Etikett: Romaner

Pretending av Holly Bourne

Jag impulsköpte en ungdomsbok av Holly Bourne när jag var i Cornwall 2016, men upptäckte när jag kom hem att det var del två i en serie – jag läste första boken, Am I normal yet? ett par år senare men den andra står och skäms i hyllan – varför vet jag inte, för jag gillade verkligen den första. Ännu en titel för julledigheten, kanske.

Pretending köpte jag när det råkade vara rea i Kindle-butiken, jag kände ju igen författarens namn och tyckte att omslaget såg ut att vara lite edgy och chicklit-aktigt, och så plockade jag upp den i förra veckan då den legat och väntat ett bra tag. Edgy är den kanske på sätt och vis, men inte chicklit på det vanliga viset. Det är en hjärtskärande berättelse om en ung kvinna, April, som för några år sedan blivit våldtagen av sin pojkvän, i en relation som redan var skadlig, och som nu försöker plocka upp bitarna av sig själv. Hon arbetar på en välgörenhetsorganisation som just vägleder kring sex och relationer och det är oundvikligt att frågor som triggar hennes trauma dyker upp.

Men hon vill gärna kunna vara tillsammans med någon, och uppfinner därför ett alter ego, Gretel. En sådan där cool girl som är rolig, extrovert, sexig, utmanande och helt utan problem i livet. Som Gretel kan hon dejta och låtsas njuta av livet, men det är ju just på låtsas. Naturligtvis blir det problematiskt när hon träffar en man som faktiskt kan vara Den Rätte – men han tror ju att det är Gretel han dejtar.

Gretel får även en egen röst i ett gäng ”mellankapitel”, där man får veta hur en Gretel tänker och beter sig. Just dessa hoppade jag mestadels över, det gav inte så mycket.

Just detta låter ju roligt och dråpligt, men boken är inte rolig – den är hjärtskärande och det gäller att man är medveten om temat kring sexuellt våld och trauma innan man ger sig på den. Ibland glömmer man bort det, när det känns som om man läser vilken bok som helst om en ung kvinna i London, men det vänder alltid snabbt för traumat är alltid med April. Det är hudlöst och ärligt och mycket välskrivet.

Jag tycker otroligt mycket om April, och även hennes arbetskamrat Matt som är hennes ”buddy” och som känner till hennes bakgrund och försöker skydda henne – deras relation är väldigt fin. En riktigt läsvärd bok – men inget för den som är ute efter lite upplyftande läsning.

Boken finns att köpa här.

Smoke and mirrors (Stephens & Mephisto, #2) av Elly Griffiths

Brighton! Teater! 50-tal! Elly Griffiths! What’s not to love, liksom. Denna serien har gått mig lite förbi, i och med att den av någon anledning inte översatts till svenska, men jag gillade verkligen The Zig Zag Girl som är första boken om polisen Edgar Stephens och hans gamle armékamrat, trollkonstnären och illusionisten Max Mephisto så nu var det dags för bok nummer två. Jag har blivit plötsligt nykär i att läsa inbundna böcker, och det känns som om det passar extra bra här. Tur att biblioteket är välsorterat, för det sista som behövs i detta hushåll är fler böcker. Det passar också extra bra att läsa boken just nu, då den utspelar sig under december månad, ända fram till julafton.

Max Mephisto befinner sig ännu en gång i Brighton, denna gång för att spela i pantomimteatern Aladdin längst ut på Brighton Palace Pier. Han är berömd och populär, men hans löpsedlar faller i skugga när två barn, Annie och Mark, försvinner till synes spårlöst när de skulle gå och spendera sina ransoneringskuponger på godis. Efter flera dagars sökande hittas de i dalen Devil’s Dyke, omgivna av just godis. Det visar sig att somligt av godiset är från tiden innan andra världskriget, vilket inte gör det lättare för DI Stephens och hans team, Bob och Emma (som är toppenkaraktärer) att ta reda på sanningen.

