Etikett: Relationer

The Mother-in-Law av Sally Hepworth

Sally Hepworths Svärmodern säljs som en spänningsroman, men jag vet inte riktigt om jag skulle placera den rakt av i det facket. Detta är en relationsroman, förvisso med död och elände men framför allt handlar det om en familj, där det finns mycket kärlek och omtanke men också enormt mycket sår och skav.

Lucy Goodwin är hemma med sin familj – maken Ollie och barnen Archie, Harriet och Edie – när polisen kommer till dem en kväll. Ett tydligt tecken på dåliga nyheter, och det visar sig att hennes stenrika svärmor Diana har hittats död i sitt stora tjusiga hus. Bredvid henne ligger en tom flaska med ett gift som man bara kan få tag på på de mörkare delarna av internet. Ett självmordsbrev har hittats – men det låg i en skrivbordslåda istället för på en plats där det enkelt skulle hittas. Något är lurt.

Berättelsen kommer i flera tidsperspektiv – ”Past”, som dels berättas kronologiskt från när Lucy och Ollie träffades tio år tidigare, men dels från Dianas tid som ung vuxen.

”Follow the money”, brukar man säga, och detta handlar väldigt mycket om pengar. Både Ollie och Lucy och Ollies syster Nettie och hennes man Patrick, är i skriande behov av just pengar. Ollie för att kunna köpa ett litet hus åt sin växande familj och senare för att rädda sitt företag – Nettie för att få det hon önskar mer än något annat – ett barn. Deras pappa Tom, jovialisk och ganska mjuk, är mer än villig att skjuta till pengarna som han och Diana har i överflöd men Diana sätter sig på tvären. Hon tycker att man ska kämpa för att få det man vill ha, och att det sämsta hon kan göra för sina barn är att hjälpa dem ekonomiskt – för hur ska de lära sig något om de får allt serverat?

Spännande – nja, det vet jag inte om det är, riktigt. Däremot är det en väldigt medryckande berättelse om familj, girighet, diametralt olika sorters kärlek och desperation. Jag gillade den! Har tidigare läst Familjen i huset bredvid av samma författare och var ganska svalt inställd till den, så Svärmodern blev något av en positiv överraskning.

Denna text publicerades ursprungligen på Kaffe & Kultur. Boken kan man köpa här.

Jag utan dig av Kelly Rimmer

Denna text – nu med några tillägg – publicerades först på Kaffe & Kultur.

Jag borde ju ha kunnat räkna ut med knäna att en bok med titeln Jag utan dig skulle vara lite väl melodramatisk och sentimental. Och det hade jag nog förvisso, men jag bestämde mig ändå för att läsa Kelly Rimmers roman. Den säljs in till typ ”den som gillar David Nicholls”, och det gör jag ju. (Men man kan ju passa på att minnas att det finns mer än En dag som är läsvärt i hans författarskap. Jag vill gärna slå ett slag för Starter for ten, Sweet sorrow och Us, som ju blev en utmärkt tv-serie häromsistens.)

Jag sögs väl ändå in så smått av just detta och att det lät lite kul med Sydney.

Och det är ju lite trevligt. Reklamaren Callum får syn på miljörättsadvokaten Lilah på färjan från Manly in till stan, och undrar varför i hela friden hon inte har några skor på sig. Det leder till middag och en natt tillsammans och därefter en lite udda relation där Cal är rätt klängig och Lilah försöker hålla honom på avstånd. Redan från baksidestexten vet läsaren om att det handlar om sjukdomssymptom som hon fasat för och nu försöker ignorera, men som inte kan leda till något annat än förtvivlan i slutändan.

Ofta har jag inget emot att inte gilla huvudpersoner sådär värst, det kan pigga upp – men i en sådan här roman hade det hjälpt om någon av dem skapade lite värme. Callum är klängig och oföretagsam, Lilah och hennes smått militanta inställning till somliga saker är jättetjatig.

Med detta sagt så vet jag att den är älskad av många och att många fler kommer att falla pladask och tycka att den är oerhört romantisk och vacker. Det är inget fel på språk eller beskrivningar. Jag föll bara inte för den alls och hade det inte varit för Australien-temat hade jag nog inte läst klart.

Boken kan man köpa här.

