
I fredags var det dags för HR-dag på Scandic Europa! Jag kombinerade det nya #boblmaf-halsbandet med min vackra venussymbol. Känns helt rätt hela vägen. 
 
 
Frukost för den som ville innan vi satte igång – och vi hann med att krama Maria S, som lämnade oss i vintras för att bli HR-chef på Scandic i Region Väst. Vi ska luncha på fredag, så får jag höra lite mer! 
 
 
 
 
 
En riktigt bra dag, i alla fall, om än ganska intensiv. Det var skönt att promenera genom stan via biblioteket och Pandura på hemvägen, det var det! Kvällen ägnades åt sista avsnittet av Broadchurch, ett ännu småhemligt stickprojekt – det kommer! – och TACOS. (Det är bara villa, Volvo och vovve som saknas.) 
 
 

Kycklingfärs gör sig väldigt fint i tacos – och det gjorde Västerbottenost också, visade det sig. Äter sällan texmex men det är ju faktiskt både väldigt gott och inte det värsta man kan äta i ”snabbmatsväg”, faktiskt. Mycket grönsaker och ganska varierat. 

 
 
Jag började morgonen tidigt igår – klockan sju hade jag parkerat mig vid köksbordet med bullet journal, stickning, kaffe och allt möjligt för att lyssna på Christer Lundbergs debut som programledare i Ring så spelar vi. Och det gick ju alldeles utmärkt. Till Melodikrysset fick jag kompetent sällskap och jag räknar med vinst. Förstås. 
 
 
 
Efter en massa svettiga ärenden på två olika torg var det faktiskt BADTIME. 17 grader och man får kaffe och hallon- och vit chokladmuffins efteråt. What’s not to like? Det är faktiskt gudomligt efteråt, även om ett visst parti mellan lår och axlar är lite plågsamt… 
 
Shopping, undrar du? Jo, jag råkade impulsköpa en fantastisk handväska som ska testas i storlek om en liten stund – ni vet hur det är, får datorn plats blir det plötsligt ett riktigt kap. Deichmann är en himla bra affär, faktiskt! Annars var det mest komplettering av födelsedagspresenter och lite sånt. 
 
 
På kvällen lagades det italienska köttbullar i mustig tomatsås. Mmm, det är fina grejer alltså. Köttbullarna gör jag på nötfärs med riven lök, persilja, parmesan (som jag glömde köpa så det blev Västerbotten), citron (det blev citronpeppar, missade även detta), lite grädde, ett ägg, lite ströbröd – sedan steker jag dem i ugnen och kokar så klart i en tomatsås, som helst redan puttrat i ett par timmar vid detta laget. Krossade tomater, gul lök, vitlök, balsamvinäger, lite socker, vatten och grönsaksfond. Spaghetti är alltid den bästa pastan – så om man orkar joxa med det är det alltid värt. 
 
Idag börjar jag med Det som ljudbok, stick och blogg och kaffe. Får se vad dagen har i sitt sköte, kanske blir det Botaniska, kanske Konstmuseet, kanske bad… kanske mest ta det piano och njuta av septemberdagen. Möjligheterna är oändliga! 

Smakebit på söndag, 2 september 2018 – När oskulder kysser av Per Hagman

 
Godmorgon! September är här och det är hösten också – men än så länge är det vackra höstdagar med ganska höga temperaturer och i skrivande stund är himlen över Högsbo klarblå med något enstaka tussigt moln. Och vi badade igår och det blir nog bad idag också – så än så länge är det allt sensommar med lite god vilja. 
 
Jag hinner inte läsa som vanligt, bara. Men det blir nog ordning på det också! 

Veckans Smakebit kommer ur När oskulder kysser av Per Hagman. Jag var ju inte galen i Att komma hem ska vara en schlager i somras, men jag ska inte ge upp. 

 
 
 

”Angelica Johansson. Det kunde bara finnas en flicka med det namnet, som också tyckte om precis samma musik som han själv och som skrev om den i ett dåligt stencilerat fanzine. Den Angelica. 

 
Han hade köpt fanzinet en efermiddag i mitten av januari, på skivaffären Pet Sounds på Jakobsberggsatan, för att se om de skrev något om Deneuves demo. Vilket de inte gjorde. Men Angelica hade alltså, med största sannolikhet, flyttat upp till Stockholm. 
 