När de försöker kartlägga Annie och Marks liv upptäcker de att Annie brukade skriva pjäser, blodiga och grymma sådana baserade på Bröderna Grimms sagor. Kan svaret finnas i hennes sista manuskript, eller hos läraren som hon skrev tillsammans med? Eller finns det en koppling till ett annat mordfall relaterat till en pantomimföreställning nästan fyrtio år tidigare? The Great Diablo, eller Stan, som också är armékompis med Edgar och Max och som också är med i Max föreställning var med på den tiden och ser paralleller – men den mördaren hängdes 1912…

Jätteklurigt och väldigt spännande. Jag fick mina misstankar ganska tidigt i berättelsen, men Griffiths lyckades lura mig på fel spår, även om det var åt rätt håll. Det är intressant att få en inblick i teatervärlden under efterkrigstiden, när artisterna reste runt till olika kuststäder för att spela, dansa eller på annat vis uppträda under en säsong och sedan åka vidare till nästa. En annan sorts säsongande än det vi kanske hör talas om idag!

Både Edgar Stephens och Max Mephisto är väldigt intressanta karaktärer, tycker jag. De är mångfacetterade, de har ett mörkt förflutet och fel och brister som alla andra. Det är alltid befriande när poliser inte är labila missbrukare – Stephens är en reko karl som är schysst mot sina kollegor. Det hörde nog inte till vanligheterna att en ung kvinna som Emma fick jobba med mordutredningar på femtiotalet, men det bringar absolut en extra krydda och progressivitet till boken, som på sina ställen annars har en hel del (tidsenlig) arkaiska skeenden och uttalanden.

Elly Griffiths är en riktigt stor favorit, och det är ju väldigt positivt att hon är oerhört produktiv!

The Post-Birthday World av Lionel Shriver

Det var meningen att jag skulle ha läst denna till en nystartad bokcirkel för fyra-fem år sedan, men så krockade den tilltänkta träfftiden med något annat och boken blev liggande oläst. Nu blev den vald till månadens bok för Varmprat, på det öppna temat VAL, och det är sannerligen ett av flera teman i boken.

Irina och Lawrence är amerikaner, men har varit bosatta i London i ett antal år. Hon illustrerar barnböcker, han jobbar på en tankesmedja och är specialist på terrorism, och boken tar sin början mitt under IRA:s värsta härjningar i Storbritannien. Paret har det ganska bra, om än lite avslaget. Lawrence är snäll, men inte speciellt passionerad, och Irina känner att det inte räcker till.

En sommarkväll när Lawrence är bortrest uppmuntrar han Irina att upprätthålla traditionen att gå ut och äta med den gemensamme nyskilde vännen Ramsey Acton, som är en berömd snookerspelare. Han är allt som Lawrence inte är – eldig, spontan och oberäknelig, och när Irina följer med honom hem till det stora vackra huset i östra London drabbas hon av en intensiv instinkt att kyssa honom över snookerbordet. Där slutar kapitel ett och romanen börjar på riktigt.

Vartannat kapitel berättar hur historien hade utvecklat sig om Irina hade kysst Ramsey och lämnat Lawrence för honom – vartannat berättar hur det hade gått om hon stått emot sin lust och åkt hem för att låta livet fortskrida som vanligt. De två berättelserna är parallella i tid, samma saker händer i båda världar men med somliga olikheter. Somligt blir identiskt, men under helt andra omständigheter. Det är ett spännande grepp, och det är alltid roligt när författare vågar ta ett steg bort från det traditionella romanbygget.

Det är spännande att fundera på det här med timing och val. Såväl större val, såsom Irinas beslut i början, men även mindre händelser. Ska Irina följa med Ramsey på turné eller stanna hemma och jobba? Ska hon konfrontera Lawrence gällande hans motvilja att kyssa henne eller låta det bero? Ska hon laga den mat hon vill eller följa mannens önskan? Det blir lågmält spännande och ibland tycks det mig omöjligt att ens bestämma vad jag själv hade valt i hennes situation.

