Totalskada av Helena von Zweigbergk

Agneta och Xavier har levt ett långt liv tillsammans. Han kom från Argentina efter att hans första fru mördades av regimen, med en liten dotter i följetåg. De har två döttrar tillsammans, de harvar på. Konflikterna får liksom passera, man orkar inte längre ta tag i dem. Det går väl bra, liksom. Det är tryggt och tolerant. 
 
Men så inträffar en fullständig katastrof och det finns inte en chans att låta den bero och fortsätta som förut. En liten, dum, slarvig grej orsakar förödelse i deras liv, och det är en av dem som är ansvarig för misären som uppstår. 
 
Jag älskar von Zweigbergks sätt att skildra relationer, hon är mästerlig på det. Utan att gå in på det allra intimaste lyckas hon berätta ända in på djupet. Det är otroligt känslosamt och naket, men det blir inte för mycket och för kladdigt. Fantastiskt bra. Och skrämmande, för katastrofen som drabbar familjen kan drabba den bäste, även om man är försiktig. Och det är sannerligen inget som bara går att sopa under mattan, heller. 
 
Pust, vad svårt det var att skriva denna text utan att avslöja vad katastrofen faktiskt är! Jag vet att poddar och artiklar har berättat det redan, men nu försökte jag passa mig för att slippa spoila något. Hoppas att du vill läsa, för den är fantastisk. 
 
Boken finns att köpa här eller här. 

Sybil av Flora Rheta Schreiber

Jag vet inte riktigt hur denna hamnade på min TBR-lista, och det var ganska nära att den rök – men så blev jag ändå nyfiken eftersom den har så höga betyg på Goodreads och gav den en chans ändå. Och vilken omtumlande läsupplevelse, i all sin långdragenhet.  
 
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga – men Sybil, som förstås är kvinnan som boken handlar om, är en av de första patienter som diagnostiserades med en kluven personlighet – sexton stycken, närmare bestämt. Boken är skriven av Schreiber, som är journalist, tillsammans med psykiatern som behandlade Sybil under en stor del av hennes liv. 
 
Det är fruktansvärt hemskt – personlighetsstörningen kom ur grav misshandel av Sybils mor – och fruktansvärt stökigt, som ni kan tänka er. Det är omöjligt att veta vilken personlighet som är med när, även om somliga är lite tydligare än andra, och det är väldigt tröttsamt att försöka hålla reda på dem. Fascinerande är det, dock! 

Som kuriosa: Jag har en nätbekant som hade en liknande personlighetsstörning i 20-årsåldern, också utlöst av trauma men inte i barndomen. Detta var i bloggarnas, eller nätdagböckernas, begynnelse, och jag minns hur otroligt fascinerande och svårbegripligt det var att läsa hennes texter, som var väldigt öppna och transparenta. Hon träffade sin nuvarande man under denna tiden, och jag glömmer aldrig hennes berättelser om hur det var att presentera, eller liksom släppa fram, de andra personligheterna när de nyss träffats. Så märkligt, hur det kan bli. Idag är hon fullt fungerande och en av de mest stabila kvinnorna, egenföretagarna, mödrarna och coacherna jag kan tänka mig. Jag antar att det handlar om effektiv behandling och medicinering! 
 
Nåväl! Sybil finns att köpa här eller här, för den som är nyfiken. Men var medveten om att det är en riktigt krävande text – och om att somliga kallar hela alltet en enda stor bluff, där psykiatern drogat Sybil riktigt tungt och därmed frambringar en stor del av problemen. Jag låter det vara osagt om detta är sant eller ej, men ja – bra att bära med sig, kanske. 

En saga om tidens väsen av Ruth Ozeki

Detta är en titel från TBR-projektet, som jag var väldigt osäker på. Omslaget både tilltalade mig och avskräckte mig, men jag kan inte riktigt säga varför. Antagligen trodde jag att det skulle vara krångligt och japanskt, med en massa namn som liknar varandra och sånt som jag blir alldeles yr i huvudet av. 
 
Men, som så ofta handlar det ju bara om att sansa dig och läsa lite på baksidan och innan jag visste ordet av hade jag börjat, kommit en bra bit och var alldeles såld. 
 