Redan en timme senare försökte han komma fram till vilken av sina två känslor han skulle lita på och följa. Under de senaste ett och ett halvt åren hade han inte så mycket som rört en flicka, bara frossat i minnen av allt han gjort med Angelica. Det var den första känslan; sex med Angelica låg på ett telefonsamtals avstånd. Samtidigt som han avskydde sig själv för att han i så fall skulle återvända till den bro som han var så stolt över tt ha bränt, för den andra känslan var förakt för det förflutna och motvilja att återuppta kontakten med det. En enda människa där nerifrån ville han ha att höra med: Nely. Men bara när tiden var inne, när han ände sig säker på allting.”
 
Ur När oskulder kysser av Per Hagman, Bonniers: 1997 
 
Fler Smakebitar kan du hitta hos Mari på Flukten fra virkeligheten! 
 
 
 

En apa i Rågsved av Anna Suvanna Davidsson

Tess och Rikard har varit gifta i några år. Tre barn senare bor de på Södermalm och lever utåt sett ett skimrande familjeliv – men Tess är verkligen inte lycklig. Rikard är en tyrann som styr henne med ömsom hot och skäll, ömsom gråt och offerkoftor, och Tess är fullständigt nedbruten och utmattad. Hon försöker lämna honom, men det verkar vara omöjligt att slå sig fri. Tills en dag, när hon bara gör det. Struntar i hans teatraliska reaktioner och i hans gräsliga syster och sätter stopp. 
 
Det blir förstås ingen enkel resa ändå, men efter många nätter på kompisars soffor, några katastrofala dejter, ett och annat tvivel på om hon verkligen gjort rätt, besvikelse, lycka, skratt och gråt landar hon – efter en vända i Hollywood – till slut i Rågsved, där hon äntligen kan börja om med sig själv i främsta rummet. 
 
Jag har följt Davidsson i diverse kanaler under många år och blev väldigt glad när jag hörde att hon hade en roman på gång – ställde mig snabbt i kö på bibblan och hade nog tur, för det tog inte lång tid innan jag hade den i min hand – och läste under varje möjlig stund. Skickade citat till vänner, skrattade högt på sina ställen och ville slänga boken i väggen för jag blev så förbannad på Rikard och hans syrra (och några andra) på andra. Boken är uppdelad i månader och korta avsnitt inom varje månad och det funkar väldigt bra för mig. 
 
Jag tycker att Anna Suvanna Davidsson har lyckats alldeles ypperligt med denna debut. Den bär sig i såväl driv som språk, den tar upp riktigt svåra ämnen på ett tillgängligt sätt och jag känner så otroligt mycket för Tess. Hon är en välrundad karaktär med så mycket mänsklighet att hon blir exceptionellt trovärdig. Visst är det draget till sin spets ibland, men jag köper allt. Riktigt bra, missa inte – boken finns att köpa här eller här. 

Kulturkollos veckoutmaning: Nostalgi!

 
Höstterminen är igång, även för oss som varken är studenter eller lärare, och därmed – förhoppningsvis – mer regelbundet och ordnat bloggande, och förstås deltagande i diverse utmaningar när tid och lust finns! 
 
Hos kompisarna på Kulturkollo är det nostalgitema denna veckan, och utmaningen är som sig bör en enkät kring nostalgi. Mycket roligt, tycker jag! För referens så är jag född 1982 vilket förstås spelar roll här. 

Dina tre bästa låtar att gråta ut till efter att det tagit slut med pojk/flickvännen?

Åh, kanske inte just i relation till slutgörning, men tre riktigt tårdrypande kärlekslåtar var ju Nothing’s gonna change my love for you med Glenn Medeiros, My heart will go on av Céline Dion och naturligtvis, mästaren himself, (Everything I do) I do it for you av Bryan Adams. 

Första egna inhandlade skivan (SP/LP/CD/whatever men kom inte dragande med spotifylistor, va?)

Bryan Adams Waking up the neighbours. 

Tidstypiska modeplagget/modedetaljen du verkligen minns att du hade och var stolt och glad över: 

Jag hade en lite rosaröd Acqua Limone-tröja som var ganska ovanlig, och en grå Champion-hoodie. Och blå Filakängor, som egentligen var 1½ storlek för stora men det var det sista paret och fick vara värt lite sulor och extrasockor! Den svarta Chevignonjackan gick inte heller av för hackor. Visst är det svårt att tro att jag numera har absolut noll intresse av märkeskläder? Mmm. 