Boken är lite för långdragen – vissa snarlika situationer upprepas flera gånger och det är inte riktigt nödvändigt. Kapitlen är väldigt långa och meningarna likaså – på sina ställen hade Shriver kunnat ge Proust a run for his money. Den engelska ljudboken är drygt 24 timmar lång, vilket är åtminstone sex-sju timmar längre än de flesta böcker på drygt 500 sidor och då säger maken att inläsaren inte ens pratar fort. Det säger väl en del om hur tätt den är skriven, vilket är skickligt förstås men passar bättre på hälften så många sidor för mig. Det är kul att läsa om kulturskillnader och krockar, mellan såväl amerikaner och britter som britter och Irinas ryska familj – och medelklass och arbetarklass-som-blivit-stenrik.

Hur som helst är det absolut en roman som kommer att stanna i mitt medvetande ett bra tag, just för att vi ju gör så många vardagliga val utan att alls fundera vidare över konsekvenserna. När stora beslut ska fattas stöter och blöter vi argument och föreställer oss olika scenarier, men de små är allt som oftast impulsiva. Det är roligt att ha läst den, och jag ser fram emot att diskutera den vidare på söndag.

Boken gör mig även väldigt sugen på att äta kryddade popcorn och titta på snooker. Det var alltid väldigt mysigt att komma hem efter pubquiz och göra varma mackor med ost och Worcestershiresås och se på snooker till läggdags i kollektivet i Whitechapel – vi har alldeles för lite snooker i Sverige 😉

Många gånger i regn av Jack Hildén

Jag läste God och opåverkad av Jack Hildén för ett par år sedan och upplevde att jag inte riktigt förstod vad författaren ville med boken. Oftast bryr jag mig inte så mycket om det, konst behöver kanske inte alltid ha en strävan, men jag känner precis likadant med Många gånger i regn.

Premissen är tydlig och väcker känslor. Mikaela vet att hennes bror Victor kommer att dö, men inte när eller hur. Men han kommer att dö för att han vill dö, efter att ha levt hela sitt liv med psykisk ohälsa. Han vill inte vara med och bli vuxen vid sidan av kompisgänget – Mikaela, Tom, Siri och Edwin. Ett gäng hyfsat privilegierade stockholmare i slutet av tjugoårsåldern, med goda förutsättningar för ett gott liv men med en hel rad misslyckanden på vägen.

De festar mest, tycks det mig. Festar och byter partners, åker på festival, träffar någon ny utanför kompisgänget men återvänder till det mindre gruppen. Jag är inte speciellt road av att läsa fest- och supar- och knarkarskildringar och kanske ännu mindre intresserad när det är ett ganska bortskämt Stureplan-gäng som ägnar sig åt det. Karaktärerna är vilsna och vet inte vart de är på väg och det tycks inte romanen heller veta. Victors berättelse är, om än fruktansvärt tragisk, den mest intressanta – men hans röst hörs alldeles för lite.

Det finns passager där Hildéns formuleringar och språk verkligen får blänka till – en sen natt på ett utomhusbad, och ett ödesdigert besök på Bokmässan, till exempel. Han är definitivt en duktig författare, men jag känner att det går förlorat i Många gånger i regn. Kanske för att jag saknar igenkänning och är långt förbi nätter på klubbar och festivaler där man måste campa, kanske för att berättelsen inte fångar mig. För visst är det välskrivet och intressant disponerat – men det flyger inte.

The Postscript Murders (Harbinder Kaur, #2) av Elly Griffiths

Första boken om Harbinder Kaur, The Stranger Diaries, läste jag i våras och blev golvad. Det är ju alltid lite läskigt att plocka upp bok nummer två i en serie – kommer den att leva upp till den första? Jag är glad att kunna meddela att det gör denna. Njutning rakt igenom!