The bullet that missed (The Thursday Murder Club, #3) av Richard Osman

Richard Osman som författare kom lite som en blixt från klar himmel. Han var folkkär programledare i ganska lättsamma frågesporter och liknande, men släppte då första boken om The Thursday Murder Club 2020 och sedan dess en till om året. Och det är fler på gång vilket jag är glad åt för jag tycker att de är utomordentligt underhållande.

Joyce, Elizabeth, Ibrahim och Ron är igång igen. Denna gång är det dags för Torsdagsmordklubben att ta sig an och försöka lösa ett tio år gammalt mord på en tv-programledare. Det sades att hon körde över en klippa för att ta sitt eget liv, men det är något som inte stämmer – till exempel att man aldrig hittade någon kropp.

Elizabeth – före detta MI5-agent – träffar på en synnerligen otrevlig person – The Viking – som vill att hon ska se till att mörda en annan snubbe, en KGB-general och kompis från förr. Om hon inte gör det tänker han i sin tur mörda alla hennes vänner.

Mycket att stå i, alltså, men storyn flyter på väldigt fint och även om mysteriet är ganska intrikat sammanvävt är det inga problem att hänga med. Berättarperspektivet skiftar och Osman lyckas väldigt bra med att ge varje person sin egen röst genom ton och aktion.

En riktig bladvändare, både för att det är spännande och väldigt underhållande. Brittisk humor är den bästa humorn och mitt i allt mördande och rusk är det otroligt roligt och charmigt. Klurig upplösning och mycket välskrivet.

Boken kan man köpa här.

Tidigare böcker i serien: The Thursday Murder Club, The man who died twice.

The Skeleton Key av Erin Kelly

Det är underbart att få en ny Erin Kelly i handen. Och lite läskigt också, eftersom jag automatiskt har höga förväntningar även om jag faktiskt inte varit tokig i allt hon skrivit (lex The Sick Rose). Men jag blev verkligen inte besviken på The Skeleton Key. En otroligt originell och klurig berättelse.

1971 skrev Frank Churcher boken The Golden Bones. Det är en intrikat illustrerad saga om en ung kvinna, Elinore, vars skelett ligger utspritt över hela England. I text och bilder finns komplexa ledtrådar till var benen finns. Små juveler med guld och ädelstenar, alla utformade som en del av skelettet.

Folk blev besatta av boken och av att finna de gömda juvelerna. De sålde sina hus för att ta sig till England och leta. En samlare från Filippinerna betalar sjuka summor pengar för juvelerna. En man dör på vägen. Till sist är det bara Elinores bäcken som saknas. Frank Churcher blev stenrik, men han och familjen blev också utsatta för stalkers och galningar. Särskilt dottern Nell, som egentligen heter Eleanor och som de galnaste fansen tror är Elinore herself.

Familjen Churcher och familjen Lally bor i en slags symbios i hus intill varandra i Hampstead. Nell och hennes bror har vuxit upp sida vid sida med barnen Lally, hennes bror är nu gift med dottern i Lally-familjen och alla umgås tätt. Kanske lite väl tätt ibland.

Sedan Nell attackerades av ett psykiskt sjukt fan som försökte få tag på hennes faktiska bäcken (!) har hon hållit sig undan på alla möjliga sätt. Hon bor på en båt tillsammans med sin styvdotter, och nästan ingen vet vem hon faktiskt är. Men nu ska boken ges ut på nytt, femtio år efter den första upplagan, och familjen Churcher har gått med på att medverka i en dokumentärfilm. De insisterar på att Nell ska komma hem och fira med dem, och det gör hon. Väl på plats har Frank planerat en stor happening där han avslöjar var det sista benet finns – men ingenting går som planerat och ett veritabelt helvete brakar lös.

Detta är en ohyggligt smart och spännande spänningsroman. Jag förstår inte hur Kelly har lyckats tänka ut något sådant här – det slutar inte vid ledtrådar och jakt på ben, så mycket kan jag säga. Tidsperspektiven skiftar, och det är inte bara spänning – det är relationer också. Många osunda sådana, där allt ser fint ut utifrån men under ytan bubblar konkurrens, oginhet, beroende och svek. Fabulöst väl utfört!

Boken kan man köpa här.

Andra böcker av Erin Kelly som jag läst och skrivit om: Grenar av gift, The ties that bind, He said / She said, Broadchurch Stories Vol. 1, Stone mothers, The burning air, The sick rose, Watch her fall.