Den första ”riktiga” boken du läste själv (bestäm själv vad som är ”riktig”, om det innebär mer text eller svårare meningar, men alltså boken du kände att du verkligen var stolt över att ha klarat av)

Jag lärde mig läsa väldigt tidigt och kommer faktiskt inte ihåg – men jag läste Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige innan jag började skolan, så det kanske är den. Och Det blåser på månen av Eric Linklater. 

Favoritdoft schampo/deo: 

Pamela i Date-serien var fin! Skulle kunna tänka mig den än idag, fräsch och god. 

Godnattsagan som lästes tusen gånger: 

Duktiga Annika, välsigne mina ömma, tålmodiga föräldrar. 

Bokserien du läst om och om igen: 

Merri Viks Lotta och alla Lisbeth Pahnkes böcker om Britta och Silver. 

Det här godiset minns jag!

Rätt mycket finns fortfarande kvar, men i kafét på ridskolan fanns något som hette Tangy, liksom sega, platta, långsmala godisbitar som var gröna eller orange. Goda och sura. Och så blandade man tuggummin, t.ex Chock och Dance var en otrolig smaksensation. 

TV-serien du fortfarande vill se om: 

Skilda Världar vore väldigt rolig att återse. Det känns som om den kanske inte har åldrats helt hundra. 

Det här är den godaste GB-glassen genom tiderna: 

Jag är en stor försvarare av Piggelin och Sandwich och de finns ju än. Men det fanns en som hette Red Dream, tror det kanske var sommaren 1994 och/eller 1995, som var galet god. 

Filmen ”alla” såg och vad du tyckte om den: 

Den första ”från-11-år” jag såg var Jurassic Park, som väl definitivt alla såg. Ingen aning om vad jag tyckte om den, men minns att jag åtminstone inte tyckte att den var läskig. Några år senare såg förstås alla Fucking Åmål som jag älskar till denna dag. 

Färger på badrummets inredning där hemma när du var barn? 

Minns inte hur det såg ut där vi bodde fram till 1988 (dock var köket där fantastiskt i brunt och orange) – och därefter var det inga konstigheter. Milda blå och rosa toner, till vitt och beige, typ. 

Zucchini- och halloumibiffar med rostad potatis och srirachasås

 
En mycket enkel men god sen middag igår – måste dela med mig! På vinterhalvåret är jag duktigare på att faktiskt laga riktig mat, och provar då gärna nya vegetariska äventyr. Just dessa har jag gjort förut vid något tillfälle, men ändå – zucchini- och halloumibiffar är en riktigt trevlig liten anrättning. 
 
Riv en zucchini. Riv en halloumi. Blanda med ägg och eventuellt ströbröd och / eller maizena till lämplig konsistens. Stek i smör – et voilà! 
 
Är det verkligen så enkelt, frågar du. Nja, säger jag då – hade jag haft tid hade jag vattnat ur zucchinin ordentligt, medelst salt och press. Nu blev det blött och det är svårt att krama ur vätska när osten är nerblandad – men det blir bra ändå, även om det inte nödvändigtvis går att forma ordentliga biffar. Jag slevade upp med en stor sked bara, och så får man vara lite försiktig när man vänder härligheten. 
 
Potatisen är bara ett kilo tvättade färskisar som jag hällde ut i en form, duttade på olivolja, salt och peppar och tryckte ner lite vitlöksklyftor emellan. Inte skalade, men gärna krossade – de blir så söta och goda rostade att det är inte klokt. 
 
Såsen är bara crème fraîche med sriracha, salt och svartpeppar i och broccolin löser ni själva. Men visst är det en ganska vacker och enkel vardagsmåltid? 

A little bit of allt möjligt

 

I fredags firade vi fem år av storhet (och ödmjukhet och anspråkslöshet ;-)) och såhär såg jag ut innan jag gick från kontoret. Har upptäckt storheten i att använda läppenna som läppstift. Sitter som berget! Vill du se lite från våra fem år finns en käck liten video här. 

 
 
Det var stående bord, så att säga, här är ”huvudrätten”. Såsen var fantastisk men det är svårt att äta kycklingspett med en hand på ett värdigt sätt, det är det…! 
 
 
Vid 20-tiden hade jag fått nog – fyra timmars stående på betonggolv efter första veckan efter semestern tog ut sin rätt, och jag åkte hem. Såhär vacker var himlen över Marklandsgatan då, som en enda stor sockervaddstuss. 
 
