Etikett: Romaner

Mellan raderna (Schantz förlag, #1) av Johanna Schreiber

Jag läser inte så mycket feelgood egentligen, men fick en känsla häromdagen av att jag nog faktiskt ska göra det ett tag. Läsa lite sådant som inte kräver så mycket av mig, som mest är lustfyllt och småroligt och kanske till och med lite inspirerande. Mellan raderna var en bra inkörsport.

Kul med en serie som utspelar sig i bokvärlden, tycker jag. Emily jobbar med PR på Schantz förlag, ett anrikt bolag som nu styrs av ett syskonpar efter faderns frånfälle. De två har helt olika uppfattning om hur det hela ska gå till, och det blir ganska stökigt på förlaget. Emily ansvarar för releasefester och att hålla diviga författare i schack. På hemmaplan försöker hon bearbeta sin skilsmässa och faktumet att sonen numera bara kommer att bo hos henne på heltid.

En blöt förlagsfest slutar med att Emily hamnar i armarna på serietecknaren Herman i en fotoautomat, och de inleder en stormig relation. Det känns ganska givet hur det ska gå – men vägen dit hade jag inte kunnat lista ut.

Det är underhållande och trevligt skrivet, men jag hade nog lite för höga förväntningar (då Tolv veckor med dig var så himla bra). Lite för många spår på sina ställen (vilket i och för sig kan tänkas spegla huvudpersonens sinnesstämning) och inget som gav mig wow-faktorn. Men det är en fin feelgood, och jag kommer absolut att fortsätta att läsa serien.

Boken finns att köpa t.ex här. Jag lyssnade till största delen på ljudboken, som är inläst av en av mina favoriter, Emma Molin.

No one is talking about this av Patricia Lockwood

Jag bestämde mig för att läsa denna när jag såg att den var med på Women’s Prize for Fictions långa lista – sedan dess har den även kommit med på den korta vilket är mycket välförtjänt.

Den är väldigt tydligt uppdelad i två delar. I första delen följer vi huvudpersonen världen runt. Hon har blivit berömd för att ha skrivit en rolig tweet en gång, och far nu runt och föreläser om internet (som hon kallar the portal), dess språk och etikett. Det är fragmentariskt och frenetiskt och lite stressigt, måste jag säga.

I början på del två får hon två sms av sin mamma som undrar när hon kan komma hem till Ohio. Något gräsligt har hänt och familjetragedin är ett faktum. Denna del cirkulerar kring familjen, om kärlek och hopp, uppgivenhet och förundran. Det är så fint och känsligt berättat – även om jag kanske befann mig på en lite väl känslig plats i livet för just dessa skeenden. Jag vill inte säga alldeles för mycket, men här finns en fantastiskt fin artikel om Lockwood i Vulture för den nyfikne.

Mycket rörande och betagande. Missa inte! Boken finns att köpa här, men om du har lånekort på Göteborgs bibliotek kan den lånas som e-bok där tack vare mitt tjat 😉

Bakvatten av Maria Broberg

Maria Brobergs debut är en bedövande vacker generationsroman som utspelar sig i Västerbottens inland. Det handlar om tiden före och efter den lille pojken Nilas försvinnande i mitten av sextiotalet. Om förbjuden kärlek, familjer som slås itu, längtan och ensamhet.

I förordet, i nutid, kräver en kvinna att hennes sambo berättar sanningen om vad det var som hände, då, vid Vindelälven. Berättelen nystas långsamt upp, tills sanningen står där, svart på vitt.

Det är väldigt melankoliskt, stillsamt och vemodigt. En hel del dialog är skriven på dialekt, vilket några tyckte var besvärligt när vi diskuterade den med Bokbubblarna, Jag lyssnade på ljudboken, som jag trodde var inläst av en västerbottning men nu när jag forskar i saken verkar Elias Dahlgren egentligen vara östgöte. Bra röstskådespeleri, alltså. Hur som helst hjälpte det mig med flytet, för ibland kan ju dialog på dialekt vara nästintill outhärdligt.

En riktigt fin bok är det, i alla fall. Glesbygd och misär är ju jättejobbigt att läsa om egentligen, det blir klaustrofobiskt och skvallrigt och alla känner alla. Hade det varit en tegelsten hade jag antagligen inte orkat mig igenom den – men nu blir det ganska lagom.