En förlorad man av Jane Harper

En förlorad man är en fristående roman av Jane Harper, författare till böckerna om Aaron Falk. Jag trodde att även denna hörde till serien men så är det alltså inte.

Liksom i Falkböckerna är handlingen förlagd till the outback i Australien, långt ifrån ära och redlighet. Det är flera timmar till närmsta stad, och inte ens de tre bröderna Nathan, Cameron och Bub som har boskapsstationer intill varandra ses särskilt ofta på grund av avståndet. Och kanske lite annat med.

Nathan och Bub har inte setts på flera månader när de möts vid en gammal gravsten mitt ute i ingenstans. Där ligger deras bror som med all önskvärd tydlighet dött under den brutala solen och värmen. Ingen skugga fanns att finna, förutom den lilla som gravstenen erbjöd. Det räckte inte.

Varför Cameron befann sig där ute ensam, med bilen parkerad nio kilometer bort, är en gåta. Alla som bor i the outback vet hur grymt landskapet kan vara. Bilen var full med mat och vatten. Inget verkar stämma.

Gåtan kring Camerons död är absolut spännande, men det är framför allt beskrivningarna av miljön, landskapet och hur samhället fungerar som fångar mig. Det finns en liten by med en pub och en sjukstuga, det kommer matleveranser då och då, polisstationen är tre timmar bort och det är inte så säkert att den ens är bemannad. Barnen hemskolas via School of the air, som nu för tiden sker på nätet men ganska nyss via komradio. Ingen glömmer det förflutna och få förlåter det som hänt.

Harpers bok är fantastiskt välskriven och så himla fascinerande. Det är svårt att föreställa sig ett så kargt och ovänligt landskap men jag tvivlar inte på att romanen är mycket väl researchad – beskrivningarna är så extremt levande. Remarkabelt! 

Detta inlägg publicerades först på Kaffe & Kultur där oktober månad hade tema Australien. En förlorad man kan man köpa här.

Böckerna om Aaron Falk:

  1. Hetta
  2. Falska vänner
  3. Exiles – kommer ut 2023

The Madness of Crowds (Kommissarie Gamache, #17) av Louise Penny

Det drar ihop sig mot nyårsafton i Three Pines. Hela familjen Gamache är på plats, man åker skidor och pulka och dricker varm choklad och har det gott. Idyllen skuggas något av de tidigare händelserna där Gamache dragit på sig mycket kritik, men mestadels är allt mysigt och snöigt och fint.

Gamache blir ombedd att bryta sin ledighet för en dag och ordna med säkerheten under ett talarevent som ska hållas på ett universitet i närheten. Han förstår inte varför just chefen för mordroteln ska ta hand om en sådan sak, men gör efterforskningar och inser att talaren i fråga är minst sagt kontroversiell. Hon har forskat på statistik efter pandemin, och hennes forskning pekar på att bara de starkaste bör få överleva. Detta innefattar fosterdiagnostik. Och Jean-Guy och Annie har just fått en underbar liten dotter med Downs syndrom – om Dr. Abigail Robinsons forskning skulle bli verklighet skulle hon inte ha fått överleva. Robinson kallar det barmhärtighet.

Gamache bönar och ber att universitetet ska ställa in föreläsningen, men de hävdar yttrandefrihet och akademisk frihet. Eventet kommer alltså att gå av stapeln och det går inte lugnt till. Skott avlossas och masshysterin är ett faktum – inte bara just då, utan även längre fram när människor ställer sig emot varandra.

Samtidigt har Three Pines fått en gäst – Hanita Daoud, som kallas ”Sudans hjälte” och som tippas som toppkandidat för Nobels fredspris. Hon är en slags antites till Abigail Robinson, men trots att hon kämpar för det goda är det hon som är påstridig och ganska otrevlig medan Robinson, den ”onda” kämpen, är lugn och stillsam. Ett intressant resonemang om hur framtoning påverkar hur man blir uppfattad.

Nu har jag bara kvar en bok i serien (närmar mig först i kön på bibblan) innan jag får vara så god och vänta ett år mellan böckerna. Absence makes the heart grow fonder, säger de, men jag har tyckt att det har varit så skönt att ha en hel serie där jag kan fortsätta närhelst jag inte vet vad jag vill läsa härnäst. Nu har jag tillryggalagt flera serier som jag börjat på en bit in (Ruth Galloway, Roy Grace, Vera Stanhope…) så det blir dags att hitta en ny 🙂 Tips emottas välkommet!

