2023 – Sida 2 – Stories from the city, stories from the sea

Mitt namn, ditt blod av Lina Arvidsson

För tio år sedan drabbades Sonjas pappa av en plötslig psykos på sin arbetsplats, som även var Sonjas högstadieskola. Sedan dess har han knappt lämnat lägenheten. Sonja och hennes mamma har trippat på tå sedan dess. Pappan har bättre och sämre dagar, men han är konstant överbeskyddande och paranoid vad gäller Sonja.

Mot sina föräldrars önskan börjar hon plugga matte på Bollnäs folkhögskola, en kort bit hemifrån. Kunde hon inte ha fortsatt jobba som personlig assistent hos grannen? När hon sedan beslutar sig för att flytta in på folkhögskolans internat rasar allt samman och strax därefter sker en gräslig olycka.

Det som händer, och vännerna Sonja fått på folkhögskolan, för henne till den lilla byn Bruksvallarna i Härjedalen. Hennes föräldrar bodde där när hon föddes men flyttade hastigt till Bollnäs och har därefter aldrig varit i kontakt med någon från Bruksvallarna. Eller? Det kom ett vykort därifrån för ett tag sedan som Sonjas mamma sa var ett felskick, och föräldrarna avslutade hastigt och lustigt sitt fasta telefonabonnemang efter ett antal ”felringningar”.

Väl i Bruksvallarna gör Sonja en hel rad upptäckter om sina föräldrar som hon aldrig kunnat tänka sig. När de var unga var de aktiva, glada, musikälskade, sociala personer – helt annorlunda mot hur de varit under hela Sonjas uppväxt, även innan psykosen. Hon minns inte att hon någonsin hört musik spelas hemma, men får reda på att både hennes mamma och pappa sjöng och spelade instrument förr.

Ju fler personer Sonja träffar, desto mer får hon reda på. För sanningen finns där, hur noga hennes föräldrar än försökt att dölja den.

Boken säljs som en psykologisk spänningsroman, men till stor del handlar det egentligen mest om familj och relationer. Det blir spännande mot slutet, även om jag tyckte att det blev förutsägbart lite för tidigt. Lättläst och med bra driv, men jag orkar inte med fler ben som ligger i onaturlig vinkel nu. (Det är inte kritik mot just denna författare, även om det förekommer här, mer en reflektion över att vi läsare snart måste få ett bättre uttryck.)

Boken kan man köpa här.

Ta ner solen av Sara Molin

Sara Molin har skrivit tre romaner tidigare som jag har gillat skarpt – Som en öppen bok, En oönskad julklapp och Frågar åt en vän. Och ni vet vad det betyder – höga förväntningar. Oundvikligt och jättedumt, för hade jag sänkt förväntningarna kanske jag hade sluppit bli lite smått besviken på Ta ner solen. (Tänk vad spännande det vore att läsa böcker utan att veta vem som skrivit dem…)

Ella är allergisk mot solljus, något som förstås haft stor inverkan på hennes liv. På grund av detta, som någon sorts aktion för att ta kontroll, utbildar hon sig till meteorolog. Hon bor tillsammans med sin farmor, som tagit hand om henne hela liveet, och har fina kompisar omkring sig som stöttar och hjälper och det är denna grupp vi får följa under nio år.

Jag fäster mig tyvärr inte alls vid varken karaktärer eller story. Det känns som om jag läser en väldigt lång bok om mestadels omogna ungdomar, det blir för ytligt. Skeenden beskrivs i efterhand istället för att upplevas och huvudpersonens agerande känns ibland inkonsekvent bortom vad som känns rimligt. (Alla skiftar ju förstås humör och attityd, men… ja, det går inte ihop.)

Bitvis glittrar det dock till och blir engagerande. Detta är inte en dålig roman. Inte alls. Den är helt okej! Men jag hade hoppats på mycket mer, både känslor, engagemang och gärna lite humor.

Något som var väldigt intressant och kanske det bästa med boken var meterologin. Jag visste absolut ingenting om hur man blir meteorolog och hur intensiva och tuffa studier som leder fram till yrkestiteln. Riktigt spännande.

Boken kan man köpa här.

Lasse Brandeby: Vad gör jag nu då? – en biografi om pappan, komikern, journalisten och skådespelaren av Anna Brandeby Harström med Lasse Råde

Lasse Brandebys dotter Anna har tllsammans med Lasse Råde, journalist och god vän till Brandeby, skrivit denna underbart fina biografi. Den är full av berättelser om arbete, scen och offentligt liv, men även väldigt mycket om privatpersonen, mannen och pappan Lasse – som verkar ha varit en så otroligt genuin och god människa. Jag betvivlar inte ett ögonblick att det var så.