Boken finns att köpa t.ex här.

Dag före röd dag av Maria Frensborg

Frensborgs huvudperson Helena är en av de mest enerverande och irriterande huvudpersonerna jag har träffat på på flera år. Herregud! Hon driver mig verkligen till vansinne. Det är väldigt skickligt, att skriva en huvudperson som skapar så starka känslor.

Helena tycker själv att hon är en väldigt lyhörd och bra person. Hon vill vara en rolig mamma och en bra fru, men hur ska hon kunna vara det när maken Jonas använder sin bonus till att köpa en överraskningsresa för hela familjen till Mallorca? Med FLYG? De måste ju vara hållbara, de måste tänka på miljön och att Jonas köpt denna resa utan att konsultera Helena ter sig som det ultimata sveket. Hur kan han vara så dum i huvudet? Barnen jublar och Jonas förstår sig inte på Helena, men hon kokar.

Ett sätt att hantera ilskan är att söka sig till en miljörörelse och delta i deras demonstrationer – bland annat att ligga och spela död på golvet i Mall of Scandinavia. Här finns också en väldigt spännande ung man att vila ögonen och imponera på. För är det inte något som verkar lurigt mellan Jonas och den unga vänsterbruden Eva i trappuppgången där hemma, ändå?

Det hela spårar ur lite väl mot slutet, kan jag tycka – men samtidigt antar jag att en stor anledning till att man blir fullständigt galen på Helena är väl att man vet att hon har rätt, i vissa fall. Vi SKA inte flyga och vi MÅSTE bli mer hållbara – sedan finns det naturligtvis gränser för vad man kan ta sig till. Intressant och absolut tankeväckande.

Boken finns att köpa t.ex här.

Dagen är kommen (Hagforsserien, #7) av Ninni Schulman

Det är alltid så tråkigt när en serie jag verkligen gillat tar slut. Samtidigt kanske det är helt rätt att avsluta efter sju böcker, istället för att hålla på med samma persongalleri i en evighet. Hammarbyserien, t.ex, av Carin Gerhardsen avslutades efter åtta böcker och det kanske var lagom – även om jag gärna skulle återse dem.

Så nu är det alltså dags att säga so long till Hagfors-serien med journalisten Magdalena och poliserna Petra och Christer i spetsen. Det blir en riktig tegelsten och det är bra, för då får allt knytas ihop utan att det känns tillknökat.

Strax före julafton hittas ett äldre par mördade i sitt hus. De har levt ett stillsamt liv, till synes utan fiender. Pengar och smycken saknas, vilket tyder på att det kanske kan röra sig om en rånliga som rört sig i området. Samtidigt finns det ett och annat som pekar åt ett annat håll. Familjen försöker få rätsida på vad som hänt medan polisen jobbar stenhårt mot samma mål. Även Magdalena Hansson, som är tillbaka på jobbet efter sjukskrivning, blir djupt engagerad i fallet.

Karaktärerna hos Schulman är mänskliga och trovärdiga, vilket är en stor styrka i dessa böcker. Det är lagom mycket privatliv blandat med deckargåtan – bland annat figurerar en höggravid kvinna i bakgrunden och man kan ju inte låta bli att bli spänd på när förlossningen tänker sätta igång – för risken finns ju att det händer alldeles precis när barnafadern behöver vara någon annanstans i tjänsten.

Det blev ett fint avslut på serien, tycker jag. Inget känns förhastat och framstressat, utan alla karaktärer som vi följt från start får ett värdigt avslut – eller steg in i nästa del av livet, ska jag kanske säga. Mordgåtan är spännande på alldeles lagom nivå och detta är alltså en riktigt bra deckare. Det ska bli spännande att se vad Schulman skriver härnäst! Hennes fristående spänningsroman Bara du och den självbiografiska Flickebarn nr. 291 är båda mycket välskrivna, så jag har full tilltro till att det kommer fler bra titlar.

Dagen är kommen finns att köpa här.