Boken kan man köpa här!

Malma station av Alex Schulman

Alex Schulmans senaste roman har varit efterlängtad av många, inklusive mig. Jag har verkligen tyckt om böckerna han hittills skrivit om sin familj och med inspiration från sin familj (utom the one that must not be named, Att vara med henne etc.) men det känns kul att han nu kommer med en bok som står mer på egna ben.

¨Malma station utspelar sig på ett tåg till – japp – Malma station. Fem personer reser – en pappa och dotter, ett krisande par och en ung kvinna. De reser dock inte samtidigt – en resa sker på 70-talet, en tidigt 2000-tal och en kring nutid. De har med varandra att göra, men läsaren vet inte riktigt hur än. Det blir dock tydligt ganska snabbt hur det hänger ihop, men jag måste erkänna att jag rörde ihop det. Kanske är jag lite för trött på kvällarna för tidsperspektiv som hoppar fram och tillbaka.

Hur som helst. Historierna som lett fram till att dessa fem personer reser till Malma station berättas, lite i taget. De berättar om barndom och ensamhet och är så hemskt vemodiga och jag blir gråtfärdig flera gånger och lovar mig själv om och om igen att min egen dotter aldrig ska känna sig oönskad, eller övergiven, eller ensam eller shame:ad. Bitar av dessa historier spårar ur något. Jag förstår att det är för att skapa någon form av chock hos läsaren, men det kanske hade kunnat göras lite mer subtilt.

Det är alltid intressant att fundera över varför människor är som de är, och det är just det denna roman handlar om. En liten händelse kan påverka något långt fram i livet, en hastig ogenomtänkt reaktion, eller något ett barn råkar höra som hen inte borde. Det dysfunktionella som Schulman gjort sig känd för finns i allra högsta grad med här, och det är ju engagerande men kommer kanske inte riktigt fram så bra som i tidigare romaner. Det är lite för stökigt och det vackra språket Schulman har blir här svulstigt på samma sätt som Gardells prosa kan vara.

När jag lade ner boken kändes den som en solklar fyra, men nu vet jag ärligt talat inte vad jag tycker. Det har gått ett antal veckor nu eftersom jag är så plågsamt långsam med att få ur mig blogginlägg och ju mer jag tänker tillbaka desto mer inser jag att efter de tidigare mästerliga romanerna såsom Glöm mig och Bränn alla mina brev var Malma station något av en besvikelse. Den är inte dålig – den är bara inte lika bra.

Boken kan man köpa här.

Dör för dig av Ann Edliden

Vilma har lämnat Briljantgatan i Västra Frölunda (typ en kvarts promenad hemifrån mig!) för att flytta till Stockholm tillsammans med sin kille (en avdankad flickidol) Niklas – allt för att inte fastna och bli som sin mamma. Innan hon vet ordet av har hon blivit anställd som assistent och bff till Tess Dunckel, en privilegierad influencer som driver eget sminkmärke och tycker sig själv ha kämpat hårt – men nog har hon haft en del till godo genom sina rika föräldrar som är kända kulturprofiler och bor på Östermalm.

Nu ska Tess bli folkkär, och Vilma ska med på tåget. Visst är det glitter och glamour av och till, men långt ifrån alltid. Under en resa till franska rivieran med Tess familj händer något som binder Tess och Vilma samman ännu tightare, för nu har de en hemlighet som till varje pris måste stanna mellan dem.

En otroligt rolig och välskriven satir över influencervärlden. Jag tyckte att jag kunde identifiera precis vilka som varit förlagor till många av karaktärerna, men författaren själv kommenterade förklarande på Bloggbevaknings inlägg och vi ska visst inte vara så snabba att läsa in sådant alls. Men det kan ju vara lite kul att på egen kammare låta sig tänka så om några karaktärer, t.ex en poddarduo som jag verkligen vill tänka mig som Edvin Törnblom och Johanna Nordström.

Numera är jag inte så särskilt insatt i influencers i det allmänna facket Löwengrip/Bianca/Kenza/Margaux – men lite grann här och där kan man ju inte låta bli att snappa upp och detta känns som en knivskarp satir som dessutom är mycket smart och underhållande. Influencers, privilegium, klassklyftor och samtiden i stort. Mycket bra av Edliden! (Jag var även mycket förtjust i hennes förra roman, Någon annans tidsfördriv.)