På Vancouver Island utanför Kanadas västkust bor författaren Ruth, tillsammans med sin man. Hon hittar allt som oftast skräp vid sina promenader på stranden – så även den dag då hon plockar upp en plastlåda, insvept i fryspåsar. Hon tar med sig den hem för att slänga den i soptunnan, men när den blir liggande på bordet får hennes man syn på den och öppnar den – och i den rosa Hello Kitty-lunchlådan ligger en dagbok, en anteckningsbok och en packe brev. 
 
De börjar läsa dagboken, i vilken en ung japansk flicka vid namn Nao berättar om sitt liv. Om trakasserierna hon utstår i skolan, om sin gammelfarmor som är anarkistisk feministisk zen-buddhistnunna. Om hennes pappa, som om och om igen misslyckas med att ta livet av sig. Om hur det var när familjen bodde i Silicon Valley, och om hur det var när pappan blev av med jobbet och de fick flytta tillbaka till Japan, till en torftig lägenhet där alla måste sova i ett rum. Om franska hembiträde-kaféer och om Naos gammelmorbror, som var kamikazepilot och älskade fransk poesi. 
 
Det är en helt otrolig berättelse, jag fastnade verkligen stenhårt. Dels ger den en inblick i en värld jag inte vet speciellt mycket om – nämligen den japanska kulturen – dels svävar berättelsen mellan fantasi och verklighet, mellan allvar och humor och mellan öst och väst – och i gränslandet mellan dem alla. Underbar! Jag blir hela tiden påmind om hur bra det är att äntligen ta itu med alla dessa böcker som väntat – somliga är bottennapp men många visar sig verkligen vara fantastiska. 
 
Jag kan tipsa om att läsa lite om författarinnan också – hon är zenbuddhistpräst, bland annat! 
 
Boken finns att köpa här eller här! 

Malström av Sigrid Rausing

Sigrid Rausing är syster till Hans Kristian Rausing, tidigare arvtagare till TetraPak-imperiet (hon och hennes närmaste sålde sina delar och är vansinnigt förmögna) och författare och redaktör – hon äger och driver bokförlaget och tidskriften Granta – och är även socialantropolog. Nu har hon skrivit en bok om sin bror och svägerskas öde – ni minns säkert Eva Rausing, som hittades död av en överdos i sin och Hans Kristians våning i London, där hon legat under plast och presenningar i flera månader. 
 
Hans och Eva var alltså tunga heroinmissbrukare, som tack vare sin ställning och sitt ekonomiska oberoende kunde använda droger hyfsat fritt, vilket givetvis alltid är av ondo. Hans och Eva träffades i början av 90-talet på ett behandlingshem. Det gick alltså sådär med den nykterheten. 
 
Det är otroligt rörigt och fragmentariskt, vilket förvånar mig då det känns rättvist att ta för givet att en redaktör har lite bättre ordning på text. Upprepningar och kaotiskt berättande – i och för sig kanske detta passar en berättelse om missbruk, en missbrukare är inte sällan osammanhängande och upprepande – men jag tror inte att det är med flit. 
 
Somligt är intressant – såsom berättelser om uppväxten i en av Sveriges absolut rikaste och mest berömda familjer. Somligt är gripande och hjärtskärande, som berättelserna om Hans och Evas oförmåga att kunna ta till sig de behandlingar de lyckas få, och att sedan kunna leva nyktra. 
 
Men mest är det stökigt – det är något av en besvikelse, för jag hade hoppats på en intressant och saklig memoar. Nu känns det nästan som om jag läser – eller lyssnar – av någon sorts sensationslystnad. Så är faktiskt inte fallet, men det är inte heller riktigt min grej. 
 
Boken finns att köpa här eller här. 

20 snabba om läseåret 2018

 
Jag har faktiskt ägnat en stund denna skälvande näst sista dag på 2018 åt att försöka göra en tio i topp över årets läsning… eller kanske tolv i topp? Det blev trettio i topp och jag tänkte lägga upp dem sex och sex på instagram med start i eftermiddag och avslut imorgon – och givetvis kommer de upp även här. 
 