 
Under kvällen hade Någon kommit förbi med te och kort också! Det visade sig i efterhand att jag faktiskt var hemma redan när leveransen skedde, men jag blev överraskad på lördagsförmiddagen istället. Har ännu inte smakat, men det ska vara en inkörsport till Lapsang Souchong – som jag sedan fick smaka på i lördags och nu inte kan sluta tänka på. 
 
 
Startade lördagsmorgonen på lugnast möjliga sätt. Kaffe och skräck, what’s not to like? 
 
 
Det var dags för Magasin Duetts event på Hönö på eftermiddagen och världens snällaste pappa skjutsade ty Västtrafik är inte så lätta att ha med att göra på lördagar. 
 
 
 
Men först en kopp kaffe på egen hand, lite stickning och läsning och havsluft skadar aldrig. 
 
 
Gudomlig lunch sedan med M och S på Franses Skärgårdspub – hel rökt makrill, vad sägs om det? Fantastiskt gott. 
 
 
 
 
En kaffe- och glasspaus efter eventet inne på Fiskemuséet satt där den skulle. 
 
 
Hade den stora ynnesten att få skjuts till fastlandet – Arnolds gatukök hade då inget Z på min tid, det säger jag bara… men, visst, på den tiden var inte Eketrägatan den bussmetropol det är idag 😉 
 
 
 
 
Detta var dagen då jag således fick besöka alla hållplatser på 16-bussens sträckning för första gången! Här är lite utsikt från Högsbohöjd. Ser ni havet på nedersta bilden? Just det! Även rabarbertonic med gula ubåtar i, ty kvällens underhållning var just Yellow Submarine, som jag aldrig sett. Mycket trevligt, mycket psykedeliskt. 
 
 
Vacker men kylig söndagsmorgon. Dessa muggar har rest runt hela Jersey och sedan över halva kontinenten för att uppfylla sitt värv. Nu så! 
 
 
Efter lite shopping, bl.a denna underbara blus, blev det BAD. Ja, det blåste, ja, det var bara 17 grader men nog var det gudomligt ändå. 
 
 
 
 
Plockig middag efter ett par Twin Peaks-avsnitt – sallad med kulturtantsketchup på och ohemula mängder ost. 
 
 
Handlade min lunch innan klockan slog sju imorse – inte mitt mest inspirerade klockslag. Men grekisk yoghurt med frukt, nötter och frön satt som en smäck. Nu har glamouren inget motstycke för det är tvättstugedags! 

Glappet av Christina Herrström

Jag såg aldrig Glappet när det gick på tv på 90-talet, men några av mina kompisar gjorde och tyckte väldigt mycket om det. Finns på Öppet Arkiv, men jag fick för mig att jag borde läsa boken först. Insåg sedan – förstås – att boken skrevs baserad på tv-serien snarare än tvärtom men strunt samma, nu kan jag i alla fall se serien med någon sorts gott samvete. (Det var Christina Herrström som skrev manus till serien, för övrigt – och det är även hon som skrivit Ebba och Didrik.) 
 
Jag visste lite grann om vad det handlar om – två unga tjejer som får ihop det med två äldre advokater som heter samma sak i förnamn. Visste dock ingenting om inramningen, som alltså är som så att Ella går i gymnasiet och bästa vännen Josefin har hoppat av och jobbar på porslinsavdelningen på ett av stadens varuhus. Där kommer en man in en dag, han ger Josefin sitt nummer och vill att de ska äta lunch tillsammans. De börjar dejta och efter ett tag börjar Ella följa med och träffa mannens vän och kollega. Båda männen är förstås gifta och de har inte alls samma romantiska planer som Ella och Josefin har. 
 
De ska nämligen inte bli som sina föräldrar. De ska bli något, de ska vara oberoende och självständiga och våga tro på kärleken – men ett av glappen i deras liv är det emellan deras manifest och det verkliga livet. Ett annat glapp är det emellan barndom och vuxenliv – och förstås, åldersglappet mellan dem och männen. 
 
Jag tycker att det hela är lite ojämnt. Det finns vissa bitar som jag inte riktigt förstår poängen med, och slutet gjorde mig först fullständigt vansinnig och sedan lite imponerad. Jag älskar vissa delar, när Ella och Josefin planerar och smider planer, men vill i nästa sekund dänga till dem med varsin kudde och säga åt dem att skärpa sig. 
 
Underhållande – ja. Tror jag att serien är bättre? Ja, det är jag faktiskt nästan övertygad om. Boken finns hur som helst att köpa här eller här!