Boken kan man köpa här.

36 frågor om kärlek av Callum Bloodworth

Jag blev väldigt förtjust i Callum Bloodworths ton och humor i Berätta tre saker. Feelgood är inte riktigt min genre nu för tiden, men samtidigt – man ska inte hänga upp sig på genre egentligen. Det jag börjar bli allergisk mot är – som ni vet – alla böcker med liknande titlar och omslag. Jag förstår faktiskt inte hur förlagen vill fortsätta profilera allt som kan tänkas falla in i feelgood-genren på exakt samma sätt.

Så – jag gick in i 36 frågor om kärlek med lagom stora förväntningar och de uppfylldes. Det är förutsägbart, men det är inte alls tydligt hur Bloodworth kommer att ta oss mot det oundvikliga slutet. Sådant skänker mening och kvalité till feelgood, även om det hade varit roligt att bli överraskad också.

Dylan börjar närma sig trettio, halvtrivs på jobbet i livsmedelsaffär (särskilt chefen som inte kan lära sig hans namn) och är skittrött på sin mammas tjat om att han borde skaffa sig en flickvän. I ett svagt ögonblick ingår han en pakt med sin bästa kompis och lägenhetskamrat Emma – och genom den går han med på att gå på blinddejt.

Beväpnad med listan 36 frågor som får hen att bli kär i dig går han med på att gå på blinddejten som hans mamma föreslår, och han träffar Nora som är både snygg och kul men fruktansvärt svartsjuk på Dylans relation till Emma. Genom dejterna där de ställer frågorna till varandra får vi veta mer om Dylans väg genom livet, och den stora sorg han bär på innerst inne.

Bitvis är det väldigt roligt, men det är hemskt mörkt också. Jag vet inte riktigt vad jag tyckte om det skiftet, det tog tid att ta mig igenom boken (som jag trodde att jag skulle klippa på ett par dagar) eftersom det blev såpass ojämnt. Men det är en helt lagom habil feelgood och jag kommer att fortsätta läsa Bloodworth.

Julakuten för ensamma hjärtan har landat i min biblioteksapp, och jag tänker därmed ta mig an den ganska snart. Det är ett tag till jul, men det är inte utan att jag längtar efter ljus och adventsljusstakar och stjärnor redan nu.

36 frågor om kärlek kan man köpa här.

The Family Remains (The Family Upstairs, #2) av Lisa Jewell

Våren 2020 kom The Family Upstairs av Lisa Jewell. Det var en hemsk tid i mitt liv, och en fängslande spänningsroman var precis vad jag behövde för att få en stunds respit här och där. Nu har uppföljaren kommit – The Family Remains. Jag visste inte ens att den var på gång så det var en trevlig överraskning. Det är en riktig bladvändare, och jag hade turen att hinna ligga en hel del i soffan en helg med den i knät.

En tidig morgon hittar en grupp personer som letar skatter på Themsens stränder ett paket som visar sig innehålla mänskliga kvarlevor. DCI Owusu kallas till platsen, och när han skickat benen på analys visar det sig att de har en koppling till den ouppklarade händelsen för trettio år sedan, när tre personer hittades döda på köksgolvet i ett stort hus i Chelsea.

Rachel Rimmer får ett samtal en tidig morgon om att hennes man Michael har hittats död i källaren i sitt hus på franska rivieran. Polisen vill att hon kommer dit, men hon vill absolut inte behöva svara på deras frågor om Michaels förflutna.

Lucy Lamb har äntligen flyttat tillbaka till London tillsammans med sina barn. De bor hos hennes bror, men är på vippen att köpa sitt första egna hus när brodern försvinner. Han var då, för trettio år sedan, besatt av en ung man – och nu vill han till varje pris leta upp honom. Han reser långt bort och gör sig okontaktbar.

Många mysterier alltså, som är sammanvävda på Lisa Jewells smarta sätt. Krypande spännande, och här liksom i första boken är relationerna människor emellan det absolut intressantaste. Det är komplicerat och besvärligt, skavigt och fullt med minst sagt otrevliga händelser i det förflutna. Snyggt.

Boken kan man köpa här.