Men tills dess hittade jag en liten enkät hos Ugglan och Boken, som passar bra en dag som denna! 
 
1. Bästa deckaren: Det finns många, men jag gillade verkligen He said / she said av Erin Kelly. Bubblare: Felsteg av Maria Adolfsson. 
2. Gav mersmak: Bara ha roligt av Maria Maunsbach och Ragga som du shoppar av Lin Jansson. 
3. Bästa diktverket: Acceleration av Emil Boss
4. Coolaste spökena: Hemsökelsen på Hill House av Shirley Jackson
5. Viktigaste ämnet: Nina is not OK av Shappi Khorsandi
6. Bästa uppväxtskildringen: Sacred Country av Rose Tremain
7. Mest inspirerande: Ät din jävel: en bok om matglädje, dödsångest, vitlök och smör av Malin Haawind
8. Bästa novellsamlingen: Let it snow av Maureen Johnson, John Green och Lauren Myracle (jag har tydligen bara läst två novellsamlingar i år och Venusdeltat) kvalar faktiskt inte riktigt in här. 
9. Bästa amatördetektiverna: Tekla och Ulle i Viveca Lärns Tuppenkuppen förstås! 
10. Bästa bilderboken: Jag fick skäll sist jag skrev något om bilderbok – minns inte ens vad det gällde – men bilderbok och pekbok är inte samma sak (vilket hen som skällde tydligen tyckte) och därmed kvalar  Lisbet och Sambakungen in för min del! Den är skriven av Emma Karinsdotter och Hanna Gustavsson och är alldeles fantastiskt bra. 
11. Obehagligaste: Obehaglig men alldeles fantastisk var Kåda av Ane Riel
12. Bästa historiska: 1793 av Niklas Natt och Dag
13. Bästa mellanåldersboken: Comedy Queen av Jenny Jägerfeld
14. Mest livsbejakande: Late bloomer av Emma Hamberg
15. Bästa ungdomsboken: Inuti huvudet är jag kul av Lisa Bjärbo
16. Charmigaste huvudpersonen: Hela gänget i The rest of us just live here av Patrick Ness. Särskilt kattguden. 
17. Bästa självbiografiska: Coal black mornings av Brett Anderson

18. Bästa hyllvärmaren: Vita tänder av Zadie Smith 
19. Bästa kapitelboken: Jag gissar att detta syftar på barn- och ungdomsböcker, och hoppas att Billie: alla tillsammans kvalar in 🙂 
20. Bästa smakskildringen: Allt i Ät din jävel: en bok om matglädje, dödsångest, vitlök och smör av Malin Haawind förstås. Kanske kompletterar denna om jag kommer på något mer uppenbart ur skönlitteraturen, men den satt långt inne! 

Efter Ekot av Olivia Bergdahl

Jag fick tips om denna av min kära kollega Ulrica under våren 2017 – hon hade läst den i sin bokcirkel och tyckte riktigt mycket om den. Sagt och gjort, jag sparade ner den på min Goodreads-TBR (ja, vi pratar mycket om den idag ;-)) och glömde väl av den, som jag brukar. Att jag inte lär mig? Det är ju från den listan som vissa riktiga guldkorn under hösten kommit. 
 
På väg hem från konferensen i Berlin för ganska exakt en månad sedan läste jag ut boken jag höll på med, och behövde således plocka fram något som fanns nedladdat i min app och som gärna inte var alltför långt. Inte ens jag hinner läsa ut en hel roman på en timme, men ni vet, man kanske inte gräver ner sig i en riktig tegelsten under en kort flygning. Sagt och gjort, Efter Ekot fanns där och var lagom lång på 200 sidor – den tar vi. Jag förväntade mig något lite lättsamt, ungdomsbokigt, roligt, ni vet. 
Så fel jag hade! Ty såhär blir det ju när man blir tipsad och glömmer bort. 
 