Vi är tillbaka i West Sussex, i den lilla staden Shoreham. Det är en liten stad som inte tar mer än en kvart att promenera igenom, och som till stor del har en äldre befolkning. Det är just hemma hos en av dessa äldre som historien tar sin början, när hemsköterskan Natalka ska besöka Peggy Smith och hittar henne sittande död i sin stol. Hon har hjärtmedicinen bredvid sig så Natalka tycker att det verkar otroligt att hon dött av naturliga orsaker. Men hon var gammal och hade underliggande hälsoproblem, så det är så det hanteras.

Men Natalka tror att det är något annat som hänt, och anförtror sig till Benedict, en förra detta munk som driver ett litet kafé på stranden och Edwin, Peggys granne och gode vän. När Natalka hjälper till att städa ur Peggys lägenhet upptäcker hon massor av kriminalromaner som har en dedikation eller ett tack till Peggy från författaren i för- eller efterord. och hon går därför och pratar med Harbinder Kaur på Shorehams polisstation. När en beväpnad person sedan dyker upp i Peggys lägenhet, till synes enbart för att få tag på en av hennes böcker, inser DS Kaur att det måste finnas mer i denna historien.

Även amatörspanarna Natalka, Benedict och Edwin sätter igång med ett grävjobb. Det visar sig att Peggy frilansat som ”mordkonsult” – hon har hjälpt författare att hitta på mord till sina böcker. Fler mord med koppling till Peggy sker och DS Kaur och hennes parhäst Neil får verkligen något att bita i. Vi får åka med till Aberdeen på bokmässa och författarevent i en bokhandel och gå på biblioteket och det är ju väldigt långt ifrån livet i verkligheten just nu. (Men, som jag längtar efter bokmässa, författarevent och biblioteksbesök!)

Jag gillar alla karaktärer så himla mycket. Natalka, Benedict och Edwin är en osannolik trio men de funkar väldigt bra ihop, och Harbinder Kaur är en ljuvligt komplex poliskaraktär. Hon kommer från en sikh-familj och bor fortfarande hemma vid 35 års ålder, har inte kommit ut för sina föräldrar och bor i sitt gamla flickrum – men hon trivs med deras sällskap, även om hon blir trött på sina smått chauvinistiska bröder och föräldrarnas trötta schäfer. Ett samtal hon har med sin pappa Deepak mot slutet är underbart, i all sin enkelhet.

Riktigt spännande, väl sammansatt, oväntat och skarpsynt. Fullt med lågmäld humor och livsöden som jag inte vetat så mycket om, såsom situationen i Ukraina och livet i ett modernt munkkloster. Och det är härligt att få vara på engelska sydkusten ett tag, även om mord och ond bråd död aldrig är trevligt.

The Thursday Murder Club (The Thursday Murder Club, #1) av Richard Osman

Richard Osman har existerat i periferin för mig i många år, tack vare att han varit både programledare och deltagare i diverse brittiska humor/panelprogram genom åren. För ett par månader sedan började vi se brittiska versionen av Bäst i test, som heter Taskmaster och finns på TV4 Play, där Richard Osman var med. Jag gillade hans milda men humoristiska framtoning och började följa honom på Twitter, där jag upptäckte att han a) just skulle släppa sin debutroman, alltså The Thursday Murder Club, och b) att han är lillebror till Mat Osman, basist i ett av mina favoritband genom tiderna, Suede.

Så – jag bad förstås genast biblioteket att köpa in The Thursday Murder Club och kastade mig sedan över storebroderns The Ruins, som jag tyckte mycket om. Det tog sin lilla tid, men för ett par veckor sedan fanns boken äntligen att hämta. Jag kastade mig över den och bar omkring på den överallt, läste när jag lagade mat och tills ögonen nästan ramlade ihop på kvällarna, på lunchraster och minsta lilla lediga stund under dagarna. Ett gott betyg från start, alltså.

Och det förblir ett gott betyg, för boken håller verkligen hela vägen. Jag älskade den! Strösslar inte direkt med fem stjärnor på Goodreads, men det var givet för denna mycket trevliga och spännande deckare.