Jag ska heller inte gräva ner mig i vad boken handlar om, men familj är sannerligen en röd tråd i berättelserna. Första frun Unni (som även är Annas mamma) och Lasse var ett okonventionellt föräldrapar med inställningen att man helst ska säga ja till allt. De hade inga fler biologiska barn, men många fosterbarn genom åren. Ibland bodde de i husbil, ibland i en gammal herrgård. Det seglades (olovligen) i Sotekanalen och hölls fester och tillställningar och allting verkar så fint utan att vara puttenuttigt och idylliskt i traditionell mening.

En berättelse om Lasse B på midsommarfest med seglarskolan där han nästa morgon råkade dricka maskindiskmedel är helt otroligt rolig, trots att det låter som om det skulle få en ände med förskräckelse. Han kravlade iväg och la sig under en tall för att ungdomarna inte skulle behöva se honom kola vippen – men det enda som hände var att det började spruta skum ur munnen och näsan på honom när han försökte hjälpa några förbipasserande att hitta rätt stig.

Vi plöjde oss igenom Kurt Olssons Television och Kurt Olssons Sommartelevision när snön yrde utanför fönstren för ett antal veckor sedan och det fortsätter vara precis lika roligt som jag minns det från barndomen. Genialt från en göteborgsk klenod som lämnade jordelivet alltför tidigt.

Boken kan man köpa här.

Läst i mars 2023

Usch, så lite som jag har läst i mars har jag nog inte läst på tio år. Det dröjde till 12 mars innan jag lyckades läsa ut min första bok vilket är helt galet. Men jag har jobbat som en tok och somnat som en stock när jag lagt mig på kvällen, så det är vad det är. Övrig tid är inte direkt lästid nu för tiden, och det är ju ingenting jag sörjer. Att få vara med familjen är värt allt i världen, såklart.

Nu är jag hur som helst ledig i tio dagar och har massor av intressant läsning att ta mig an.

Temat på Kaffe och Kultur i mars var Kultur om kultur, och det visade sig vara rätt tungrott. Nu kör vi Brott och straff i april och det känns onekligen enklare.

Nåväl, så här blev det:

Jag var Ingmar Bergmans hushållerska av Anita Haglöf – ✯✯
Bokklubben som slutade läsa av Helen Burman – ✯✯
Daisy i kedjor av Sharon Bolton – ✯✯✯
Den store konstnären av Emmy Abrahamson och Hanna Jedvik – ✯✯✯✯
Sverigevänner: berättelsen om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn av Arash Sanari – ✯✯✯
Au revoir, Agneta av Emma Hamberg – ✯✯✯✯

Torftigt, minst sagt! Nu får det bli nya tag.

Fotot ovan är taget av Sora Shimazaki pu00e5 Pexels.com

Sällskapsmänniskor av Candice Carty-Williams

Sällskapsmänniskor (People Person på originalspråk) var hett efterlängtad hos mig och många med mig som älskade Candice Carty-Williams debut, Queenie. Jag blev sannerligen inte besviken!

Curtis Pennington har fem barn med fyra mödrar. Lustigt nog har den äldsta och den yngste i skaran samma mamma. Det är Nikisha, Danny, Dimple, Elizabeth och Prynce. Utöver de två som är syskon har de knappt setts genom åren, men en dag kliver Curtis upp och bestämmer sig för att detta är dagen då alla ska träffas. Han plockar upp allesammans i sin guldfärgade Jeep och kör till Clapham Common med dem så att de ska få äta glass tillsammans. Lite lagom awkward. Nikisha är då 19 år och känner trots allt ett visst ansvar för sina syskon – så hon ger dem sitt nummer och säger åt dem att de alltid kan ringa om något skulle hända – för hon vet att de ju inte kan förlita sig på sin pappa.

Femton år senare händer mycket riktigt något. Dimple är vid det här laget trettio år och vill inget annat än att vara en framgångsrik influencer med många följare, fast hon ligger runt 200-strecket än så länge. Hennes följare är lojala och fina mot henne men det är också det enda umgänget hon har förutom sin hopplösa pojkvän. Och det är i samband med ett besök av honom som hon nu måste ringa Nikisha för att få ganska akut hjälp i en situation som uppstår – och alla syskonen kommer med.