Fanny lämnar Göteborg och åker till sin mormor på västgötaslätten – för mormor vet ingenting om vad som har hänt. Fanny har försökt göra allting rätt, och när hon träffade Sam verkade ju allting så rätt, det verkar så fint för läsaren också – men det blir en djävulsdans. Sakta men säkert, som så ofta är fallet med nedbrytning och förstörelse. Bergdahl gör ett fantastiskt jobb med att bygga upp detta, med att ge små ledtrådar om att allting inte står rätt till, och det är så skickligt och fruktansvärt. 
 
Ramberättelsen hos mormor är full av lugn, generation, mat och omsorg – en stark kontrast till Fannys tidigare liv i Göteborg, med Sam, på gatorna och torgen som är mina. Fantastiskt bra, jag är så glad att jag äntligen plockade upp den. 
 
Boken finns att köpa här eller här. 

Let it snow: magisk julhelg i tre delar av Maureen Johnson, John Green och Lauren Myracle

Jag var egentligen färdig med julböcker för i år – trodde jag. Men så hände det något när jag vaknade tidigt på annandagens morgon, jag satte igång med denna och innan jag visste ordet av hade jag läst halva första berättelsen och då var det ju bara att fortsätta! Jag har tänkt läsa denna sedan 2016 enligt Goodreads, så den kvalar även in i TBR-projektet vilket förstås alltid är roligt. 
 
Jag har läst mycket – kanske allt – av John Green, och en bok av Maureen Johnson som överraskade mig positivt då den inte alls är min grej egentligen men hon lyckades få mig att acceptera övernaturliga grejer – som jag sällan gillar – med östra London och Jack the Ripper – som jag verkligen gillar. Lauren Myracle är ett nytt namn för mig, men jag läser gärna mer av henne! 
 
Detta är alltså tre separata berättelser som hänger ihop – på ett väldigt mysigt sätt. Man kan säga att det är snön, i ymniga mängder, som binder samman berättelserna, som alla handlar om tonåringar.
 
Det är jättemysigt! Hade jag inte vetat att berättelserna är skrivna av olika personer hade jag nog inte gissat att de var det, för jag tycker att de är samstämmiga och i samma ton på ett imponerande sätt. Vissa författarpar som skriver böckerna ihop lyckas ju inte få dem att kännas sammanhängande (Kepler, I’m looking at you) – detta blir jättebra. Det är mysigt och trevligt och roligt och lite vasst – en jättejobbig huvudkaraktär får veta att hon är jobbig, till exempel! – det är verkligen jättelyckat. 
 
Om jag har förstått det rätt kom denna ut för första gången redan 2008, vilket jag inte alls förstått – men den verkar fortfarande vara populär och det är jätteskoj och välförtjänt! 
 
Boken finns att köpa här eller här. 

24 goda gärningar av Jenny Fagerlund

För två år sedan på julafton dog Emmas sambo i en olycka, som hon känner sig ansvarig för. Hans föräldrar hanterade Niklas död på ett ganska brutalt sätt och tog allt som de ansåg sig ha rätt till ur deras gemensamma lägenhet och nu försöker Emma fungera så gott hon kan. Hon driver en presentbutik på en av Stockholms tjusigare gator, men gör nästan ingenting annat än att jobba och sova. 
 
Storasyster Magda försöker hjälpa henne, både med butiken och med att må bättre, men Emma tycker mest att hon tjatar. Magda försöker få henne att skaffa en hobby, kanske gå en kurs? 
 
En kväll träffar Emma en gammal man som är ute och går ensam i snömodden. Han är nyinflyttad och har gått vilse, och Emma hjälper honom hem. Då inser hon vad det är hon ska skaffa för ”hobby” – hon ska utföra en god gärning varje dag i december fram till julafton. 
 
Under dessa 24 dagar träffar hon en massa människor med olika livsöden och det som händer i slutet är ingen jättechock, för det förstår man så fort den berörda personen dyker upp. Som sig kanske bör i denna typen av böcker. 
 
För mig blir detta för förutsägbart och för stökigt. Det är alldeles för många sidospår, och jag kan tycka att om man ska introducera massor av ”biroller” får de antingen vara just biroller, eller så får deras historier berättas och ta den plats de eventuellt förtjänar. Det finns en väldigt fin berättelse i botten här men den tappas liksom bort. Dessutom blir jag lite irriterad på det här att vi får reda på tidigt att Emma känner sig ansvarig för Niklas död, men inte varför. Det är en jättekonstig sak att hålla på och göra spänningsmoment av. 
 