I en ”pensionärsby” (alltså retirement community, så någon form av lyxigare seniorboende) i Kent, på gammal klostermark, har en liten grupp pigga 70+-are startat klubben The Thursday Murder Club. En av kvinnorna jobbade tidigare som polis och tar med sig mappar med olösta fall för de andra att gå igenom och försöka hitta detaljer kring som polisen missat. Det är förstås inte meningen att hon ska ha de här mapparna från första början, men det bryr hon sig inte så mycket om. Så Penny, Elizabeth, Ron och Ibrahim sitter i ett samlingsrum varje torsdagskväll och klurar. De är osannolika vänner med helt olika bakgrund – en sjuksköterska, en psykiater, en fackföreningsaktivist och en… ja, vad har hon jobbat med egentligen? De har bokat tiden under ”Japanese Opera – a discussion” för att undvika att andra nyfikna typer ska bli intresserade. När Penny blir sjuk rekryterar Elizabeth istället Joyce till gruppen och kvartetten är återigen komplett.

När en lokal byggherre hittas mördad i sitt hem med ett mystiskt fotografi bredvid sig hamnar den lilla gruppen plötsligt mitt i händelsernas centrum. De är inte bara kluriga, de är företagsamma också, och lyckas nästla sig in hos polisen – som är tacksamma för deras hjälp, men lite smått frustrerade också. Poliserna är riktigt bra karaktärer och det är alltid trevligt som omväxling. Fler mord sker och det blir bara mer och mer att nysta i.

Det är så originellt, smart, intelligent, observant och insiktsfullt – och skrivet med enorm värme och respekt. Och humor. Det är fruktansvärt kul. Berättelsen varvas med Joyces dagboksanteckningar och det är där mycket av humorn finns, 70+-are som ska handskas med teknik är inte alltid det lättaste, men man skrattar liksom inte på de äldres bekostnad för det är skrivet på ett så respektfullt sätt. Det är lätt att föreställa sig de olika karaktärerna och det är otroligt kul att rättigheterna har sålts till Steven Spielberg – jag hoppas att det kan bli en riktigt härlig tv-serie av detta. (Om Mr Spielberg behöver hjälp med casting så kan han gärna höra av sig till mig för jag har redan plockat ut skådespelare till de flesta rollerna ;))

Toppenläsning. Så brittiskt, så fantastiskt bra.

Just like you av Nick Hornby

Nick Hornby har varit en stor favorit sedan jag (och många med mig) blev helt såld på High Fidelity på nittiotalet. Det är garanterat den bok jag har gett bort flest gånger och jag har läst den många gånger själv också. Jag har fortfarande inte läst hans senaste roman innan denna, Funny Girl som kom 2014, men efter Just like you blev jag påmind om hur mycket jag tycker om Hornbys böcker så nu ska det bli av. Kanske under julledigheten!

Lucy gifte sig med ”rätt” kille. De har samma bakgrund, samma tankar om livet, och fick två söner tillsammans. Det var bara det att ”rätt” kille blev totalt fel kille, när han började dricka och ta droger. Nu lever de separerade och Lucy håller på att vänja sig vid att vara singelmamma, lärare och strax över fyrtio. Hur hamnade hon här?

I slakteributiken nära Lucy jobbar Joseph. Han är 22 år och kombinerar sitt lördagsjobb där han säljer korv och kotletter med diverse andra uppdrag, som fotbollstränare och på lokala fritidsgården och barnvaktande – men allra helst vill han bli DJ och jobbar med sin musik så ofta han kommer åt. Han bor hemma hos sin mamma som jobbar som sjuksköterska och hälsar så sällan han kan på sin pappa, som är långtidsarbetslös byggarbetare och förbannad på det mesta. Handlingen utspelar sig under 2016 – Det Stora Brexit-året – och Brexit spelar en stor roll i handlingen. Lucy och alla hon känner ska rösta Remain men Joseph är kluven. Hans föräldrar tycker att Leave är det enda raka – det utlovas mer pengar till den offentliga sjukvården och färre utlänningar som tar byggjobben – och Joseph vet inte vilket ben han ska stå på.

