
Sigrid Rausing är syster till Hans Kristian Rausing, tidigare arvtagare till TetraPak-imperiet (hon och hennes närmaste sålde sina delar och är vansinnigt förmögna) och författare och redaktör – hon äger och driver bokförlaget och tidskriften Granta – och är även socialantropolog. Nu har hon skrivit en bok om sin bror och svägerskas öde – ni minns säkert Eva Rausing, som hittades död av en överdos i sin och Hans Kristians våning i London, där hon legat under plast och presenningar i flera månader.
Hans och Eva var alltså tunga heroinmissbrukare, som tack vare sin ställning och sitt ekonomiska oberoende kunde använda droger hyfsat fritt, vilket givetvis alltid är av ondo. Hans och Eva träffades i början av 90-talet på ett behandlingshem. Det gick alltså sådär med den nykterheten.
Det är otroligt rörigt och fragmentariskt, vilket förvånar mig då det känns rättvist att ta för givet att en redaktör har lite bättre ordning på text. Upprepningar och kaotiskt berättande – i och för sig kanske detta passar en berättelse om missbruk, en missbrukare är inte sällan osammanhängande och upprepande – men jag tror inte att det är med flit.
Somligt är intressant – såsom berättelser om uppväxten i en av Sveriges absolut rikaste och mest berömda familjer. Somligt är gripande och hjärtskärande, som berättelserna om Hans och Evas oförmåga att kunna ta till sig de behandlingar de lyckas få, och att sedan kunna leva nyktra.
Men mest är det stökigt – det är något av en besvikelse, för jag hade hoppats på en intressant och saklig memoar. Nu känns det nästan som om jag läser – eller lyssnar – av någon sorts sensationslystnad. Så är faktiskt inte fallet, men det är inte heller riktigt min grej.