Övriga böcker i Hagfors-serien:
1. Flickan med snö i håret
2. Pojken som slutade gråta
3. Svara om du hör mig
4. Vår egen lilla hemlighet
5. Välkommen hem
6. När alla klockor stannat

Konferensen av Mats Strandberg

Om du skulle fråga mig om jag läser skräck och splatter skulle svaret antagligen bli ett rungande nej… jo, förutom Mats Strandberg då. Anledningen till att jag tål hans splatter och skräck är för att hans personporträtt och de socialrealistiska skildringarna är otroliga. Skräcken blir sekundär – särskilt i denna boken, där jag knappt noterade de värsta och blodigaste delarna, för det som gör mig allra mest skräckslagen är tanken på en konferens à la den som boken skildrar, där det ska åkas zipline och umgås på ett påtvingat sätt.

(Nu gillar jag förvisso att åka på konferens med mitt jobb, i alla fall när jag själv har inflytande på vilka aktiviteter som är lämpliga 😉 – men jag kan bara tänka mig hur det kan bli om någon sorts trivselkonsult med inriktning teambuilding bestämmer. Uschiamig.)

Här är det exploateringsavdelningen på en kommun som samlas vid Kolarsjön. Det ska konfereras om ett kontroversiellt byggprojekt, där det första spadtaget ska tas inom ett par dagar. I förordet anländer en extern person till stugbyn och inser att människor mördats på platsen. Därmed vet vi att skräcken kommer att ske under ett och samma dygn, och det blir riktigt spännande att invänta starten. Vad sjutton är det som ska ske?

Kollegorna på kommunen är vitt skilda personligheter. Beskrivningarna av dem är verkligen bokens största styrka, tycker jag, liksom deras känslor inför konferensen och aktiviteterna de tvingas vara med på. Här finns den ensamme frånskilde mannen som lever för sin hund, den medelålders kvinnan som smugglat med sig sprit i väskan, den peppiga chefen som försöker få alla på sin sida, assistenten som fjäskar och vill vara till lags. Somliga älskar varandra, flera hatar varandra. Jag hade kunnat nöja mig med delen om dem, för den är allra bäst. Skräckdelen har sin funktion, förstås, men jag tappar nästan intresset efter ett tag. Människorna är intressantare än morden.

Men Strandberg skriver så otroligt bra. Det märks att han verkligen brinner för såväl personporträtt som skräck, och då må det väl vara hänt att de kombineras. Dock hoppas jag att han vill skriva något socialrealistiskt utan splatter någon gång ganska snart, för det är där styrkan ligger för mig.

Boken kan man köpa t.ex här. Ljudboken är inläst av Strandbergs make Johan Ehn, om man föredrar det.

Ljudet av fötter: Första Monikabok av Sara Lövestam

Monika Bengtsson föddes inte till framgång, direkt. Alkoholismen fanns i blodet och hennes föräldrar var inte vad man skulle kalla särskilt lämpliga att ta hand om barn. Men hon har tagit sig vidare för egen maskin, hon har doktorerat i mytologi och köpt sin bostad och har en forskartjänst på universitetet i Stockholm.

Allt detta lyckas hon med – men hon lyckas inte bli gravid. Nu är det dags för det sista IVF-försöket på egen hand. Sista chansen, vilket leder till att Monika börjar blicka bakåt i sitt liv och analysera sin barn- och ungdom. Vi får lära känna hennes föräldrar och henne själv genom livet, och det berättas på ett typiskt Lövestamskt sätt – med värme och humor, trots att ämnet är tungt.

Kvinnoporträtten är fantastiska, men jag blir även otroligt förtjust i tonårskillen Texas, som bor i trappuppgången med en missbrukande mamma och som tyr sig till Monika. Så fint skildrat.

Sorgligt och strålande. Boken finns att köpa t.ex här.

You love me (You, #3) av Caroline Kepnes

Jag är inte ensam om att ha blivit väldigt tagen av den första boken i Kepnes serie (Du) och heller inte ensam om att inte ha tyckt att bok nummer två (Gömda kroppar) inte riktigt levde upp till förväntningarna. Två säsonger av tv-serien har sänts på Netflix och en tredje planeras att sändas i slutet på 2021. Jag måste erkänna att jag har lite svårt att hålla ordning på vad som hänt i böckerna och vad som hänt i serien, men det spelar kanske mindre roll.