Varken Lucy eller Joseph letar efter kärleken när de möts över slakteridisken. Lucy är ute efter en barnvakt och Joseph erbjuder sig. På den vägen är det. De är helt olika – det skiljer tjugo år i ålder, han är svart och hon är vit, han är arbetarklass och hon typisk norra-London-medelklass. Hon är färdig med barnalstrande, han vet inte ens om han vill ha barn i framtiden. Men de trivs i varandras sällskap och Lucys söner älskar att spela FIFA med Joseph – de gör varandra lyckliga. Är det tillräckligt för att få en osannolik relation att bli det enda rätta?

Man vet aldrig vart Hornbys böcker är på väg. Det finns aldrig någon garanti för lyckliga slut, ens i böcker som lutar åt feelgood, och vägen till ett eventuellt lyckligt slut är aldrig spikrak eller förutsägbar. Hans språk är så flytande och med ett sådant driv, och det är svårt att sluta läsa även om man vill spara på boken så länge det går. Så mycket värme och mänsklighet strålar ut från berättelsen och det är just det som är Hornbys signum. Dessutom har han en fantastiskt brittisk humor vilket alltid är njutbart. Otroligt fin roman.

I en mörk, mörk skog av Ruth Ware

När jag googlade lite recensioner om Bröllopsfesten fladdrade I en mörk mörk skog förbi någonstans. Jag tyckte att Kvinnan i hytt 10 var okej, men inte så mycket mer, men var ändå lite sugen på spänning och ”låsta rum”, så varför inte. Jag borde kanske ha tänkt ett steg längre och plockat upp något som jag egentligen var mer sugen på, men det blev denna till slut ändå.

Nora förstår verkligen inte varför hon blivit bjuden till sin gamla skolkamrat Clares möhippa och försöker undvika brudtärnans mail så länge det bara går. Till slut måste hon svara, och bestämmer sig tillsammans med sin bästa vän att de ska tacka ja och åka tillsammans till det märkliga glashuset i Northumberland där möhippehelgen ska hållas. Det finns förstås ingen mobiltäckning, och husets glasväggar skapar en känsla av att man befinner sig på en scen när man är där inne.

Spänningar uppstår ganska snabbt i det lilla gänget på plats och det blir inte direkt tydligare för Nora varför hon är bjuden överhuvudtaget, och särskilt varför hon är bjuden till möhippan men inte till bröllopet. Men så kryper det fram vem det är som Clare ska gifta sig med – det är Noras pojkvän från tonåren, en relation som vi förstår avslutades på ett dåligt sätt men vi vet inte vad som faktiskt hände.

Från märklig stämning och mycket sprit vänds handlingen hastigt och inte speciellt lustigt till brutalitet och våld när en objuden (?) gäst tar sig in i huset. Nora hamnar på sjukhus och har inget minne av vad som hänt från det att hon lämnade huset till att hon hamnade, skadad, i sjukhussängen.

Sakta men säkert kryper sanningen fram och det blir förvisso rafflande, men det är så långsökt alltsammans att jag bara skakar på huvudet till slut. Även om det inte direkt går att förutse slutet hela vägen är det lätt att lista ut vem som ligger bakom, och jag tycker inte att storyn riktigt hänger ihop. Karaktärerna är platta och ganska ointressanta, och även om jag inte har tolkningsföreträde så tycker jag att de starka känslorna kring ungdomsrelationen är orealistiskt löjliga.

Breathless av Jennifer Niven

Jennifer Nivens tidigare böcker, All the bright places och Holding up the universe har verkligen tagit mig med storm. Otroligt känslosamma och vackra berättelser som lämnat djupa spår och som jag ofta tänker på nu, tre-fyra år efter att jag läste dem. Jag hade därför jättehöga förväntningar på Breathless – men ni vet vad som händer när man har höga förväntningar – det är ett undantag snarare än en regel att det blir så bra som man hoppats.

