Fever Pitch (1997)

Jag hade tänkt att jag skulle se invigningen av fotbolls-EM i fredags, men hade glömt att jag faktiskt har en möjlighet att se TV4 live genom min tv-leverantörs app så tji fick jag, trodde jag. Men jag var i fotbolls-mode och började scrolla lite på SVT Play – där jag upptäckte att Fever Pitch råkade finnas i en månad framåt ungefär. Sagt och gjort.

Jag var rätt säker på att jag hade sett filmen förut, men jag tror faktiskt inte jag har det – i alla fall inte hela. Boken har jag däremot läst ett par gånger och älskar den. Både för att jag älskar Nick Hornby och för att jag älskar att gå på fotboll. Och även om jag aldrig varit så besatt som Paul och hans kompisar så har jag ändå följt Southampton runt Storbritannien i något år eller två. Doften av stekt lök utanför Highbury som syns i något klipp från 70-talet i filmen, och känslan av att promenera till och från en arena kom över mig som en tryckvåg. Ljuvligt! (Även om jag knappt skulle våga gå på en match nu efter sisådär femton månaders halv-isolering, jag hade fått torgskräck och hörselskador.)

Berättelsen är självbiografisk, så mycket vet vi. Nick Hornby är besatt av Arsenal och har så varit sedan barndomen, och detsamma gäller givetvis Paul Ashworth, filmens huvudperson som spelas av en otroligt ung Colin Firth i stort rufsigt hår. Han är engelsklärare i södra Hertfordshire någonstans, men vill helst prata fotboll med alla som vill lyssna. En ny lärare i skolan väcker hans intresse och de börjar träffas, men det dröjer inte länge innan Sarah tröttnar på att vara Pauls andrahandsval. Han vet vad han ska göra ett halvår framåt om spelschemat släppts, men han vet inte vad hon och han ska göra tillsammans om tio dagar.

Både roligt och väldigt innerligt och fint. Jag bodde ett tag väldigt nära gamla Highbury Stadium och tyckte att det var väldigt kul att spana på folkströmmen från Finsbury Park upp till arenan. Jag glömmer heller aldrig när jag var på besök hos en kompis uppe i Wood Green på våren 2004 och skulle åka buss därifrån hem till Whitechapel – samma dag som Arsenal vann trippeln (Premier League, FA-cupen och ligacupen). Stämningen var oerhörd och det gjorde ingenting att det var fyrtio grader varmt på bussen och trafiken knappt rörde sig då det var rödvita fans över hela gatorna – den lyckan och euforin går knappt att jämföra med något annat. Jodå – lyckan och euforin kan säkert uppnås i andra fall, men denna lycka och eufori tillsammans med flera tusentals andra är något alldeles särskilt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s