Jag utan dig av Kelly Rimmer

Denna text – nu med några tillägg – publicerades först på Kaffe & Kultur.

Jag borde ju ha kunnat räkna ut med knäna att en bok med titeln Jag utan dig skulle vara lite väl melodramatisk och sentimental. Och det hade jag nog förvisso, men jag bestämde mig ändå för att läsa Kelly Rimmers roman. Den säljs in till typ ”den som gillar David Nicholls”, och det gör jag ju. (Men man kan ju passa på att minnas att det finns mer än En dag som är läsvärt i hans författarskap. Jag vill gärna slå ett slag för Starter for ten, Sweet sorrow och Us, som ju blev en utmärkt tv-serie häromsistens.)

Jag sögs väl ändå in så smått av just detta och att det lät lite kul med Sydney.

Och det är ju lite trevligt. Reklamaren Callum får syn på miljörättsadvokaten Lilah på färjan från Manly in till stan, och undrar varför i hela friden hon inte har några skor på sig. Det leder till middag och en natt tillsammans och därefter en lite udda relation där Cal är rätt klängig och Lilah försöker hålla honom på avstånd. Redan från baksidestexten vet läsaren om att det handlar om sjukdomssymptom som hon fasat för och nu försöker ignorera, men som inte kan leda till något annat än förtvivlan i slutändan.

Ofta har jag inget emot att inte gilla huvudpersoner sådär värst, det kan pigga upp – men i en sådan här roman hade det hjälpt om någon av dem skapade lite värme. Callum är klängig och oföretagsam, Lilah och hennes smått militanta inställning till somliga saker är jättetjatig.

Med detta sagt så vet jag att den är älskad av många och att många fler kommer att falla pladask och tycka att den är oerhört romantisk och vacker. Det är inget fel på språk eller beskrivningar. Jag föll bara inte för den alls och hade det inte varit för Australien-temat hade jag nog inte läst klart.

Boken kan man köpa här.