Jag förväntade mig verkligen inte den vändning berättelsen tar såpass tidigt i romanen men det blev så väldigt effektfullt – jag kan inte säga vad det är, ni måste läsa själva. Detta är till stor del en väldigt rolig berättelse med mycket mörk humor, kantad av sorg och övergivenhet, missbruk och elände. Men framför allt handlar det om familj, syster- och broderskap och föräldraskap (och bristen därpå). Syskonen är väldigt olika men i och med det som händer har de inte längre bara en halvkass far gemensamt utan väldigt mycket mer än så.

Fem stjärnor från mig!

Boken kan man köpa här.

The Last Remains (Ruth Galloway, #15) av Elly Griffiths

Först tyckte jag att det var väldigt tråkigt att höra att detta (troligtvis) är sista boken om Ruth Galloway – men efter ett tag vande jag mig vid tanken, och insåg att detta nog är jättesmart. En viss will they-won’t they-grej i serien har förvisso alltid varit lite spännandem men började bli uttjatad och i och med seriens avslut skulle vi väl äntligen få ett avslut även på detta. Förhoppningsvis ett lyckligt sådant, men vem vet?

Det är förstås deckargåta också. En hantverkare som ska blåsa ut ett bageri hittar benrester bakom en vägg, och Ruth Galloway i egenskap av arkeolog och benexpert kallas förstås in. Hon har egentligen fullt upp med att försöka rädda arkeologifakulteten på universitetet där hon jobbar, men plikten kallar.

Benen visar sig tillhöra Emily Pickering, en ung arkeologstudent som försvann spårlöst tjugo år tidigare. Hon sågs för sista gången när hon lämnade en järnvägsstation efter att ha varit iväg på en lite märklig campingtripp med andra studenter och sin lärare. Snart visar det sig att Ruths bästa vän, druiden Cathbad, var en av deltagarna på resan och en av Emilys närmaste vänner.

Nelson och poliskollegorna letar febrilt efter samband mellan händelsen och de personer hon var ute i skogen precis innan hon försvann. Mitt i alltihop försvinner Cathbad spårlöst. Han har inte mått bra efter att han fick lämna sjukhuset efter sin svåra Covid, börjat prata om märkliga saker och nu är han alltså försvunnen. Det finns många ställen dit han skulle kunna ha sökt sig och det blir fullt pådrag eftersom han ju också har en koppling till mordet på Emily.

Jag tycker att detta blev ett värdigt och bra avslut på en serie jag verkligen har älskat. Naturligtvis hoppas jag att det kommer mer om Ruth och alla omkring henne, eftersom många av karaktärerna har blivit stora favoriter genom åren, men det känns helt okej att säga au revoir. Detta är en av de bättre böckerna i serien i mitt tycke och jag kunde stänga den med ett leende på läpparna.

Boken kan man köpa här.

Den perfekta pojkvännen (London Calling, #1) av Alexis Hall

Luc O’Donnell är son till två rockstjärnor som skildes när han var liten. Hans mamma har dragit sig tillbaka i Surrey och tittar mest på Drag Race med sin bästis Judith, men pappan, den rumlande rockern som tillbringat de senaste tjugo åren ut och in på avgiftning och behandlingshem, ska nu göra comeback. Vilket placerar Luc i rampljuset. En paparazzi fotar honom vid helt fel tillfälle, och det enda sättet att rädda sin karriär och sitt rykte är att skaffa sig en stabil och städad pojkvän.

Turligt nog finns en man i bekantskapskretsen som har ungefär samma behov men av andra skäl. Oliver är skandalfri, framgångsrik advokat, välklädd och vegan – och behöver en dejt till ett familjeevent.

Dags att börja fejkdejta, alltså.

Lucs rockstjärnepappa hör av sig och vill plötsligt ha en relation med sin son. Han har nämligen fått cancer, och vill få ordning på sina relationer. Han har varit en riktigt kass pappa, och Luc är egentligen motvillig att ha kontakt med honom men vad gör man? Kontrasten mot den ljuvliga franska mamman som lagar usel mat och kanske har en kärleksrelation med sin bästis är skarp och väl skildrad. Även Olivers familj är viktig i berättelsen, rivaliteten med brorsan som anses bättre då han och hans fru är läkare och arbetar med människor i Östafrika. Oliver försvarar brottslingar i rätten och är absolut inte god nog för sina elitistiska och konservativa föräldrar. Usch!

Här finns också aspekten av att välja sin egen familj. Kompisgänget som finns runt Luc och Oliver är en sådan självvald familj och jag gillar verkligen sådant.