Huvudpersonen Joe är hur som helst densamma, och det är ju honom man älskar att hata – eller hatar att man älskar. Det är nämligen väldigt etiskt besvärligt att heja på honom, men jag kan inte låta bli 😉

Nu har han förflyttat sig till Pacific Northwest, till en liten ö utanför Seattle. Dags att ta det lugnt, komma nära naturen och jobba på det lokala biblioteket. Nu får det vara bra med kärlek – eller det han kallar kärlek, åtminstone.

Det håller givetvis inte så länge, för snart träffar han Mary Kay DiMarco. Hon är hans chef på biblioteket, hon har make och barn och ganska fullt upp – hon har alltså absolut inte så mycket tid över för Joe som han hade önskat.

Jag blev lite trött på Joe och hans inre monologer här. Storyn var intressantare än den förra, men vissa passager är dödstråkiga. Han är ju onekligen rätt jobbig, även om det som sagt är svårt att inte heja på honom. Jag gillar miljöerna, jag tycker att Joe gör sig rätt bra på en ö istället för att vara i storstäder,

Och visst är det spännande – men inte nagelbitande. Kepnes lyckas så bra med att porträttera galenpannan Joe, han är en fantastisk karaktär i all sin vidrighet.

Boken finns att köpa t.ex här.

Små glädjeämnen av Clare Chambers

Små glädjeämnen valdes till månadens bok för Bokbubblarna för ett par månader sedan. Jag missade träffen, tyvärr, men hade börjat på boken och var ändå tillräckligt fascinerad för att fortsätta – så det gjorde jag, även om det tog sin lilla tid. Jag vet inte riktigt varför det tog tre veckor eller så, för den är varken tjock eller svår. Kanske kom något annat emellan. Som så ofta…

Året är 1957 och Jean Swinney jobbar på en lokaltidning i Kent. Hon är ogift trots att hon närmar sig fyrtio och bor hemma hos sin truliga mamma, och ser väl inte direkt någon annan framtid framför sig. Hon skriver husmorstips och får då och då chansen att skriva något intressant – som när den unga schweiziskan Gretchen hör av sig och berättar att hennes dotter är resultatet av en jungfrufödsel. Hon kom nämligen till när Gretchen var inlagd på ett sjukhus för endast kvinnor. Jean måste få reda på sanningen, och börjar tillbringa mer och mer tid med Gretchen och hennes dotter, Margaret, samt maken Howard som är äldre och det visar sig handla om ett konvenansäktenskap. Jean och Howard kommer varandra närmare och det går som det går med det.

Miljöerna i Kent och sydöstra London är trevliga och delvis bekanta för mig, vilket jag alltid gillar. En längtan till brittiska sydkusten gör sig påmind – en dag ska jag tillbaka. Berättelsen är klurig, varm och rätt trevlig, dock inte utan ett visst mörker – och en viss seghet i mitten. Familjer och hemligheter är alltid spännande!

Boken finns att köpa t.ex här.

Galgbergets väktare (Maria Wern, #22) av Anna Jansson

En deckarserie som är uppe i över tjugo böcker riskerar förstås att börja tappa sin charm. Maria Wern-böckerna gör faktiskt inte det, jag tycker att detta var den bästa på ett tag. En riktigt bra story.

Marias man Björn har blivit förlamad från halsen och neråt, och kan knappt kommunicera alls. Han vårdas i hemmet av Maria och diverse personliga assistenter, och när ett lik hittas i vattnet behöver hon arbeta mer och därmed lämna över en stor del av ansvaret just till assistenterna. Ett annat mord sker efter ett par tonåringars hemliga kärleksmöte, och flickans föräldrar hanterar det på ett väldigt underligt sätt.

Det är väldigt spännande och lagom intrikat, även för min hjärna som just nu ofta beter sig som gröt och vill somna så fort jag lägger mig ner. Här finns gammal folktro sida vid sida med modern teknik, det blir en bra balans.

Som så ofta är det polisernas privatliv som blir riktigt intressant, och tyvärr hade jag förstått lite för mycket av en annan bloggrecension gällande slutet – men det är sådant som händer, är man känslig för sådant får man undvika att läsa!

Boken finns att köpa här. Jag lyssnade på den i en app nära dig eftersom Norstedts numera tar evigheter på sig att släppa e-böcker vilket är hemskt tråkigt.