Och det undantaget infann sig inte den här gången (heller). Jag tyckte absolut inte att Breathless var dålig, men den fastnade inte på samma sätt och jag fick nästan kämpa mig igenom den. Kanske är det för att den var rätt lång, kanske för att så många intressanta potentiella berättelser tas upp som sedan inte leder någonstans.

Claudine ska just gå ut high school och har allt planerat – till hösten blir det Columbia University i New York, sedan ska hon bli berömd författare. Men först – en sommar i Ohio med bästa kompisarna. Så kommer hennes pappa och släpper en bomb – han har bestämt sig för att han vill skiljas. Claudine och hennes mamma får genast andra planer och reser iväg till en ö utanför Georgias kust, där mamman ska forska i sin släkt inför ett projekt av något slag (jag minns faktiskt inte vad).

Ön är full av mygg och det finns ingen mobiltäckning. Claudine vet inte riktigt vad hon ska ta sig till, men så dyker den mystiske och tjusige Jeremiah Crew upp och golvar henne totalt. Han ser sådant ingen annan ser och de inleder ett stormigt förhållande. Förstås. Men han har ett förflutet han inte vill prata om, och ingen av dem ska vara på ön för alltid. Hur ska detta nu gå?

Jag gillar somligt i denna bok väldigt mycket – Claudines förhållande med sin mamma, till exempel, och likaså hennes roliga kommunikation med sin bästa kompis därhemma (ja, det går att få mobiltäckning på ett ställe på hela ön). Kul och varmt! Däremot finns det så mycket som jag mest irriterar mig på. Claudine är ibland otroligt naiv och barnslig, och ibland blasé och dekadent. Hon har väldigt blåögda föreställningar om mänskliga relationer, men hon dricker sprit för att bli djärvare och sådana här personlighetsdrag matchar inte riktigt för mig.

Miljöbeskrivningarna av detta landskap som är helt främmande för mig är helt underbara och jag hade väldigt gärna läst en bok som fokuserade mer på mammans forskning, om släkten som kom från ön och gammelfastern som verkar ha varit en fantastiskt spännande dam. Resten blir lite för fluffigt och upprepande – det känns som om samma sak händer flera gånger om, jag fick ibland dubbelkolla att jag inte lagt bokmärket fel för jag tyckte att jag läste samma sak som jag läst dagen innan.

Bärarna av Jessica Schiefauer

För drygt tre år sedan lyssnade jag på Jessica Schiefauer när hon läste ur sin novell Vomb på Göteborgs Romanfestival. Novellen publicerades senare i en samling, och jag har skrivit om den här. Bärarna är, så vitt jag kan förstå, en utveckling på denna idé.

Vi befinner oss i en värld där en smitta härjat i över ett sekel, och där männen är de enda som bär på smittan. Kvinnorna är bärare – männen spridare. Därför lever män och kvinnor helt åtskilda – männen i en sorts karantän, kvinnorna styr samhället. Resurserna som finns är skrala men delas systerligt mellan alla som behöver.

Nikki och Simone lever tillsammans, och Nikki blir förvånad när Simone berättar att hon så gärna vill få bära ett barn. Det har aldrig varit aktuellt förut, men Nikki vill förstås uppfylla hennes önskan – men det blir inte lätt. Sakta glider utopin över i dystopi, där männen förföljs av fördomar och fruktan. När Nikki får en insikt om sin situation flyr hon sitt samhälle och upptäcker något som hon aldrig trodde var möjligt.

Det är spännande och fascinerande läsning, och framför allt sätter det igång tankarna kring separatism och stereotyper. Varför vill somliga egentligen leva åtskilt från andra – kanske med en annan hudfärg eller religion – och varifrån kommer fördomar och generaliseringar? Schiefauer skriver mycket bra, hennes värld är otroligt väl uppbyggd och trovärdig. Det är något som saknas för mig, jag kan inte riktigt sätta fingret på det – men jag hoppas att det kommer ännu en berättelse om vad som hände sedan, det skulle nog knyta ihop det hela för mig.