Boken finns att köpa här eller här! ”Alla andra” älskar den, så ge den en chans – men kanske först nästa år, för nu är det väl dags att läsa annat 😉 

Smakebit på söndag, 30 december 2018 – En kort krönika om sju mord av Marlon James

 
Årets sista Smakebit! Som tiden går ändå. Jag har haft halva min julledighet och är glad att det är mycket kvar, men känner mig faktiskt hyfsat utvilad som det är nu. Skönt! Men jag ska allt se till att fortsätta ta det väldigt lugnt en vecka till, det lovar jag 🙂 
 
Jag har läst en massa också, vilket är väldigt roligt efter en viss svacka under delar av året. Svackan är på grund av roliga saker så det gör ingenting på det viset, men det är alltid lite märkligt när man upptäcker att man inte ”följer sin kurva” som man brukar, tycker jag. Men nu går jag i mål på ett hyfsat antal titlar och det är alltid roligt. 
 
Jag har förstås fortfarande min TBR-utmaning med mig (även om den blivit lite försummad i december, pga julböcker och annat) och det lär jag ha ett tag till… som ni kanske minns satte jag igång när jag upptäckte att jag hade över 1400 titlar på den. Nu har jag 1548, så det lär ju bli ett evighetsprojekt hur man än vrider och vänder på det… 😉 När jag har tid, någon gång, får jag göra en riktig röjning i den – nu plockar jag helt enkelt från ”början”. Listan finns här, om någon är nyfiken! Bli gärna vän med mig på Goodreads också. 
 
Igår kväll började jag på en ny titel från listan, A brief history of seven killings eller En kort krönika om sju mord och därifrån kommer veckans Smakebit. Enligt Goodreads har bara två av mina vänner läst den och båda menar att den är riktigt svår, främst på grund av all slang, men jag ger den en chans. Läste femtio sidor innan jag somnade igår och jag gillar den verkligen, så jag hoppas att det fortsätter flyta på. Boken vann Man Booker-priset 2015 men verkar inte ha kommit ut i Sverige förrän i år. Handlingen cirkulerar kring mordförsöket på Bob Marley, och texten här riktar sig direkt till honom – Sångaren, som han kallas i boken. 
 
 
 
”Två män kommer med vapen till gettot. 
 
En man visar hur man använder dom. 
 
Men först kommer dom med andra saker.
 
Corned beef och lönnsirap som ingen vet hur man äter och vitt socker. Och Kool-Aid och Pepsi och en stor säck mjöl och andra grejer som ingen kan köpa i gettot och även om dom hade kunnat finns det ingen som säljer dom. Första gången jag hörde Papa-Lo säga valet närmar sig sa han det kallt och mörkt som åska och regn som närmar sig och som man inte kan göra nåt åt. Andra män kom till han, ingen såg ut som han, nåra var till och med rödare än Funnyboy, vita nästan. Dom kom i en blänkande bil och åkte igen och ingen frågade nåt men alla visste. 
 
Vid samma tid kom du tillbaka. Större än Desmond Dekker, större än The Skatalites, större än Millie Small och till och med större än vita. Och du känner Papa-Lo från innan ni hade hår på bröstet och du kör ner till gettot som en tjuv på natten men jag ser dig.” 
 
Ur En kort krönika om sju mord av Marlon James, Albert Bonniers Förlag: 2018
 
 
 

Fler Smakebitar finns denna veckan hos Astrid Terese! 

 
 
 
Jag vaknade tidigt av ingen anledning alls, låg och läste ett tag men klev sedan upp och tog hand om lite hushållsbestyr. Kokade kaffe och kröp ner i sängen igen och här blir jag kvar ett tag till och försöker komma ikapp med bloggen lite grann innan jag åker upp till J och käkar frukost och hjälper till med omorganisation av ett kök! Jag älskar sådant, särskilt när det inte är hemma hos mig själv… 😉