Den perfekta pojkvännen är en perfekt romcom. Väldigt charmig och bitvis extremt rolig à la snustorr brittisk humor. Lucs kollegor på välgörenhetsorganisationen för dyngbaggar där han jobbar är genialt skrivna. Jag skrattar sällan högt åt böcker men bitarna där de är med är otroliga.

Jag läser sällan romance av den enkla anledningen att jag tycker att det är tråkigt och förutsägbart men detta är ett undantag.

Boken kan man köpa här.

Läst i februari 2023

Februari blev en hyfsad läsmånad tycker jag ändå, trots detta eviga somnandet med Storytel Readern i handen. (Eller ja. Ibland vaknar jag av att den faller mot mitt ansikte istället.)

Såhär blev det i alla fall:

The Last Remains (Ruth Galloway, #15) av Elly Griffiths – ✯✯✯✯✯
Sällskapsmänniskor av Candice Carty-Williams – ✯✯✯✯✯
Lasse Brandeby: Vad gör jag nu då? – en biografi om pappan, komikern, journalisten och skådespelaren av Anna Brandeby och Lasse Råde – ✯✯✯✯
The Wrong Family av Tarryn Fisher – ✯
Ta ner solen av Sara Molin – ✯✯
Syskonmakaren av Lisa Jewell – ✯✯✯✯
The Nineties av Chuck Klosterman – sätter inget betyg på denna då jag bara läste det som intresserade mig. Jag struntar lite i en hel del av politiken och sånt och var mest (bara?) intresserad av populärkultursbitarna.
Mitt namn, ditt blod av Lina Arvidsson – ✯✯
De osannolika systrarna Mitford av Cecilia Hagen – ✯✯✯
The Marlow Murder Club av Robert Thorogood – ✯✯✯
Spare av Prins Harry, Duke of Sussex – ✯✯✯
Lycka till av Malin Stehn – ✯✯✯
Heartstopper av Alice Oseman

Fler låga betyg än vanligt! Undrar om jag var grinigare än vanligt i februari eller om jag bara valde fel? Tre femmor är dock inte illa.

Foto av Monstera pu00e5 Pexels.com

Som vi lekte (Siljan, #1) av Ninni Schulman

Vi var många som tyckte att det var väldigt tråkigt när Ninni Schulmans Hagfors-serie led mot sitt slut. Den är verkligen lysande bra – vad kommer härnäst? Jo, nu kommer Siljan-serien och av första boken att döma kommer den att bli minst lika bra. Phew!

Ingrid Wolt kommer till den lilla byn Våmhus vid Siljans strand efter att ha blivit utsläppt från ett fyra år långt fängelsestraff på Anstalten Hinseberg. Hon är polis i grunden, men dit kan hon förstås inte gå tillbaka. Hon hyr ett hus och börjar bygga upp sitt liv igen, med särskilt hopp om att bli återförenad med dottern Anna som bott hos fosterföräldrar sedan Ingrid åkte in i fängelse. Men för att socialtjänsten ens ska överväga att låta Anna bo hos henne igen måste hon ha ett arbete för att bevisa att hon kan försörja dem. Hon bestämmer sig för att starta eget – Siljans spaningsbyrå.

1982 – ett år tidigare – försvann 12-årige Mattias spårlöst i Våmhus. Hans mamma håller på att förgöras av ovissheten, och anlitar Ingrid för att försöka nysta i fallet, eftersom polisen inte lyckats komma någonvart med de potentiella spår som funnits. På den lilla orten finns hemligheter och oanat mörker. För mig är småorter väldigt lyckade deckarmiljöer eftersom jag genast drabbas av en krypande klaustrofobisk känsla när jag tänker på att bo någonstans där alla känner alla och alla vet vad alla gör.

Persongalleriet är mycket trovärdigt och dialogen likaså. Det finns många tidsmarkörer – kläder, kassettband, telefonkataloger, musik – men det blir inte krystat vilket är imponerande. Jag läste nyss en annan roman där tidsmarkörerna kändes så forcerade att det störde läsningen, men i Schulmans text flyter det på alldeles utmärkt. Berättelsen får vi såväl från 1982 som 1983, och ibland är det så ohyggligt spännande – särskilt berättelsen om Mattias och hans bästis och vad de sysslade med under sommaren 1982.

Längtar redan efter mer om Ingrid Wolt och Siljansbygden!

Boken kan man köpa här.

Tidigare böcker av Ninni Schulman: